Tillbaks från resa i österled

En vecka och lite till har förflutit sen senaste handledningstillfället. Har isolerat mig i Finlands djupa "skogar" och mossar (tallåkrar är nog ett bättre ord än skog; växtligheten är skrämmande homogen på många platser). Av fri vilja ska tilläggas; visst fanns det internet och datorer, men jag valde att vara så närvarande som möjligt i den fysiska platsens händelser. Möta människorna, skeendena i det fysiska rummet när jag nu äntligen var där (har en förmåga att försvinna in i cybervärlden alldeles för många timmar. Datorn spar inte min tid - den upptar den). Badat rökbastu, plockat bär, känt lukt av björk och tjära. Sett tvillingkalvar födas, mockat koskit och fått träningsvärk av ridning. Träffat gamla och alldeles färska släktingar, från Finland, Ryssland och Sverige. Hört minnen av krig och flykt, om svält, fattigdom och införandet av kollektivhushåll (i Sovjet). Om arbetsläger i Sibirien och angiveri (ett allas paranoia för alla). Om döda och försvunna bröder, arkebusering av unga soldater vid husknuten, och björnar som inte räddes människor. Nog lever vi i en annan tid. Ändå är det mycket som är sig likt.

Juho - en av många som fördes bort till Sibirien

Har tänkt mycket på ansvar och perspektiv i ljuset av det fruktansvärda som skett i Norge och de berättelser jag hört under min resa kopplat till Spelets Regler. I det jag hittills gjort på kursen har jag undersökt yta och innehåll - om vad som skiljer det "onda" från det "goda" i handling och tanke, om skenhelighet och det vi inte förstår som ont, men som vi senare förfasas över. Om det dubbla, det skrämmande som vi så gärna vill se som "det andra", inte något vårt eget system, våra egna handlingar och tankar kan bära spår av. Jag har närmat mig det jag äcklas och ryser av - Dolt det under och inuti. Inte som en fredshandling, utan som ett undersökande av hur det känns. Ställt motfrågor (kanske främst till mig själv) om var gränsen går, vad som ses som provocerande och vad som är kulturellt accepterat (tänk tärningsspelaren och tankarna kring socialt accepterade dårskaper). Ändå har det hela tiden funnits en gräns - att se hur långt jag kan gå i mitt undersökande och ändå stå för det jag gör. Den gränsen handlar just om ansvar - att inte såra och sedan gömma mig bakom en mask, en regel, en lögn, en "sanning". Men det är svårt: som med mina betongklumpar - det kan vara svårt att förutse vad det vi skapar bär med sig. För någonstans frigör sig det vi skapar från oss och lever ett eget liv, blir allmängods för andra (tänk dynamit eller kärnfysik - ondskan bor inte i tekniken, utan i vad vi kan göra med den) - ting och idéer vi inte längre har kontroll över. Vi kan aldrig förutse allt vad som komma skall, men vårt individuella ansvar nu blir inte mindre för det (jmfr J.P. Carse, s. 67-68 om dialektik och samskapande).

