Jag gjorde i helgen ett materialtest på "löv maché" - den mixade varianten vekar för tidskrävande, men att limma ihop löv med hemmagjort tapetklister (vatten, potoatismjöl och socker) på en stomme (i det här fallet av ståltråd) verkar vara mer hållbart.Igenom löven som medium söker jag det icke-perfekta, ett uttryck delvis påverkat av slump. Tanken om det icke-perfekta, eller att utamana min process genom att gå utanför min egen kontroll/roll som skapare kan i sig kan vara värt att problematisera, men just nu är det den lätta vägen till de fria ingångarna jag söker.
Jag har ju varit inne på skolans janusansikte - Janus som står för dubbelhet, dörrar, att passera genom något och förändras. Likt kunskapsprocesser och skolan?
Kommer att tänka på Marcel Duchamps dörr - det blir som en parodi på Janustemplet där dörrarna var antingen stängda eller öppna (fred eller krig). Men samtidigt förkroppsligande dubbelheten - alltid ett både och.
Frågan om bildundervisningens syfte väcker självklart frågan om vad konst och bild är. Kobras avsnitt om konst och aktivism har en spännande inslag om konst utan materiellt uttryck, som lärande och kultur (dansarna i mörkret), ett gemensamt görande.
För mig är bild i skolan ett sätt att undersöka världen, genom känslan. Bildundervisning blir som "praktisk" filosofi, att förstå och bearbeta världen genom, begripa en undran, söka inte ett svar men flera förståelser av något, livet konst, bild och kultur ett samtal - en massa frågor och ännu fler svar. Men kräver dessa ett ställningstagande?
Nu om dagens handledning:- Jag har gjort en ny hoprullbar tankekarta, med lösa lappar för att kunna flytta om och uppdatera efter hand.
- Jag ska läsa klart Jonas Aspelins bok "Den mellanmänskliga vägen" (jobbar tyvärr när han föreläser i morgon).
- Jag nämnde Wislava Szymborskas dikt Utopia, ska leta bilder/uppslag i den.
Vi samtalade även om det finita - infinita. Hur kan vi ha en skola som inte är finit, målstyrd men inte förutbestämd?
Under lunchsamtal med M efter handledning pratade vi om skolans krav på synliga mål, och att eventuellt göra egen LPP till mig själv, utifrån min frågeställning. Kände direkt hur motviljan grep tag i mig - och samtidigt frågan om ifall det inte ibland krävs ett motstånd, tristess?
Måste allt vara instant nöje och direkt behovstillfredsställelse? En LPP kunde vara ett sätt att försöka konkretisera lärandet, göra upp en plan över vad som ska ske utifrån kursplanen, utan att fastställa resultatet. Eller; åtminstone något att reagera på, emot.
Som jag sa på handledningen - jag söker inte eliminera dubbelheten, utan kanske är det en form av terapi mitt sökande. Att förstå och därigenom acceptera dubbelheten, hitta ett sätt att samexistera med de dubbla budskapen och idealen, utan att sluta visionera.
No comments:
Post a Comment