Hade handledningsfika med Bosse i tisdags - mycket roligt och givande, känns som bekymret med att begränsa material eller att mer ingående specifiera mitt val av ämne kan få vänta ett tag till. Vill helst låta det stå öppet tills jag känner den terräng jag kommer röra mig i lite bättre. Svårt att beskriva resan innan en vet vart färden går (minns inte vem som drog den vackra liknelsen - kan det ha varit Lasse?). När vi träffades hade jag ännu inte fått svar från projektet jag vill följa, så vi pratade om möjlgheten att istället genomföra ett mer teoretiskt projekt eller dra ett snitt genom hela utbildningsvåsendet - från förskola, grundskola, gymnasium, till lärarstudenter och -utbildare och försöka se vad motivation ses som, och hur det arbetas med i olika grupper? När är i motiverade? I denna fråga till vad som motiverar oss ligger förstås frågan om vad ÄR motovation? Kan vi motiver andra? Vad motiverar elever, och vad motiverar oss lärare?
Delaktighet och demokrati ser jag som ytterligare två intressanta sidor av det här - vad är valfrihet? Hur går skoltvång ihop med demokrati och valfrihet? Och hur ställer vi oss som samhälle till dem som av någon anledning inte fortsätter studera på gymnasie- eller högskolenivå, vilket idag ofta ses som en förutsättning för framgång i vuxenlivet? Hur motiverar vi en skola såsom demokratisk där motivation blir en schimär, då piskan/moroten betyg ofta tas till? Kan högre betygsgenomsnitt eller lägre resultat på nationella prov ses som en reell kunskapshöjning/sänkning bland elever? Vad, och hur mäter vi kunskap/lärande? Ser eleverna skolan som relevant? Var/när sker ett lustfyllt lärande, och vad lärs då? Kan vi bygga en demokratisk skola? Behövs det verkligen yttre tvång och incitament? Hur skiljer sig det frivilliga lärandet från det påtvingade? Och hur får skolan eleverna att i sanning vilja lära sig det skolan är ålagd att lära elever enligt läroplaner och styrdokument? Hur går styrdokumentens fostringstanke ihop med just tvånget att uppnå lärandemål i kursplanerna? Vad väger tyngst? Och hur harmonierar de med varandra?
Har hur som helst; efter ett missat mailsvar om ett möte med lärare på projektet jag hoppas kunna följa så har jag pratat med projektansvarig och fått klarteckan att jag är välkommen att besöka dem. Hoppas på ett gott utfall, även om jag inte i nuläget vet vilken form eller omfattning mitt deltagande i projektet kommer ha - om jag ska se det som ren deltagande observation under ett antal veckor, eller göra enstaka intevjuer med personal och deltagare/elever.
Läser Derrida och försöker förstå mitt tänkande. I min icke-formulerade problemformulering ingår att problematisera mina egna förgivettaganden med; Vad har jag för underliggande antaganden och värderingar med mig i bagaget? Vad är min syn på kunskap? Hur lever jag frihet, delaktighet och demokrati? Vad skapar och/eller återskapar jag för mönster? Hur agerar jag i förhållande till min samhällsposition idag och mina tidigare erfarenheter? Vad eftersträvar jag, vi för samhälle i den Svenska skolan?
Gammalt, men ännu på många sätt aktuellt klipp med Chomsky och Foucault där bl.a samhällsbygge och skenbart neutrala institutioners makt att bevara makten hos en viss samhällsgrupp tas upp. Dessa två herras diskussion speglar på ett bra sätt ett av mina nuvarande dilemman: Hur vara kritisk, och samtidigt sikta mot ett mål, ett konkret handlande, utan att för den skull vare sig förneka den sociala verklighet som råder eller sementera nya maktmönster? Hur kan vi tänka och agera föt ett socialt hållbart samhälle, samtidigt som vi ställer oss kritiska till det vi skapar, lever, utan att riskera att bli syniska?
September 30, 2010
September 22, 2010
Tankar om SÄR-behandlingens effekter
En radiodagbok om att gå i specialgrupp: Jag heter Joakim
Funderar på skolans särskiljande effekter, på betyg, omdömen och specialgrupper. På om det som sägs hjälpa verkligen är till nägon nytta, på vad som är viktigast. På om det inte snarare förstärker än mildrar det som inte fungerar, på vilken självbild det skapar. Och hur de "separerade" grupperna sedan fungarar, hur de skapar eller återskapar mönster och beteenden.
På om problem någonsin kan ägas av bara en person, eller lösningen på problem. Genom särskiljande. Amputation.
