20200227 Välkommen till framtiden

Efter år av paus och tystnad börjar en röst om bilder, lärande, tanke och skeende, vakna igen.

Ett program på BBC om tidens möjliga dubbelhet, Could the Big bang have created a hidden "twin" universe? väckte minnen om gamla bildpedagogiska och existensiella funderaignar till liv. Komiskt nog använder de ävenliknelsen med Janusansiktet för den punkt där tiden "bryts".

Ett rop från mitt undermedvetna säger mig att ajg bör återuppta det visuella forskandet kring detta fält. To be continued - dock oklart om det sker inom denna epoks tideräkning, eller nästa :)

PS - THIS is where the magic happens! (X395, blogg 28)

Processdokumentation av visualiseringsarbete.

Skriver uppsats för fullt, men tog gestaltningsdag igår för att fixa när jag ändå var inne i stan på handledning. Mötte upp klättraren och planerade fotografering, sedan arkitekt-brodern för att fotografera och fixa visualiserande skisser á la arkitektpresentation. Här work in progress. PS+lillebror = trolleri! Skulle tagit ett år utan hans hjälp. Tack tack, nu hoppas jag bara jag kommer ihåg hur man gör panorama, strukturer och ljus lika bra nästa gång när jag ska klara mig själv ;) ("väven" är skapad av en kombination av foto på riktig fiberduk och snö, och ljusskenet - som visst inte är inlagt ännu på fotot här - är en solnedgångshimmel + transparent filter på det).

Har under veckan även mailat och försökt få skriftligt svar från pedagogen ang. nej till inklädning av hissar, men ännu inte fått något i inboxen (fel person?), får försöka igen. Podier bokade från HDK, stor skiva fixad att presentera artefakter på.

Fortsätter klura på hur hissens insida ska se ut. Abstraktionen och platsen är två faktorer som väger in. Nu blir min gestaltning ju en visualisering av en möjlig gestaltning av seende. Men i den visualiserade visualiseringen vill jag fokusera på det avskalade - för att rikta fokus från tolkning till upplevelse. Jag lutar därför åt att inte ha brädor med hål i utan bara svarta ytor av täckt/inte täckt glas.

Gäller bara att texten blir klar till måndag och nästa veckas tidsschema för allt som ska göras håller :)

Möjliga möjligheter (X395, blogg 27)

I torsdags genomfördes smyghandledning med annan grupp vilket resulterade i en fotnedsättning: jag kör på det nedpackade alternativet av gestaltningen. Gör om mitt "nederlag" till något produktivt - i "sann" James P. Carse-anda (i.e. skriver om regler, eller anpassar om det jag gjort så det går att använda, men på nytt vis) och visualiserar i text och skisser, material. Inspirationen till detta kommer från alla möjliga håll, men Katja Algerts A starry minute (tack tack för handledningstips M! Missade ju föreläsningen tyvärr ...), Joseph Beuys nedmonterade honungspump i Louisiana (igen! Den spökar visst alltid i mitt undermedvetna!), samt en av HDK:s öppna fredagsföreläsningar där jag hörde Greta Voćar berätta om sitt bidrag till Act in concert som äger rum under Clandestinofestivalen.

Hur: A starry Minute för att den uppmärksammar möjligheter och berättar om det vi skulle kunna göra/vad som skulle kunna vara, honungspumpen för att den visar på konst som handling, något som äger rum

Katja Algert: A starry minute

(ergo: pumpen är inte konsten utan en artefakt använd då konsten ägde rum. Att packa ned mitt tänkta verk och visualisera det i skisser/foton/ting blir mitt sätt att peka på det här är det som inte är/får/kan vara - ännu, just nu, just här - men att det då också finns otaliga andra, kommande möjligheter) och Clandestino-projektet för att Vocar i det tar upp motståndet projektet mött (att inte få tillstånd att måla på gatan) och involverar det som en del i konstverket (vilka och vilkas handlingar sanktioneras av samhället - en parallell mellan hennes projekt och Göteborgsvarvet, och papperslösa vs "svenskar". Även att likna vid ovan nämnda J. P. Carse: "Reglerna för ett infinit spel måste ändras under spelets gång" - Ändligt och
oändligt spel, s. 14. Organiserar vi vår aktivitet för att så många som möjligt ska vara med/aktiviteten ska fortsätta, eller för att vinna/slå ut varandra?).

