Tusan också

Loggbok/lägesrapport: Tvivel och tidsbrist (process). Har filmat mer, dans och trafik (vad, hur). I morgon ska jag se om det håller som musikvideomaterial (varför). Eller om jag ska gå på det jag redan har. Facebooksidan för Nadjana har väl gått sådär, vill verkligen få klart videon så det finns ett dragplåster. Ska socialisera mer på nätet med.

Fast idag trodde jag nästan en stund att jag hade fått ett första Nadjana-fan då jag fick ett sms (kom nämligen på att jag glömt ta bort mitt mobilnr från nadjana-kontot på Facebook), tills jag insåg att anonyma beundrare inte brukar stå med namn på sms:et. Det visade sig vara jag som hade skickat ett meddelande om middagsplaner till fel person (har en ärvd mobil, och fick tydligen en del telefonnummer på köpet).

Kom på mig själv att faktiskt nånstans hoppas på att min vilda fantasi hade haft rätt. Tänk vilken grej - lansera si själv som kändis och få beundrare utan att egentligen ha levererat någon motprestation, bara genom att bygga upp en image och förväntningar. Luftslott? Kanske - men å andra sidan beror väl våra möten med varann, våra minnen och upplevelser på just förväntan.

Yoko Ono får stå som dagens bildinspiratör, igen. Finns en del att ösa ur där. Individualitet/kopia? Grupp/individ? Fast eller flytande? Vari består världen vi lever i och hur ska vi förstå den?
  Säger som Nietzsche igen: bara genom de många perspektiven tror jag vi kan vara "objektiva". Konst blir ett språk av metaforer lika sant som något annat språk som vi kan tala om och (be)gripa världen med. En variation på samma tema.

Skivomslag #2 och ångest.

Så. Då har vanedjuret i mig så äntligen kommit till den obligatoriska ångestfasen i projektet. Mindre än en vecka kvar och jag börjar allvarligt ifrågasätta värdet av mitt görande. Hur ska jag knyta ihop det? Förklara mina tankar? Till råga på allt har jag ju gjort något av det mest fruktansvärda jag vet - stått framför istållet för bakom kameran. Ångest! (Tack grupp för support/pepp, Mike för all fotograferingshjälp och Erika för nyckel-lån!) Rekvisitan bestod av kläderna som ska till Röhsska, och ljussättningen experimenterades fram.  Försöker med alla medel förkasta dessa bilder, gå runt dem. Vi får väl se. Här följer en första snabb-bearbetning av bilderna - en affisch och två skivomslagsprototyper. Inte så disco, så får arbeta vidare. Men ett första görande för att våga titta på dem:

Så. Frågan är fortfarande: vad har musiken för del i det hela? Behövs den? Ska lägga upp video med musik när den är klar, så får vi se om den ska förkastas eller förstärkas. Under måndagens handledning fick jag tips om John cages 3:14 - när jag sökte runt på honom hittade jag det här fina klippet där han pratar om musik, ljud, mening och skratt. Jag har också varit inne npå skrattet, det förvånande, överraskande - och kanske är det här jag kan hitta tillfredsställelsen i mitt projekt - i görandets mening i sig, i skrattets "peasure in itself". Inget utanför, inuti. Bara det i sig själv. Då kan jag släppa min prestationsångest och fortsätta fråga, söka - utan slutliga svar och sanningar, bara vissheten om det som är.

Ska skriva ett mer sammanfattande inlägg med tankar och anteckningar från handledningar och bilfärder, men här följer en liten sammanfattning av hur det hela verkar hänga ihop (just nu):

Kålltorp:

•  Minnen av historier som blir platser/händelser/livet/människor.
• Sanning/berättelse/myt?
• Vad förstärker/glömmer/hittar vi på?

"Jaget" som minnesbilder av det vi upplevt. Hur/vad minns vi?

• Minne och perception/inre bilder
• Alternativa minnen av "jaget"/självbilder. Vad är sant?
• Flytande jag/roller. Polyfona bilder.

Att urforska jaget ger en mer mångfacetterad bild av oss själva, som kan skapa förutsättningar för subjekt-subjektmöten med andra, där vi istället för att objektifiera möter varandra dialogiskt, med nyfikenhet.

• Monolog: motsatsen till dialogen. Jag betraktar/benämner dig. Min bild av världen blir lag över din.
• Dialog: Vi ser varandra. Andras sanningar/bilder av världen blir lika sanna sanningar som mina.