Ett skuldbeläggande av enstaka personer/grupper genom utpekande, där resten kan bli fri från skuld. Inte så att vi saknar personligt ansvar, men att enbart skylla en persons beteende på denne och inte se relationernasbetydelse, känns naivt. Ger mig paralleller till Sverigedemokraterna - de bär symptomet, är lätta att peka ut, men kan inte ges hela skulden för det främlingsfientliga klimatet i vårt land.
En sköt dig sköt dig själv-mentalitet, där den som inte "gör rätt för sig" ses som en parasit. Men hur går det för dem som inte har en social och ekonomisk trygghet, någon som kan stötta och hjälpa då det är jobbigt? Någon som kan bekräfta och uppmuntra, hjälpa en hitta och våga ta nya vägar.
Samhället, skolan behöver få en mer holistisk syn på människors livssituation - betyg avgör i mångt och mycket vilka framtidsutsikter en person har, men utan social och ekonomisk trygghet löper även den med goda skolbetyg som vuxen stor risk att hamna utanför samhället (problematiskt begrepp det där "utanför", jag vet. Tipsa mig gärna om alternativa sätt att uttrycka det på. Hoppas ni förstår vad jag vill åt ändå). Både nu och förr. Och antagligen än mer om samhällets resurser till de mest utsatta gruppernafortsätter att minska under kommande år. Lyssnar på Lösdrivare - ett liv utan skyddsnät och påminns om hur det var här i Sverige för inte speciellt länge sedan. Vill vi ha en samhällsstruktur uppbyggt på sociala och ekonomiska klyftor? Som samtidigt kriminaliserar och/eller misstänkliggör den som står utan ekonomiska medel och arbete? För att de inget har, då problemen ses som individens eget ansvar, vilka då reduceras till en börda för samhället, där ekonomi är enda måttstocken för din insats/påverkan/belastning; ditt människovärde för att tala klarspråk. Och i denna bakvända logik legitimeras en retorik som förespråkar inflytande utifrån ekonomiska resureser - skattebetalare istället för medborgare är de som ska styra vårt samhälle.
Så trots att våra framtidsutsikter styrs så mycket utifrån socialt -arv, -kapital och -situation, är det ändå upp till var och en att lyckas, i en värld där spelreglerna sägs vara lika för alla (läs: den som har resurser). Den medellöse låses fast vid sin historia, och skall dessutom stå tillsvars för sin situation. En arvssynd i nygammal tappning?
Funderar på skolans särskiljande effekter, på betyg, omdömen och specialgrupper. På om det som sägs hjälpa verkligen är till nägon nytta, på vad som är viktigast. På om det inte snarare förstärker än mildrar det som inte fungerar, på vilken självbild det skapar. Och hur de "separerade" grupperna sedan fungarar, hur de skapar eller återskapar mönster och beteenden.
På om problem någonsin kan ägas av bara en person, eller lösningen på problem. Genom särskiljande. Amputation.
Ett skuldbeläggande av enstaka personer/grupper genom utpekande, där resten kan bli fri från skuld. Inte så att vi saknar personligt ansvar, men att enbart skylla en persons beteende på denne och inte se relationernasbetydelse, känns naivt. Ger mig paralleller till Sverigedemokraterna - de bär symptomet, är lätta att peka ut, men kan inte ges hela skulden för det främlingsfientliga klimatet i vårt land.
En sköt dig sköt dig själv-mentalitet, där den som inte "gör rätt för sig" ses som en parasit. Men hur går det för dem som inte har en social och ekonomisk trygghet, någon som kan stötta och hjälpa då det är jobbigt? Någon som kan bekräfta och uppmuntra, hjälpa en hitta och våga ta nya vägar.
Samhället, skolan behöver få en mer holistisk syn på människors livssituation - betyg avgör i mångt och mycket vilka framtidsutsikter en person har, men utan social och ekonomisk trygghet löper även den med goda skolbetyg som vuxen stor risk att hamna utanför samhället (problematiskt begrepp det där "utanför", jag vet. Tipsa mig gärna om alternativa sätt att uttrycka det på. Hoppas ni förstår vad jag vill åt ändå). Både nu och förr. Och antagligen än mer om samhällets resurser till de mest utsatta gruppernafortsätter att minska under kommande år. Lyssnar på Lösdrivare - ett liv utan skyddsnät och påminns om hur det var här i Sverige för inte speciellt länge sedan. Vill vi ha en samhällsstruktur uppbyggt på sociala och ekonomiska klyftor? Som samtidigt kriminaliserar och/eller misstänkliggör den som står utan ekonomiska medel och arbete? För att de inget har, då problemen ses som individens eget ansvar, vilka då reduceras till en börda för samhället, där ekonomi är enda måttstocken för din insats/påverkan/belastning; ditt människovärde för att tala klarspråk. Och i denna bakvända logik legitimeras en retorik som förespråkar inflytande utifrån ekonomiska resureser - skattebetalare istället för medborgare är de som ska styra vårt samhälle.