Jag ska försöka förklara vad jag menar, men ämnet är brett och komplicerat så det kommer bli luddigt. Det är väl här mumlet kommer in - jag har inge klara, enkla svar, men håller inte med och ställer därför motrågor (Ställ motfrågor tillbaks! Jag försöker förstå ett nytt fält som behöver ett nytt språk; hitta ord att tala om det här med, och det språket kan bara läras/skapas i dialog).
   Jag tänker att alla handlingar och maktsystem blir onda när de blir Den Enda Sanningen. När jag (som ensam eller kollektiv grupp) tar mig rätten att bestämma över dig (den andre som enskild eller grupp - samma gäller på både mikro- och makronivå). När min sanning blir sannare än din, som därför ska tystas till varje pris ("Once you decide to strike, it is better to kill too many than not enough, or you risk reducing the desired ideological impact of the strike,", citat från ur Breiviks manifest. Länk här). Alla -ismer, alla religioner, alla filosofier som tror sig besitta Den Sanna Sanningen, är onda. Alla handlingar som objektifierar Den Andre likaså. Min frihet må vara helig, men den kan aldrig tillåtas gå över din frihet, ditt liv. Framtida lycka kan aldrig rättfärdiga vedervärdiga handlingar i nuet (tänk revolution, eller tvingande skolsystem - Janusz Korczaks tankar om barnets rätt till ett meningsfullt liv i nuet; det kan faktiskt t.o.m. i vårt välståndssamhälle hända att det inte hinner bli vuxet), lika lite som mina behov nu går före dina i framtiden (tänk den illa hanterade frågan om slutförvar av kärnavfall; må vara att vi hade kunnat rättfärdiga vår handling om vi inte vetat om strålningens negativa effekter, men nu när vi vet, vad är då vårt ansvar?). Frihet under ansvar för våra handlingar och en ständig dialog om riktningsgivande idéer för vår samexistens blir de enda metod jag kan skriva under på just nu. Inga eviga sanningar alltså. Ett ständigt omprövande, där vi kan inspireras av idéer, men aldrig bara kopiera dem rakt av för att gömma oss bakom dem, slippa undan det personliga ansvaret, dialogen (att enbart ägna oss åt tillfällig välgörenhet istället för långsiktiga samhällsreformer, d.v.s. ytterligare exkludering ist för omskrivning av reglerna). Ta demokrati, till exempel. Kanske behöver vi säga att "nu har vi beslutat om de här (spel)reglerna som gemensamma ramar för våra handlingar". Men att sedan låtsas att dessa är för evigt givna (vilket de inte är, jmfr t.ex. Eurokrisen och de otal förändringar som gjorts under senaste tiden i de tidigare så "fasta" reglerna), eller i varje situation per automatik goda, är att hyckla för publiken. Att tro att vi nått fram till det perfekta systemet, låtsas att vi lever i ett Utopia, och se oss själva som mänsklighetens grädda; så långt komna som det är möjligt vad gäller moral och etik, rättvisa och godhet, är en lögn. Norgemassakern visar just på detta, att terrorism och extremism gror även i "vår" värld. Ondska är inget som bara tillhör "De andra". Många av de beslut som tagits i Europa i demokratins namn är i högsta grad särbehandlande och inskränker grundläggande friheter som vi påstår oss värna. Den retorik som genomsyrat politiska debatter under senare år vill hitta enkla lösningar, och skilja "det onda" (de andra) från det goda. Men skenet kan bedra. Världen har inga enkla, fasta uppdelningar (jmfr Carse s. 69-70).

Jaha (Spelets regler)

Höll på att göra som Cia och låta slumpen/ödet bestämma idag. Varför? Jo, dagens mission har varit att a) ta upp mina gjutningar ur sina "jordformar" och fixa till  dem lite (borsta av, samt förhoppningsvis elda lite) och b) fotografera mina skapelser för att ni, kära bloggläsare, ska kunna ta del av dem visuellt. Steg a) är nästan genomfört; väntar med eldning till i kväll för att få flammorna på bild. Steg b) verkar däremot motarbetas massivt av både öde och slump (glömde USB-kabel till kamera; det är min sambos, och jag glömde att den inte har SD-kort. Bluetooth funkar inte på min dator så kunde inte överföra mobilkamerabilderna till datorn, och min sambo glömde elsladden till sin dator, så den kunde jag inte heller använda). MEN, nu fick vi lånat en USB-kabel av grannen här ute, så slumpen var inte helt konsekvent. Därav bildbevis nedan.

Mina alster är alltså en undersökning av yta och mummel, och samtidigt en motfråga - en vidareutveckling om ni så vill av bomullstaggtråden: resultatet blev bättre än jag trott. Jag har ägnat mig åt något som mest liknar en hybrid av arkeologiska studier, begravningsriter, kriminaltekniskt arbete och minröjning. Först gräva ner, sedan gräva upp. Jord, hö, rost, betong, taggtråd, rep, spik, bomull, ståltråd, sand. Ur jorden föddes skrovliga klumpar, mer skrämmande än jag hade vågat hoppas (min sambo frågade förskräckt var jag hade tänkt förvara dessa högriskobjekt - tills HDK slår upp sina efterlängtade portar har jag faktiskt ingen aning ... Inte i lägenheten iaf). Associationerna går till en blandning av sjöborrar, klusterbomber, fågelbon, ägg och celler. Med spikar och taggar gör de avspärrningen jag satt upp med avspärrningsband till mer än bara en visuell effekt. Oroar mig på allvar för vilka skador man skulle ådra sig vid ett eventuellt fall på dem. Hoppas kunna få med mig ett par till morgondagens handledning (fler varken orkar eller vågar jag nog bära).