Tycker faktiskt den nedpackade lösningen blir ännu bättre, då det blir ett meta-meta-perspektiv på det jag undersökt - visualiseringen av hur jag tänkt visualisera våra inre visualiseringsprocesser.

Glömd skiss - min "History 2" inkräktar nu lämpligt på History 1-idén 

 

Det jag egentligen nog hela tiden försökt få fram.

Det dubbla, trippla, i oändlighet - blicken som inte är ensam eller neutral, sannare eller falskare (detta liknar också på ett vis en av de skisser jag gjorde tidigare av en synfältsmall som var riktad mot en synfältsmall som var riktad mot en synfältsmall - se skiss) Vid den tredje, absurda  visualiseringsnivån inträder skrattet, och förvåningen (jfr Blow up som jag skrev om i blogg 26), då det bekanta främmandegörs. Vi kan till viss del spåra tanke/associationsbanorna bakåt, men i spårandet visar sig också sanningsanspråkets absurditet då den blir synlig som översättande och därmed (subjektivt) tolkande  av det vi uppfattar som verklighet"en". Samtidigt är det inom pedagogiken just denna översättningsförmåga som brukar kopplas till att förstå något (jfr Lindström, L. 2002, s. 128. Att lära genom konsten. I Hjort, M. (red.) Kilskrift. Om konstarter och matematik i lärandet. Stockholm: Carlssons). Världen som polyfon verklighet, förståelserna i plural som kan få oss att förstå att det finns mer, mer mer att upptäcka och undersöka :)


Så. Nu ska jag bara:

•  knyta ihop trådarna
•  fixa det sista materialet
• göra snygga skisser/fotografera
• maila rektorn så jag får skriftligt svar
• skriva klart min uppsats (!)

I väntan på detta funderar jag på defragmenteringens principer. Att plocka isär för att försöka förstå, men på ett nytt vis. Se nya möjliga fästpunkter, samband, förståelser och "lösningar".

Patrull (X395, blogg 26)

Stötte i tisdags på motstånd ifrån pedagogen. Planen jag ville pröva har fallit - i den form jag tänkte mig. Men för att ta det från början:

Hiss-skiss: filmning av springor.

Den höga hissen

Efter sista handledningen roade jag mig med att hänga på pedagogen igen. Föresatte mig att inte hämma mig själv genom att tänka "praktiskt", utan fokusera på möjligheter. Öppna upp synfältsmallarna och tänka utanför boxen. Så min vision av att klä in hissen blev utgångspunkten. Jag kontaktade en erfaren klättrare och vi gick dit för att reka. Jovisst, han tyckte idén var lite annorlunda, men fullt genomförbar. Starka bjälkar skulle bära, frågan var bara om vi skulle få lov. Ringde därför lokalansvarig igen, men han bad mig återkomma kommande dag när han hunnit titta på hissen och prata med den semestrande rektorn. Under tiden ringde jag runt och rekade extra bred fiberduk (sån yrkesodlare har när de odlar grönsaker) för hissinsvepningsändamålet. Det gick dock bara att få tag på hos specialleverantörer i "big pack" om sisådär 250 m. Kom då på att jag ju har en bekant som har en syster som odlar ekologiska grönsaker - sagt och gjort, kontaktede henne för att höra om jag ev kunde köpa in en mindre kvantitet via henne (ca 40 m) bred fiberduk, vilket i skrivande stund väntar på svar.
Så i tisdags när jag fick tag på lokalansvarig blev det då tvärstopp. Branddetektorerna skulle gå igång om jag försökte hänga upp något på hissen sa han, och om detta var hela sanningen eller en försiktighetsåtgärd är svårt att säga då hissens utsida är utrustad med en hänganordning för fönstertvättsmaskin (i.e. det måste gå att ha rörliga saker framför rutan på något vis, men detta fick jag aldrig svar på). Och så var det besked om nej från rektorshåll för att klä in hissen invändigt. Fokuserade på upphängningsfrågan i vårt samtal, så glömde fråga om vad detta hissinklädningsförbud bottnade i. Får maila rektorn personligen och be om svar (mailet jag skickade förra veckan var f.ö. till rektorn, men skulle förmedlas via lokalansvarig. Lärdom: maila högsta hönset direkt ang. tillståndsfrågor, alltid, trots semester!).

Staketskiss i papper. Mkt misstänkt hissaktivitet enl åskådare

Så nu funderar jag på om jag: ska realisera mina planer i mindre skala eller modifiera dem? Eller presentera idén genom att ställa ut materialet nedpackat med skisser och beskrivningar bredvid (visualisera min tänkta gestaltning), försöka realisera den på en annan plats eller helt enkelt tänka om?

