Att söka Kålltorps berättelser genom musik

Måndagens handledning gav värdefull kunskap om digital musikframställning (tack Jakob!). Gick under min Ättehögs-exkursion runt och tänkte på tyska - det blev små brottstycken av en sång om en plats jag glömt, på ett språk jag knappt minns. Därav musikidén. Jag tänker inte språkgranska - precis lika lite som jag kan minnesgranska mina berättelser. Visst finns det sanningar, men mina egna stämnings-känslominnen, hur kan jag granska dem?

Stillbild ur filmen Blow-Up (från Modculture).

Men digital musik är svårt, helt nytt. Tisdagens försök att bemästra Linux MultiMedia Studio blev ingenting, men igår blev missljuden långsamt till en första grundmelodi. Känns spännande att skapa i ett helt nytt medium, närma mig en helt ny musikgenre. Vet ännu inte vad det blir, om det blir något att ha. Men tänker att jag vill ha ett stämningsfullt soundtrack att lyssna på när jag möter Kålltorp nästa gång - en "minnesförstärkare" så att säga (Tänker att jag gör som fotografen i filmen "Blow-Up": Förstorar något så att det syns något helt nytt. Sanning? Knappast. Men det leder mig vidare, får mig att se nya saker). Jag är en tidsdetektiv utan sanningsanspråk, en historiesökare som bara bryr mig om berättelsen. Om tänkandet som känslomässig förståelse kring en plats, en tid, ett skeende.

Avslutar med ett citat ur Fredrika Spindlers bok Nietzsche: kropp, konst, kunskap:

Tänkandet uppfattas [...] som något som naturligt sätter sig i relation till sanningen eller det sanna, till vilket det hyser en naturlig förkärlek och en predikativ rätt. Denna föreställning vilar för Nietzsche på en flerfaldig missuppfattning, inte bara vad gäller tänkandets natur utan också, och i synnerhet, själva idén om sanningsom mer än något annat avslöjar vårt allmänmänskliga behov av fasta punkter i en kaotisk och ständigt omformande värld." (Spindler, Fredrika. Nietzsche: kropp, konst, kunskap, s. 43. Glänta produktion. Göteborg, 2010)