Betong

Under veckan som gått har jag försökt fördjupa mig i det jag redan varit inne på - yta och det som märks eller inte märks igenom yta. Jag har även undersökt hud, vilket resulterat i en lite udda film, men inga panoraman jag är helt nöjd med. Får fortsätta slipa på det (Den yngsta brodern sa förresten att de roat sig med något liknande redan för tio år sedan - tydligen inte allt för ovanligt inom dataspelsvärlden, när man gör huden till "avatarerna"/"gubbarna"! Åh, nu börjar alla associationer och kopplingar igen! "[T]he outside guys believed in the company and were willing to put some skin in the game." Att satsa hårt. Tro på spelet. Hm.). Ang. förra veckans handledning så har ajg försökt interagera - via internet då jag befunnit mig på landsbygden. Har bett mina bekanta om bilder på märken av olika slag på huden (ärr/tatueringar/bristningar/sår ...) samt en kort beskrivning av märket historia, deras förhållande till märket samt omgivningens reaktioner/åsikter. Har lovat anonymitet, men ännu inte fått napp. Får försöka igen, kanske med en lite desperatare ton  - eller locka med Trisslotter?

Förutom detta har jag blivit totalfaschinerad av betong - hjälpte den äldre av bröderna att gjuta trappa, och insåg att jag vill lära mig mer om detta medium. Så idag har jag gjutit - "celler" eller "ägg", eller kanske är de bon, fotbollar, planeter eller djur? Kroppar med yta hur som helst. Och i de flesta ett innanmäte med diverse ingjutna material och mojänger. En teknikstudie, där jag även försökt utforska just "mummel och motfrågor" som det där skenheliga, eller missvisande. Vad som syns är inte alltid vad saker är. Det kan vara tvärt om, eller både och. Eller bara svårt att definiera.

Men nu är klockan mycket, och alla datorer och intranätet har trasslat hela kvällen, så lägger upp fler bildbevis i morgon. Förhoppningsvis har gjutningen lyckats, så jag har något "konkret" att ta med på Onsdag.

Urval ur skype-handledning + skisser

Jag har katalogiserat. Men hur går jag vidare? Vad gör jag? Kropp, hud, ärr - som yta och mummel. Jag föreslogs interagera mer med andra - lovar att jag ska försöka. Kanske gå ut och testa berörings/närhetsgränser. Fast jag vet inte - vill testa något nytt, utmanande (intelligent?). (Kanske borde jag just därför spela dum, ställa riktigt obekväma motfrågor till folk på stan, göra allt det som redan gjorts tusen gånger?) Och så har jag sökt brett - ett förslag var att snäva in mig. Har tänkt på detta flera dagar, men märker att jag bara låser mig. Kan nog verka som jag analyserar mycket, men mitt skrivande och arbete hittills är mer ett görande; nu när jag försöker ha en plan, hitta en tråd att fördjupa, så blir det inget. Tror jag tyvärr måste vara bred ett tag till - genom att bygga av det jag "researchat" - för att tydligare se vad som är intressant att söka vidare kring. Jag ser stigen först när jag vandrat den.

Ett förslag var att knyta motfrågor till Sokrates. Och gå loss mot mina "motspelare" (kursare) med motfrågor. Simon har redan fått känna på det. Någon mer som vill utsättas? Funderar på om jag skulle spola tillbaks, och faktiskt bara ställa mumliga motfrågor i min gestaltning, göra parafraser. Kanske inte bara på kursdeltagaralster, men samtidsrelaterat. 

Vill hur som helst lägga upp lite av senaste tidens skissarbeten, som ett arkiv för att "se stigen". Först ut en film utifrån mummel och motfrågor. Yta blir här det medium och delvis det tema jag utgått från. Mumlet filmens form, bildberättandet. Motfrågorna handlar om - tja, det får betraktaren avgöra.


Untitled from Nadja Isaksson on Vimeo.