Det är här det blir svårt. Att känna sig själv blir att känna andras bilder av oss. Inte som fasta roller, men som bilder och erfarenheter om vilka vi kan vara. Vi lever inte i ett vacuum där vi helt autonomt kan skapa oss själva, lika lite som vi inte kan påverka vilka vi "är". Relationer är de sammanhang där våra handlingar bär relevans. Men det är också det här jag upplever som svårast. Det är lätt att "vara mig själv" så länge jag kan blunda åt den andres blick, se mig själv utifrån. När jag vänder blicken ut och in - genom kameran eller video, blir min självbild utmanad. Själva insikten om att vara betraktad, om att andra hela tiden definierar mig, skapar bilder om vem jag är/sanningar lika sanna som mina sanningar om dem, är svårt. Något fotograferingen tvingar mig att bearbeta.

Disco? Electro? Vaß?

Extrainlägg med musikaliska referenser. Först musik för att sätta stämningen inför fotograferingen:

Giorgio Moroders "Machines" från 1984 års soundtrack till Metroposlis (här en till sjysst discolåt av honom fr -79) ...vars basslinga påminner om Kents taxmannen, som förresten har den träffande texten "Du vet inte var jag varit, Du vet inte vem jag är, Vet du alls vem du varit? Vet du ens vem du är? Älskling, det är livet" - apropå mitt sökande efter identiteter och berättelser.

Pluxus video Kinton inspirerar mig också - att dansa, eller inte dansa. Var och när. Fantastiskt kul, och fruktansvärt pinsamt ("svennen" i mig blir stel av skräck och full av beundran på samma gång).



... och när vi ändå är inne på temat dans så kolla här och här.

Nadjana goes Nadjana!

Så. Har skapat mitt alter-ego på FB. Och en grupp har det blivit med. Fick tips om att en kan skapa speciella musikgrupper med (måste researchas genast!). Ska slipa lite till ikväll på videon, sen blir det Vimeo och nätrelease för första singeln/videon så fort som möjligt. Borde jag lägga på sång?

Om ni är intresserade av Nadjana-gruppen så följ den här länken: http://www.facebook.com/#!/groups/185696224843238/

Har även bokat fotostudion torsdag kväll och fredag dag, hoppas jag får tag på en nyckel så jag kommer åt alla underbara kläder i vår sal! Alla som känner sig sugna på visuell brainstorming/fotosession är hjärtligt välkomna att delta, som modeller/påklädare/avklädare/fotoassistenter/inspiratörer(infiltratörer?). Har ni fin rekvisita hemma så länar jag med glädje! (peruker, kläder, accessoarer ...? "Nadjana" är än så länge ett oskrivet papper, så alla visuella förslag är välkomna!)

Först en (tysk!) klassiker (ni har väl förresten hört att dom sjunger "jag tar små barn, jag tar dina barn")



och så lite mer visuell input:





en favorit i repris:



och, så klart, sist men inte minst the Knife (visuell och musikalisk inspiration!):

Skivomskag #1

En första prototyp - testar lite olika känslor. Vem är Nadjana? Vad blir musiken med olika bilder?

Leker med tanken att bara promota musik utan musik - fokusera enbart på det visuella - imagen/personen i form av estetik, inte avslöjat yttre "jag". En Facebookgrupp med release-event kanske vore något?

Nödens lag

Jag har gjort klart min första Nadjana-hit. Den heter "Warum kann Ich nicht erinnern?" och ser ut såhär som LMMS-projekt (musikfil kommer snart ihop med animation):



Men, nu till titeln på blogginlägget. Det brukar ju heta att "Nöden har ingen lag" - så fel! Nöden har en mycket stark lag, och jag har just nu en form av nöd - en tidsnöd, då mitt nya jobb tar mycket mer än de 56% av en heltid som de i "teorin" ska. Så jag förljer nödens lag och GÖR DET NÖDVÄNDIGA!

Ni kanske undrar vad denna nöd består i mer konkret? Jo, jag påbörjar nästa vecka ett animeringsprojekt med en klass åttor, och inser att jag inte känner mig helt bekväm med alla datorprogram och animeringstekniker, vilket kräver en generalrepetition från min sida. Samtidigt har jag ett HDK-projekt att sköta. Så - jag slår två flugor i en smäll, och går vidare med en animerad musikvideo till min elektroniska ljudillustration inspirerad av Kålltorp. Tilläggas skall att jag gör det med glädje - jag omfamnar måstet och gör det till mitt redskap, precis som jag i början av projektet omfamnade den "förhatliga" nostalgin istället för att kämpa emot den.