Staket med hål. Skiss.

Variantskiss över hissens in- och utsida.

Variantskiss över hissens in- och utsida.

Parallellt med detta:
Filosofiska tankevändor fashinerar - inte som "sanning", utan som sätt att förskjuta blickens perspektiv på blick och seende. Hur ser vi på seendet? Vad är blicken? Liksom tid är ett abstrakt begrepp för något som vi enbart kan se genom att mäta andra saker/skeenden - titta vid sidan om, som vi tittar på svaga stjärnor om natten för att gula fläcken inte tillåter oss se rakt på dem. Jag försöker titta vid sidan om blicken, och på så vis se seendet, det osynliga.  

Samtidigt väcks frågan - kan vi då backa ett steg till och betrakta blicken som betraktar blicken som betraktar? Det tredje steget av metaperspektiv gör det hela absurdt. Men här, där skrattet infinner sig (det absurda), tror jag vi kan hitta/se det där andra (jfr den bisarra förstoringen av förstoringen i jakten på "sanningen" i filmen Blow up).
Här några "tokerier" - eller andra perspektiv, tittande vid sidan om:

William Blake, copy B, object 14

"Everything possible to believe is an image of truth" (William Blake, The marriage of heaven and hell, Copy B object 8)

 "If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is, infinite. For man has closed himself up, till he sees all things through narrow chinks of his cavern." (William Blake, The marriage of heaven and hell, copy B, object 14)

Transcendental idealism - Kant. Perceptionsprocessen som en subjektiv förståelse av den yttre världen, en tolkning och inte bara registrering av data.

Aldous Huxley The art of seeing och The doors of perception.  Knarkigt? Javisst. Men delvis det jag undersöker. Kan vi se utan seenderamar, förstå utan att tolka? Vad är det att se?

Input-output, insikt utsikt, avsikt? (x395, blogg 25)

Försenad publicering av förra veckans blogg:

(Sista?) gestaltningshandledningen i onsdags och många referenser/idéer. Fler perspektiv, fler tankar,  - snäva ner, precisera, skala av abstrahera - abstrahera som extrahera, koka ner och göra buljong av soppan.

Jag fokuserar tillbaks på seendet, blickens perception. På den styrda och kontrollerade. På kamera obscura-idealet - den som ofta uppfattas som den "rena", okomplicerade och sanna blicken, den som förespråkar en verklig verklighet, ett svar. Ett allseende, neutralt öga som registrerar okomplicerat. (Ergo: som den egna blicken). Tänker på det som tas upp i On Visuality - om Turners subjektiva blick som kritik mot upplysningsidealet, om viljan att "tämja" och likrikta, kollektivisera blickarna.
Men vi ser olika. 

Jag vill abstrahera min gestaltning av blick inte för att förenkla, och skapa en enhetlig verklighet, utan för att visa på den visuella retoriken, på seenderegimer och blickens förutfattade meningar. Genom att styra blicken kan jag också visa på strukturen, på hur blicken leds (som en metafor för och parallell till, vårt inre seende, visualisering), då betraktaren backar ett steg och ser sitt eget seende.


Hissen: Två membran av glas: hisskorg och "hiss-schakt". Två lager, där vi färdas genom transparenta hinnor, som vi ser - igenom. Att arbeta med dessa två lager av genomsläpplighet - vad ser vi på olika platser, genom olika hinnor? Hur kan jag använda dessa för att rikta betraktarens/resenärens blick och perception? Kan jag skapa bilder/upplevelser som bara går att se ur en vinkel, en position - men där blicken också blir synlig som något perspektivbundet? Där vi tar in flera olika intryck som bildar en helhet, men som samtidigt varierar (passa in olika "kikhål" på olika våningar). Och rummet/hallen utanför - där också lager av perception, fokuspunkter, lager bildas. Rutan längst bort - en ytterligare hinna att blicka ut igenom?
Eller balkongerna: olika plan ger olika utsikt. Att arbeta med dessa nivåer av seende skulle också ge en betraktare olika upplevelse beroende på nivå. Skapa "synmallsramar" som man ser den som ser den som ser igenom.