Interaktion och förändring (liten sammanfattning inför handledning 7/7, Spelets Regler)

Jag trivs mer och mer med min fras "mumla och ställ motfrågor" - Det som först gjorde mig provocerad väckte en stark nyfikenhet, som urartat i lekfullt undersökande. Vad min slutprodukt ska bli? Ingen aning. Jag söker det i visualiseringen av orden. Tänker att min mening är som görandet: en process, där mumlandet är ett icke-definierande, liksom motfrågorna - men dessa är även ett svar, som tar det vidare, vidare, vidare (tänk viskleken). "Slutet" (på görandet, samtalet, frågandet - ett slutgiltigt "svar", en "evig sanning") kan vara en fiktiv invändning att få göra något annat, vara något nytt eller försöka befästa makt och status. Liksom yta, eller det definitiva svaret, är "slutet" en definitionsfråga, en kulturell/intellektuell gränsdragning för att ordna vår verklighet. Inte på något vis irrelevant, utan just därför väl värt att undersöka, då det rymmer en mångfald av kulturella lager och tankemönster. Som skolan: Är verksamheten inriktad på slutresultatet, på den tydligt avgränsade produkten, eller processinriktat öppen i sin frågeställning. Båda komponenter (processen och slutprodukten) finns ju alltid med, men frågan är vad som betonas.
   När är något slut? Ordet - så definitivt, exakt - blir en paradox när fenomenet granskas närmare. "Slutet" blir en metafor, en symbolisk punkt som markerar en gräns mot något annat och på så vis öppnar upp för något nytt, annat, omorgansirat, omdefinierat. Ett slut som alltid följs av något annat; ett svar på, en antites, en vidareutveckling. Vi bygger på varandras axlar, reagerar och besvarar. Visst finns slumpen med, men slumpen är en följd av något annat, något tidigare. Inte ett fristående skeende, uppståndet ur intet. Eller hur var det nu - har tiden/tingen/skeenden alltid funnits? Om det inte finns något slut, finns det då heller ingen början?

Just nu faschineras jag (som ni kanske sett) av hud som yta. Som medium för berättelser. En levande duk vi interagerar med och genom. Som vi bearbetar, betraktar, analyserar. En metafor för mötet med omvärlden. För jagets yttre skal, för kropp och organ; kultur och tradition. Vad får vi göra med huden? Vad får vi visa? Hur berör vi? Hur berörs vi? Hur "läser" vi varandras ytor/dukar? Talar ytan "sanning"? (Mer bilder/filmer kommer)

Hur fria är vi att välja oss själva (kan vi alla bli tärningsspelare och "befria" oss? Och är det det samma som lycka? Är det inte bara att fastna i (ännu) en ständig flykt)? Dagens inspiration till "mummel och motfrågor" är He Chengyaos Needles från 2006.

He Chengyao. China. Needles. 2006.

 ‘I want to show that we are all seeking light in our lives but that it’s an illusory thing and you can never catch it … our destiny is in other people’s hands’. 

 He Cheng Yao

Yta, kropp, interaktion (Spelets Regler)

"[...]en yttre tvådimensionell begränsning av en kropp, eller en avgränsning mellan två kroppar. På eller genom en yta sker den mesta kemiska och biologiska växelverkan mellan två kroppar." (Wikipedia igen)

Ytan som skydd och portal på samma gång. Som avgränsning och ingång. Att smälta in - glida in i sociala sammanhang, vare sig man blir en i mängden eller bara är socialt smidig (friktionslös). Yta som både avslöjar (det under, det som varit, det andra) och beslöjar (döljer, speglar, förvillar).

När vi träder in i nya grupper, när vi lär känna en ny vän, går på arbetsintervju eller läkarbesök - hur interagerar vi? Hur går växelverkan till mellan oss och omvärlden? Vad är respektfullt, vad är nödvändigt - vad blir tvång och våld? Hud - vår yta - av intryck och uttryck. Känsel som interaktion med omvärlden. Men människor eller ting. Vi berörs och berör. Tar in. Ger ut.

Att se igenom ytan, bli avslöjad, träda fram, inte tappa masken, hålla minen ...