Jag kopplar mitt görande till Nietzsches trefaldiga distinktion av ödet:

• Att bejaka det som är - och "[d]et som är innebär alltså lika mycket det förflutna som det framtida" (Fredrika Spindler, Nietzsche. Kropp, konst, kunskap, s. 79-80). Ett förflutet som vi bearbetat och distanserat oss från genom, vad jag tolkar det som, reflektion. "I detta bejakande tar varje händelse plats i en dynamik där livet får näring av sig självt i skapande och återskapande" (Ibid s. 80). Alltså det jag gör när jag accepterar mitt förflutna (min Kålltorpstid), och ser det som en tillgång, en erfarenhet att gå vidare ifrån. 
• Medvetenhet om Immanens - "I bejakandet finns allting inneslutet, och något utanför kan inte längre företällas" (ibid, s. 80). Eg: Det vi vet, vår världsbild, bygger på våra (kroppsliga) erfarenheter.
• Vi är blott en variation i det som är, men just därför också skapare av vårt egna öde - Livet är alltså dubbelt då det är "ett bestämmande görande och ett eftergivande låtande" (Spindler, s. 81) där vi är både skapare och skapade. Något jag tycker blir väldigt tydligt när vi betraktar konstnärliga processer - vi är både barn av vår tid/kultur och kreativa varelser.

En liten fin video som med humor behandlar vår bild av hur vår föreställning av vad vi kan/är påverkar detsamma:




Jag utforskar det immanenta, det jag kan veta, i mitt sökande efter "min sanning" som i sin tur bygger till stor del på mitt minne, vilket existerar någonstans i gränslandet mellan det fiktiva och det "verkliga", i en ständigt omarbetad tolkning. Detta sökande var först ett sökande efter minnen, men i musikskapandet blev det också ett sökande efter "sann" identitet ("jaget" som vi uppfattar det byggs, som jag ser det, på minnen om detta jags agerande, upplevelser och tidigare tänkta tankar/kända känslor) och en lek med mitt alterego Nadjana. Jag har nu beslutat utforska denna "sida" av mig själv mer - inte som ett personlighetsbyte, men genom ett lekfullt prövande av alternativa berättelser kring "mig" genom skapandet av nya berättelser, och mötet med/erfarenheten av nya skapande uttryck (elektronisk musik just nu).

Jag tänker att detta breddande av jaget, där vi tar del av fler erfarenheter även om vilka vi själva kan vara, skapar förutsättningar för subjekt-subjektmöten med andra, där förutfattade meningar kan bytas mot nyfiken dialog. En grund för ett liv där vi kan föreställa oss (visualisera) flera möjliga verkligheter.

Att söka Kålltorps berättelser genom musik

Måndagens handledning gav värdefull kunskap om digital musikframställning (tack Jakob!). Gick under min Ättehögs-exkursion runt och tänkte på tyska - det blev små brottstycken av en sång om en plats jag glömt, på ett språk jag knappt minns. Därav musikidén. Jag tänker inte språkgranska - precis lika lite som jag kan minnesgranska mina berättelser. Visst finns det sanningar, men mina egna stämnings-känslominnen, hur kan jag granska dem?

Stillbild ur filmen Blow-Up (från Modculture).

Men digital musik är svårt, helt nytt. Tisdagens försök att bemästra Linux MultiMedia Studio blev ingenting, men igår blev missljuden långsamt till en första grundmelodi. Känns spännande att skapa i ett helt nytt medium, närma mig en helt ny musikgenre. Vet ännu inte vad det blir, om det blir något att ha. Men tänker att jag vill ha ett stämningsfullt soundtrack att lyssna på när jag möter Kålltorp nästa gång - en "minnesförstärkare" så att säga (Tänker att jag gör som fotografen i filmen "Blow-Up": Förstorar något så att det syns något helt nytt. Sanning? Knappast. Men det leder mig vidare, får mig att se nya saker). Jag är en tidsdetektiv utan sanningsanspråk, en historiesökare som bara bryr mig om berättelsen. Om tänkandet som känslomässig förståelse kring en plats, en tid, ett skeende.

