Socialrealism möter fiktion på Ättehögsgatan

"På ettan på väg mot Kålltorp. Har klätt upp mig (eller kanske klätt ut mig?) för att kunna möta mina egna minnen. Hej Ättehögsgatan, det var tio år sen sist, eller elva. Har du förändrats? Det har jag - se! Jag har vuxit upp. Skaffat mig en stabil tillvaro. Ett jobb. Ett barn. Ett liv med en partner jag älskar, utan tusen intriger. Jag mår bra nu. Ändå går jag helst förbi dig. Låtsas inte se dig"

 Så börjar senaste fältanteckningarna skrivna innan jag ens nått fram. För jag insåg att det inte var helt lätt att åka till området nordöst om Munkebäckstorget, att det kanske fanns ett skäl till varför jag drog ut på det och tänkte på det som "tråkigt". Jag har ett förflutet ihop med denna del av Kålltorp. Kort, men ändå något. Försöker minnas, men det jag kommer ihåg är fragment av vardagligheter. Inget sammanhängande. Väldigt lite om hur det var, hur vi hade det, vad vi gjorde. Så jag for ut för att fotografera och rekonstruera i rollen av vuxen, lugn och analytiskt distansierad till det förgågna. I min version av Ättehögsgatan finns det inga människor på gatorna. Kanske inne, men det märks bara när det är fotbolls-VM.

Här lärde jag mig tippa, det ingick i vår matkassa.

Den här minns jag inte. Måste varit där.

Det här minns jag. Vilka var alla bänkar tänkta för?

Pizzerian minns jag, tror jag. Vi åt nog där.

´

Här hörde vi alla människor när det var fotbolls-VM.

Tunneln var mörk på kvällarna, läskig.

Vi bodde högst upp, det var halt på vintern.

Minns att jag tyckte trapporna var fina.

Cyklister fanns det då med.

Kodlåset är nytt.

Här kan man ha grillparty nuförtiden.

Istället för staket. Billigare. Det här är också nytt.
 

Hemmagjort englasfönster? (Klicka för större bild)

Ny bil, gammal bil?

Det är lätt att gå vilse. Husen väldigt lika.

Skylten med kartan, när man redan är framme.

Vår trappuppgång. Som om någon ville gömma den. 

Tvättstugan. Varför torkade vi aldrig tvätten där?

Jag har gjort en resa genom tid, i rum. Vandrat på gator jag inte besökt sen jag flyttade därifrån. Knappt tänkt på. Och när jag nu försöker tänka på det, för att förstå hur det påverkar mina tankar, min blick idag, så minns jag ytterst lite. Ändå en hel del. Men är det verkliga minnen, eller hittar jag på, fyller i, önsketänker fram minnen av fragment som var något annat? Eller är det så livet är, hela tiden. Ett collage av småbitar vi försöker finna sammanhang och mening i. Vad är fiktion då?

Tänker på Amanda Herman och Saad Mouhaldins projekt "The making of a Talzar" och Vygotskijs kristalliserade fantasi. Även om det går att skilja verklighet från fiktion så är frågan: vill vi? Är det inte minnena, berättelserna i sig (oavsett ursprung) som är det viktiga, om det är fiktionen som för verkligheten framåt?

Kilroy was here. Det är sant, bildbevis.