Ang. hud i vårt samhälle: vi har ett ideal som förespråkar evigt ungdom där vi förväntas (så läge som möjligt) spela rollen/upprätthålla ytan av ung och ofördärvad, och lägga ner avsevärda summor pengar och tid på se ut att vara en sån som har tid och råd att vara ung och ha (en yta av) evigt liv. Odödlighet. Förfallet ska jagas bort, alla spår av ytans historia raderas. Vi ska, trots att institutioner och samhälle byggs upp av finita spel (James P. Carse), se ut som vi är "infinita" spelare mot tiden; som livet inte rår på. Därför förebygger, eliminerar, restaurerar och målar vi över. Illusionen/kulissen blir det primära, kroppens egna funktioner sekundära. Att huden är vårt största organ funderar nog få av oss över när vi applicerar allehanda hud(vårds?)produkter.

Liu Bolins Invisible Man från Stockholm får illustrera dagens yta som förklädnad. Att synas, men inte synas (mummel som är en motfråga):

The Invisible Man, Liu Bolin 2011

Non-stick ytor och skinn (Spelets Regler)

Vatten- och smutsavvisande ytor - fashienrande rent fysikaliskt; de finns naturligt överallt omkring oss men i mänskligt framställd form blir konsekvenserna ofta inget vidare. Fast tänk att ha en non-stick beläggning på huden, eller en Gore Tex jacka mot negativa kommentarer och skitsnack. Eller är det i öronen och på hornhinnan det behövs? Kunde vara bra att ha vissa dagar, när skinnet på näsan inte riktigt håller måttet.

Här en del av gårdagens forskningsarbete. Jag har börjat med kartläggning/katalogisering:

Utsnitt av Huden - klicka för större bild

Trodde först de talade om varelsen som burit skinnet/lädrets sinnen i filmen, men det är visst konsumentens sinnen som ska ta in lädret ...
  Min yta/hud avslöjar lite för mycket av mitt liv för att vara förstasortering. Kanske har jag levt för länge, för väl (eller så är det min lycka - jag är redan förlorad som vacker läderprodukt - tänk The Pillow Book)? För tydligen ska den personliga patinan uppstå efteråt, inte ta med sig den tidigare "ägarens" minnen.

Om yta (Spelets Regler)

Konst i vetenskapens namn?

Yta utgör en yttre tvådimensionell begränsning av en kropp, eller en avgränsning mellan två kroppar. På eller genom en yta sker den mesta kemiska och biologiska växelverkan mellan två kroppar. Beroende på kropparnas fysiska faser (fast fas, vätskefas eller gasfas) blir reaktionshastigheten och möjligheten till växelverkan i begränsningsytan olika (från Wikipedia).

Den klassiska frågan: hur tjock är en yta? Eller hur tunn? Hur tjocka är våra ytor? Vad är vår yta? Rollen vi iklär oss, kläderna, sminket, huden? Var slutar ytan och vad kommer sedan? Är vi många ytor? Går det att dra en skarp gräns? Är vi (jaget?) som kinesiska askar av tusentals supertunna såpbubblor, genomskinliga lager som reflekterar omgivningen; ligger bubblorna an så det blir en såpsmet, eller är det mest en massa tomrum emellan?

Yta som skyddande membran. Som gräns. "Här är jag", här börjar och slutar mitt jag. Vad syns, hörs igenom ytan - mumlet, vårt inre i form av tankar, beteenden, eller det rent fysiska (tänk Rembrandt - jag har en nördig hang-up just nu: att lära mig måla hud i olja, att med lager på lager, tunt, tunt, skapa illusionen av levande vävnad, genomskinlig och samtidigt fysiskt påtaglig. Tvådimensionell, men tredimensionell).  Hur transparent är ytan, hur genomsläpplig är den (utåt, inåt (går ju att diskutera vad som är ut och in), åt båda håll eller inget)? Vad avslöjar den om funktionen, tiden som gått, händelser som ägt rum?

Monica Bonvicini Don't Miss A Sec 2003-2004

Dagens mummel och motfråga aka yta och speglingar får representeras av Monica Bonvicinis Don't Miss A Sec.

Associerar till sociala medier och vår synlighet/osynlighet på dessa. Hur vi exponerar delar av oss, men inte andra, gömmer oss bakom alias eller Facebook-uppdateringar om alla ställen vi varit på, aktiviteter vi deltagit i och människor vi träffat. Fasad. Falsarium eller sannaste sanning? (tänk Paulo Freire och subjektets rätt att definiera sig själv. Om vi nu har något subjekt som kan definiera sig. Hm, hm ...).

Dagens mission: undersöka ytor.