Avslutar med ett citat ur Fredrika Spindlers bok Nietzsche: kropp, konst, kunskap:

Tänkandet uppfattas [...] som något som naturligt sätter sig i relation till sanningen eller det sanna, till vilket det hyser en naturlig förkärlek och en predikativ rätt. Denna föreställning vilar för Nietzsche på en flerfaldig missuppfattning, inte bara vad gäller tänkandets natur utan också, och i synnerhet, själva idén om sanningsom mer än något annat avslöjar vårt allmänmänskliga behov av fasta punkter i en kaotisk och ständigt omformande värld." (Spindler, Fredrika. Nietzsche: kropp, konst, kunskap, s. 43. Glänta produktion. Göteborg, 2010)

Socialrealism möter fiktion på Ättehögsgatan

"På ettan på väg mot Kålltorp. Har klätt upp mig (eller kanske klätt ut mig?) för att kunna möta mina egna minnen. Hej Ättehögsgatan, det var tio år sen sist, eller elva. Har du förändrats? Det har jag - se! Jag har vuxit upp. Skaffat mig en stabil tillvaro. Ett jobb. Ett barn. Ett liv med en partner jag älskar, utan tusen intriger. Jag mår bra nu. Ändå går jag helst förbi dig. Låtsas inte se dig"

 Så börjar senaste fältanteckningarna skrivna innan jag ens nått fram. För jag insåg att det inte var helt lätt att åka till området nordöst om Munkebäckstorget, att det kanske fanns ett skäl till varför jag drog ut på det och tänkte på det som "tråkigt". Jag har ett förflutet ihop med denna del av Kålltorp. Kort, men ändå något. Försöker minnas, men det jag kommer ihåg är fragment av vardagligheter. Inget sammanhängande. Väldigt lite om hur det var, hur vi hade det, vad vi gjorde. Så jag for ut för att fotografera och rekonstruera i rollen av vuxen, lugn och analytiskt distansierad till det förgågna. I min version av Ättehögsgatan finns det inga människor på gatorna. Kanske inne, men det märks bara när det är fotbolls-VM.

Här lärde jag mig tippa, det ingick i vår matkassa.

Den här minns jag inte. Måste varit där.

Det här minns jag. Vilka var alla bänkar tänkta för?

Pizzerian minns jag, tror jag. Vi åt nog där.

´

Här hörde vi alla människor när det var fotbolls-VM.

Tunneln var mörk på kvällarna, läskig.

Vi bodde högst upp, det var halt på vintern.

Minns att jag tyckte trapporna var fina.

Cyklister fanns det då med.

Kodlåset är nytt.

Här kan man ha grillparty nuförtiden.

Istället för staket. Billigare. Det här är också nytt.
 

Hemmagjort englasfönster? (Klicka för större bild)

Ny bil, gammal bil?

Det är lätt att gå vilse. Husen väldigt lika.

Skylten med kartan, när man redan är framme.

Vår trappuppgång. Som om någon ville gömma den. 

Tvättstugan. Varför torkade vi aldrig tvätten där?

Jag har gjort en resa genom tid, i rum. Vandrat på gator jag inte besökt sen jag flyttade därifrån. Knappt tänkt på. Och när jag nu försöker tänka på det, för att förstå hur det påverkar mina tankar, min blick idag, så minns jag ytterst lite. Ändå en hel del. Men är det verkliga minnen, eller hittar jag på, fyller i, önsketänker fram minnen av fragment som var något annat? Eller är det så livet är, hela tiden. Ett collage av småbitar vi försöker finna sammanhang och mening i. Vad är fiktion då?

Tänker på Amanda Herman och Saad Mouhaldins projekt "The making of a Talzar" och Vygotskijs kristalliserade fantasi. Även om det går att skilja verklighet från fiktion så är frågan: vill vi? Är det inte minnena, berättelserna i sig (oavsett ursprung) som är det viktiga, om det är fiktionen som för verkligheten framåt?

Kilroy was here. Det är sant, bildbevis.

Jag ser dig, Kålltorp!

I slutet av sommaren kom två fina böcker hem i brevlådan, rättare sagt en anteckningsbok med färgprover på utsidan och Yoko Onos "Between the sky and my head".  När jag öppnade den var det första jag läste:

Yoko Ono, Between the sky and my head, 2009.

Båda talade de om uppdelning, klassificeriering. Yoko, tack för att du synliggör ramarna istället för att dölja dem. 

