Möjliga möjligheter (X395, blogg 27)

I torsdags genomfördes smyghandledning med annan grupp vilket resulterade i en fotnedsättning: jag kör på det nedpackade alternativet av gestaltningen. Gör om mitt "nederlag" till något produktivt - i "sann" James P. Carse-anda (i.e. skriver om regler, eller anpassar om det jag gjort så det går att använda, men på nytt vis) och visualiserar i text och skisser, material. Inspirationen till detta kommer från alla möjliga håll, men Katja Algerts A starry minute (tack tack för handledningstips M! Missade ju föreläsningen tyvärr ...), Joseph Beuys nedmonterade honungspump i Louisiana (igen! Den spökar visst alltid i mitt undermedvetna!), samt en av HDK:s öppna fredagsföreläsningar där jag hörde Greta Voćar berätta om sitt bidrag till Act in concert som äger rum under Clandestinofestivalen.

Hur: A starry Minute för att den uppmärksammar möjligheter och berättar om det vi skulle kunna göra/vad som skulle kunna vara, honungspumpen för att den visar på konst som handling, något som äger rum

Katja Algert: A starry minute

(ergo: pumpen är inte konsten utan en artefakt använd då konsten ägde rum. Att packa ned mitt tänkta verk och visualisera det i skisser/foton/ting blir mitt sätt att peka på det här är det som inte är/får/kan vara - ännu, just nu, just här - men att det då också finns otaliga andra, kommande möjligheter) och Clandestino-projektet för att Vocar i det tar upp motståndet projektet mött (att inte få tillstånd att måla på gatan) och involverar det som en del i konstverket (vilka och vilkas handlingar sanktioneras av samhället - en parallell mellan hennes projekt och Göteborgsvarvet, och papperslösa vs "svenskar". Även att likna vid ovan nämnda J. P. Carse: "Reglerna för ett infinit spel måste ändras under spelets gång" - Ändligt och
oändligt spel, s. 14. Organiserar vi vår aktivitet för att så många som möjligt ska vara med/aktiviteten ska fortsätta, eller för att vinna/slå ut varandra?).

Tycker faktiskt den nedpackade lösningen blir ännu bättre, då det blir ett meta-meta-perspektiv på det jag undersökt - visualiseringen av hur jag tänkt visualisera våra inre visualiseringsprocesser.

Glömd skiss - min "History 2" inkräktar nu lämpligt på History 1-idén 

 

Det jag egentligen nog hela tiden försökt få fram.

Det dubbla, trippla, i oändlighet - blicken som inte är ensam eller neutral, sannare eller falskare (detta liknar också på ett vis en av de skisser jag gjorde tidigare av en synfältsmall som var riktad mot en synfältsmall som var riktad mot en synfältsmall - se skiss) Vid den tredje, absurda  visualiseringsnivån inträder skrattet, och förvåningen (jfr Blow up som jag skrev om i blogg 26), då det bekanta främmandegörs. Vi kan till viss del spåra tanke/associationsbanorna bakåt, men i spårandet visar sig också sanningsanspråkets absurditet då den blir synlig som översättande och därmed (subjektivt) tolkande  av det vi uppfattar som verklighet"en". Samtidigt är det inom pedagogiken just denna översättningsförmåga som brukar kopplas till att förstå något (jfr Lindström, L. 2002, s. 128. Att lära genom konsten. I Hjort, M. (red.) Kilskrift. Om konstarter och matematik i lärandet. Stockholm: Carlssons). Världen som polyfon verklighet, förståelserna i plural som kan få oss att förstå att det finns mer, mer mer att upptäcka och undersöka :)


Så. Nu ska jag bara:

•  knyta ihop trådarna
•  fixa det sista materialet
• göra snygga skisser/fotografera
• maila rektorn så jag får skriftligt svar
• skriva klart min uppsats (!)

I väntan på detta funderar jag på defragmenteringens principer. Att plocka isär för att försöka förstå, men på ett nytt vis. Se nya möjliga fästpunkter, samband, förståelser och "lösningar".