Hittade en artikel, Sensing the senses, i tidskriften Frames som hade med fem olika spännande projekt som alla talar om visualisering och andra sätt att s (namedroppar lite för mitt eget minne):

Teresita Fernandez Lehmann maupin gallery.
Dough Wheeler at fraclorraine.org
CArsten Nicolai, Unidisplay, hangbarbicocca.org
Random International fiktivt ljusregn at barbican.org.uk
Giorgio Andreotta Caló, ljusstigar i mört rum, ljud känsel lukt rum: smartprojectspace.net

Hittade även ljusinstallationen Arcades av arkitektstudion Troika (London). Genom att böja ljus genom linser skapar de fiktiva valvbågar av ljus, en illusion av ljus som böjer sig. Ljus som materia, ett upplevt rum av ljus. Perception och visualitet igen. Är det ett rum eller strålar av ljus vi ser? Vad läser vi av, hur? Vad blir vår tolkning och upplevelse? Vad är "sant", det upplevda rumsligheten som ljuset skapar (det av ögat uppfattbara) eller det materiella rummet utanför?

Tråden, väven, mönstret! - Lagliga förehavanden i pedagiogikens namn (X395, blogg 24)

Många tankar, många idéer. Men verkar som det börjar klarna. Har idisslat min process både en och två gånger, och det där de lärda säger om att göra något helt annat för att komma på vad det är man vill fungerade väl för mig - när jag plockade nässlor i en kohage i helgen började bitarna falla på plats och bilden av hur jag kan säga det jag vill säga klarna.
 Jag återvände i tanken till ågra begrepp jag kretsat kring i processen: Perception, plats, seende. Black box. Att varsebli. Koda av. Seenderegimer. Skapa begripliga helheter av fragment och delar. Tillsammans med fredagens öppna föreläsning på HDK, där Greta Vocar berättade om bl. a. hur hon arbetar processbaserat och inspirerats av platsen, och den inspiration jag tidigare beskrivit att Eija-Liisa Ahtilas tankar om hur vi tittar påverkar vad/hur vi "ser" gett mig, återvände jag till min fashination för vår utställningslokal. Jag bestämde mig därför att kontakta lokalansvarig. Han i sin tur hänvisade till att han måste okeja mina planer med sin semestrande chef som återkommer först nästa måndag, men för att ta det säkra före det osäkra skrev jag även ihop ett mail där jag presenterar mina tankar kort:

Hej!

Mitt examensarbete i Bild och Pedagogik handlar om seende, perception och varseblivande, och de olika processer detta inbegriper. Det är en kritisk betraktelse av "seendet", som av oss ofta upplevs som neutralt och "sant".
  För att gestalta detta konstnärligt vill jag göra en platsspecifik installation i pedagogens B-hus genom att klä in en (eller båda) hissarna och skapa "titthål" där den som åker hiss endast kan se en del av det som åker förbi. Eventuellt kommer jag även ha ett svagt ljud i installationen. Verket kommer inte vara skrymmande, eller påverka hissens funktion. Jag ansöker därför om tillstånd att få använda B-husets hissar de tre dagar vi ska examineras och ställa ut våra gestaltningsarbeten.

Jag hoppas detta ska vara möjligt att genomföra.

MVH ...

Faller denna plan finner jag även innergårdens balkonger intressanta som gestaltningsyta (Att använda mig av platsen känns vrätt självklart efter alla gatukonststudier), med sina vita streck och avbrott av luft/materia/ljus/mörker i fasaden - likt synfältsmallar och Sapfos fragmentariska dikter.

Men hur kom jag då fram till detta?  Ett litet hopp tillbaks i processen:

Började för ett par veckor sedan läsa Nicholas Mirzoeffs artikel On Visuality, men tappade tyvärr bort den tills nu. Där finns mycket att hämta vad gäller visualisering, visualitet och seende. Höll samtidigt på med de urklippta orden i den fragmentariska Sapfodikten - de var inte ingenting, utan fönster mot något. En mall för det jag ser, rastret som silar in "verkligheten" ,liksom orden får mig att visualisera en värld bortom dem. En parallell till spraymallarna, som silade bort delar av sprayfärgen, men vars resultat bildade en begriplig - och upprepbar - helhet (bild) ihop med de borttagna delarna. Helhet/"mening" är dock kulturellt och erfarenhetsmässigt påverkad och kräver "läsning", alltså inte en direkt (och "neutral") överföring av någon verklighet - högst reellt men ändå verklig i sig, både som en visualisering, och som en fysisk infärgad yta.