Så vad har det här med Kålltorp att göra? Jo, under mitt flanerande gick jag och tänkte på hur vår perception arbetar - hur vår selektionsprocesser går till. I ett nytt område styrs jag av gamla vanor, i ett bekant likaså av minnen. Lägger strax upp  en hel blogpost dedikerad till detta, för mig, dubbla  förhållande till nostalgi. Doreen Masseys citat får illustrera detta "agg":

Journeys ‘home’ are, in the imagination, often travels in time as well as space – journeys to the past. But places go on without you. A nostalgia, or a set of expectations that does not take account of that deprives others of their agency, denies their ongoing histories. It converts their coeval, different space into a moment in your time. In a move that is a form of colonisation, it holds others still. (Massey, Doreen. Some times of space. London, 2003)

Samtidigt som jag fasar för nostalgins förblindande, fasthållande mekanismer, så vill jag hävda att det ändå är via minnen vi bygger relationer och känslor till platser. Antingen det är minnet från ett tidigare besök, minnet av något det påminner om, eller något det absolut inte påminner om. Innan vi kan knyta en plats till något som helst minne kan det vara svårt att ha en uppfattning om platsen.

Kålltorp IRL

Förra veckans research fick aldrig egen bloggpost, blir två tätt inpå varann istället. Mycket bilder blev det från villakvarter. Studerade Balsamingatan speciellt noga, följde den i nord- till sydlig riktning, och märkte att även om villorna blev större och större, så såg de mer nyrenoverade ut i de nordligare delarna. Som förväxta kolonistugor med jättelika trappkonstruktioner och perfektionistiskt kantklippta gräsmattor. Det jag sett när jag gått igenom bilder och fältanteckningar är bl.a:

• En viss stil dominerar området - gula och grå hus med vita staket - avskalat; bullerbyn möter "shabby chick" och engelsk park. 
• Många renoveringsprojekt på gång.
• Stora, nybyggda yttertrappor.
• Brevlådor utan namn.
• Många stadsjeepar (lite komiskt intryck mot de små husen och den smala gatan)
• "Sterila" trädgårdar i norr.
• Stora studsmadrasser på minimala ytor
• Södra delen av gatan hade fler gamla bilar, brokigare stilar på trädgårdarna och fler fruktträd.
• Tystnaden! Lite borrande och sågande från byggfirmor var det enda som hördes. 

"Typiskt" hus - se brevlådan, färgvalet, grusgården och jätteträtrappan.

Typiskt överdimensionerad jättestudsmatta.

I slutet av gatan, i korsningen till Ribbingsgatan hittade jag en "park" jag faschinerades starkt av. En allmän plats, antar jag, men så underligt planerad att den mest blev ett "ingemansland", som på något sätt lyckades vara både intetsägande för vad den skulle användas till, och samtidigt hämmande just däför - utrymmet för lek eller andra aktiviteter hade minimerats av planeringen.
Markbeläggningen förhindrar effektivt både skateboardåkning och boulespel. Och bänkarnas placering uppmuntrar absolut inte till interaktion med eventuella samtida parkbesökare.

Bänkar med utsikt mot villornas entréer.

Vem har ritat och beställt något så horribelt? Vad är syftet? Varför? Jag satte mig och fikade, och de få personer som passerade tittade mycket undrande på mig. Gjorde jag fel, satt jag egentligen i någons privata trädgård?

Det här var tydligen inte rätt aktivitet för platsen.

"Parken" sedd från korsningen. Observera avsaknad av trottoar.

... och från söder. Söker efter mening, men hittar ingen.

Annars är det gräset på den stora gräsplanen i Härlanda park som fashinerar, med sina skator och olika strukturer.

Stigar skapar korsningar som ingen verkar bry sig om.

Gräsets karaktär varierar mycket i parken.

Sitter i skrivande stund på Kåken och ska strax dra på mig regnbxorna för att åter bege mig ut i fält, denna gång mot funkiskvarteren bortom Munkebäcks torg. Spårvagnsspåren verkar dra skarpa skiljelinjer genom stadsdelen. Kålltorp hittills associerar jag till mönster. Levnadsmönster som bestämt hur stigarna bildats, ekonomiska mönster som återspeglas i yttertrappornas storlek. Tidsmönster som påverkar ljudet. Fortfarande är de väldigt osynliga för mig (känner mig som en privatdetektiv som samlar på ledtrådar till svaret på en gåta jag ännu inte helt vet vad den handlar om), men tids nog ska jag nog lyckas fokusera.

Inspiration:
Sweet Juniper: Streets With No Name - om att gå utanför stadsplanerarnas planer, skapa sin egen väg, att vara pionjär av stigar. Se även matematisk formel för hur stigar formas här.

 Och mer på temat Desire - samlingsutställning om att vilja ha. Kanske är det det jag söker? Viljan, drivkraften, det som gör att vi gör som vi gör.