Så trots att våra framtidsutsikter styrs så mycket utifrån socialt -arv, -kapital och -situation, är det ändå upp till var och en att lyckas, i en värld där spelreglerna sägs vara lika för alla (läs: den som har resurser). Den medellöse låses fast vid sin historia, och skall dessutom stå tillsvars för sin situation. En arvssynd i nygammal tappning?
September 20, 2010
Projektplanstankar
Fredagen blev en informationstät dag, var i Trädgårdsföreningen och lyssnade på uppföljning till vårens konferens Barn tar plats. Tre spännade talare från Malmö och Stockholm - med mycket positiva, men också några negativa exempel på hur barns och ungas behov tillåts, eller inte tillåts, ta plats i planeringen av det offentliga rummet.
Jag är mycket intresserad av det visuella uttrycken i vårt samhälle, samt demokrati- och delaktighet - speciellt i kombination med förstnämnda. Vem tillåts ta plats? Vem får synas, höras, trivas? Är det verkligen okej att försöka bygga bort en hel generation/samhällsgrupp i vissa (främst innerstads-)områden genom att helt enkelt strunta i att planera för deras behov och intressen?
Något jag fastnade starkt för var mottot lek är en måttstock på trivsel för alla åldrar, och lek är inte bara för barn, som jag tyvärr inte minns vem det var som sa. Att lek inte heller bara är stereotypa lekplatser, utan lekfulla miljöer med plats för kreativ användning av rummet; platser som inbjuder till fantasi och delaktighet, borde vara något som stadsplanerare engagerade sig mer i. Rum i rummet - stadens levande mellanrum; allt det som sker och existerar mellan huskropparna. Det demokratiska ytorna, som idag blir förre och färre. Definierade av marknadsintressen och srkitekter ger de litet utrymme för mänsklig interaktion utanför de i förväg uppsatta ramarna/normerna för hur de ska brukas, och av vem.
Lyckades aldrig formulera någon riktig konklusion av det hela, men fick fullspäckat med information och inspiration. Bland annat Malmö stads satsning på de kommunala lekplatserna, som de listat och också gjort en folder med; lekplatsturism skapar möten mellan människor, stadsdelar. Vet var jag ska turista i sommar ;)
Angående projektet:
Jag har tagit kontakt med ansvarig för projektet med de arbetslösa ungdomarna som lät mycket posititv till min förfrågan om att få följa dem i höst. Från början hade jag tänkt följa deras, arkitektstudenternas och A-kursarnas projekt kring utformandet av Hammarkullens centrum med fokus på deltagande och demokrati, men jag inser att jag inte kommer hinna följa dem speciellt länge, om jag ska hinna skriva också. Jag vill följa ungsomarna under en period av kanske tr e-fyra veckor, då jag kan bilda mig en bättre uppfattning om hur de ser på projektet de deltar i. Jag väntar med specifika frågeställningar och ska försöka gå in med ett så öppet sinne som möjligt, bli en deltagande observatör som följer verksamheten i ett antal veckor på plats, involvera mig i samtal och lyssnar/observerar för att få en bättre inblick i projektets utformning och ungdomarnas vardag och på så vis också kunna stälal mer relevanta frågor till dem och mig själv.
Så min än så länge vagt formulerade frågeställning/ingång handlar om att titta på hur projektet syftar till att motivera och inspirera ungdomarna, samt vad dessa i sin tur uppfattar som meningsfullt och lustfyllt i de processer som äger rum. Vad ser de som givande? Vad motiverar dem att försöka nå de av dem och pedagogerna/projektansvariga uppsatta mål? Upplever de att udnervisningen är demokratisk och bygger på deras deltagande (som ju den svenska skolan förväntas vara). När jag lärt känna personerna och projektet bättre hoppas jag kunna genomföra intervjuer - då med så öppna frågor som möjligt för att låta ungdomarnas tankar och åsikter komma till tals så långt som möjligt.