 Filmade parallellt med Sapfotextsynfältsmallarna en "misslyckad" film (varför tar jag inte med vissa delar? Ibland känns de helt oviktiga, som misslyckanden det inte är värt att lägga bloggtid på - men ibland kanske det snarast handlar om före-ställningen om berättelsen/historian, där jag i nuet/i förväg tror mig veta vad som "passar" in" i min blogg/gestaltnigsberättelse, men senare måste rätta mig själv och inse mina fördomsfulla misstag och uteslutanden, som nu. Jämför även med Dipesh Chakrabartys History 1 & history 2) av en resa filmad genom ett "raster" (en fortsättning på försöket att söka seendet genom den humana färdskrivaren). On Visuality, spraymallarna, Sapfo och flimmerfilmandet ger visualiseringstemat jag sökt, och nu funnit med mina hissplaner. Nu har jag fått tag på mina trådändar. Önska mig lycka till med textvävandet, tillståndet och genomförandet!

Se? (X395, blogg 22)

Funderar vidare kring seende, visualisering och andra sinnesintryck, på hur vi egentligen "ser". Finns det ett "rent" seende, och vad skulle vi se då, opåverkade av andra sinnen, eller opåverkade av förförståelse, känslor? Skulle vi se något alls? Och hur kan jag se min egen blick när den är ett plural av lager, skeenden, i samspel - mångtydig och polyfon?
Får jag nog säga att jag inte håller med Marcel Duchamp helt, trots att han inspirerar mig: "One can look at seeing; one can not hear hearing." (Marcel Duchamp, Green Box, 1934). I sista delen av sitt första musikaliska stycke, Erratum Musical, visualiserar han nämligen processen att höra genom att "the aesthetic experience of listening to a piece of music is transformed into an abstract experience of experiencing an abstract space" (Ya-Ling Chen, Tout-fait, Erratum Musical, 1913). Kan abstraktionerna hjälpa mig förstå seendet? Orden ger mig viss distans, men hur kan jag med abstraktionens hjälp visualisera seendets transformativa perceptions- och tolkningsprocesser? Undersöka och visa på blickens icke-neutrala och multipla seende? 

Igår pratade jag med Gustaf som är ljud-designer om ljudets påverkan på bilder, seendet. Om förstärkande ljud, syntetiska ljud, "mysiga" och läskiga ljud (ett lågt kaffekokarsörpel går tydligen hem som "mys-skapare" här i Sverige trots att det blir ett allt ovanligare ljud idag. Det magiska tricket för att få en visuell scen att verka hemtrevlig). Bad honom även innan jag gick att lukta på en slumpvis vald doft (hade med mina luktprover) och säga vad det var för ljud. Han råkade dock se vad burken innehöll, men gjorde då den spännande reflektionen att när han såg innehållet (fimpar) så var ljudet ett knastrande, som när glöden äter sig inåt när man drar ett djupt bloss, men när han bara luktade associerade han det till ett "pssscht", som att släcka en cigarett i vatten. Synassociationen ger alltså en annan ljudtolkning än doftassociationen. Det vi oftast associerar till "cigarrett" är väl generellt röka, och även om det var fimpar så tog synminnet (att röka) över luktminnet (fimplukt) när de båda kombinerades i det här fallet. Spännande.Ska ta och lyssna igenom samtalet igen ikväll, så får vi se om jag ska transkribera det eller bara ha det som inspiration, eller möjligtvis under rubriken "personlig kontakt" i min uppsats ...

Eija-Liisa Ahtila. Gran. Videoinstallation.

Just nu ger Eija-Liisa Ahtilas bildvärld och tankar mig inspiration i sökandet efter hur jag kan gestalta

seendets begränsningar och process. I klippet nedan talar hon om sin utställning Parallella världar. Hon sätter betraktaren mellan videoinstallationernas skärmar, placerar dem så de inte kan se allt samtidigt, och vill på så vis ifrågasätta tanken om en sanning, ett sant seende, genom att peka på de multipla berättelserna, verkligheterna. Ahtinen beskriver vidare svårigheterna de hade med att filma en stor gran, och hon menar att hur vi tittar spelar roll för hur och vad vi ser. Kameran ser hon som ett hjälpmedel, en förlängning av det mänskliga ögats seende, men vars teknik och standardiserade format starkt begränsar vad den kan återge, eller - tolkar jag det som - vad vi kan "se" genom och med den. Hon reflekterar vidare över hur svårigheterna med att återge och filma trädet blev en process som snarare avslöjade och synliggjorde dem själva än själva trädet.