- Ett dilemma häri är i och för sig hur mycket jag ska låta ungdomarnas egna ord stå för sig själva i rappoerten, och hur mycket jag ska tolka skeenden och uttalanden. Detta får ni mycket gärna ge mig respons på! (Liksom allt annat med, förstås)
Min avsikt är alltså inte att gå in och titta på enskilda personers beteenden, utan jag vill hitta de nyckelkomponenter som ett lustfyllt lärande innefattar, de redskap som gör undervisningen till en kreativ process där alla deltagare är delaktiga och engagerade. Detta i sin tur kan ju givetvis kräva att jag åskådliggör genom exempel på situationer där ju individerna som deltar är de som skapar situationerna, men jag vill vara mycket tydlig med att det inte är någon kvasipsykologisk studie, utan just frågor som: Hur kan jag som blivande samhällspedagog skapa en god lärandekultur? Vad kan jag ta med mig från de här ungdomarnas erfarenheter in i mitt kommande yrke? Vad upplever de som motiverande? Betyg? Att bli sedda? Vänner? Framtidsdrömmar? Är det en inre eller yttre motivation? Och ifall den bara är inre (vilket jag själv, just nu, betvivlar att något kan vara) - finns det något som motiverar liknande projekts existens? Hur kan sktoltrötta eller arbetslösa ungdomar återfå viljan och lusten att läsa vidare eller söka jobb? Vad blir vår roll som pedagoger?
Frågor jag däremot känner att jag måste vara relativt klar med innan jag börjar mina "observationer" är bl.a. sådant som rör etik och sekretess, samt vilken roll jag har/intar - jag vill sträva efter att vara så tydlig som möjligt med vem jag är och vad jag gör där, utan att för den skull distantiera mig från de personer jag möter. Min egen delaktighet i de processer jag kommer iaktta och analysera går inte att förbise ifrån, vilket kräver en självreflexion under arbetets gång. Jag vill helelr inte låtsas vara varesig en av lärarna eller eleverna, utan kanske mer att likna vid en besökare, ett långvarigt studiebesök? Inser nu att jag borde läsa Gunilla Granaths "En sjundeklassares dagbok"; inte för att jag vill gå in i rollen som de personer jag studerar så ingående som hon, utan för att få en bild av hur det kan vara att bedriva liknande studier.
Fortsatta reflexionsträffar med SAPE-gruppen känns väldigt nödvändigt, om så bara på en timme åt gången men lite oftare, för att få lite distans till ett "datainsamlande" som annars riskerar att bli en oreflekterad massa av intryck och känslor. Att dela med oss av våra tankar och funderingar under arbetets gång kan få oss att se nya mönster, möjligheter och ingångar, frågeställningar vi annars aldrig ställt själva.
Jag är mycket intresserad av det visuella uttrycken i vårt samhälle, samt demokrati- och delaktighet - speciellt i kombination med förstnämnda. Vem tillåts ta plats? Vem får synas, höras, trivas? Är det verkligen okej att försöka bygga bort en hel generation/samhällsgrupp i vissa (främst innerstads-)områden genom att helt enkelt strunta i att planera för deras behov och intressen?
Något jag fastnade starkt för var mottot lek är en måttstock på trivsel för alla åldrar, och lek är inte bara för barn, som jag tyvärr inte minns vem det var som sa. Att lek inte heller bara är stereotypa lekplatser, utan lekfulla miljöer med plats för kreativ användning av rummet; platser som inbjuder till fantasi och delaktighet, borde vara något som stadsplanerare engagerade sig mer i. Rum i rummet - stadens levande mellanrum; allt det som sker och existerar mellan huskropparna. Det demokratiska ytorna, som idag blir förre och färre. Definierade av marknadsintressen och srkitekter ger de litet utrymme för mänsklig interaktion utanför de i förväg uppsatta ramarna/normerna för hur de ska brukas, och av vem.
Lyckades aldrig formulera någon riktig konklusion av det hela, men fick fullspäckat med information och inspiration. Bland annat Malmö stads satsning på de kommunala lekplatserna, som de listat och också gjort en folder med; lekplatsturism skapar möten mellan människor, stadsdelar. Vet var jag ska turista i sommar ;)
Angående projektet:
Jag har tagit kontakt med ansvarig för projektet med de arbetslösa ungdomarna som lät mycket posititv till min förfrågan om att få följa dem i höst. Från början hade jag tänkt följa deras, arkitektstudenternas och A-kursarnas projekt kring utformandet av Hammarkullens centrum med fokus på deltagande och demokrati, men jag inser att jag inte kommer hinna följa dem speciellt länge, om jag ska hinna skriva också. Jag vill följa ungsomarna under en period av kanske tr e-fyra veckor, då jag kan bilda mig en bättre uppfattning om hur de ser på projektet de deltar i. Jag väntar med specifika frågeställningar och ska försöka gå in med ett så öppet sinne som möjligt, bli en deltagande observatör som följer verksamheten i ett antal veckor på plats, involvera mig i samtal och lyssnar/observerar för att få en bättre inblick i projektets utformning och ungdomarnas vardag och på så vis också kunna stälal mer relevanta frågor till dem och mig själv.
Så min än så länge vagt formulerade frågeställning/ingång handlar om att titta på hur projektet syftar till att motivera och inspirera ungdomarna, samt vad dessa i sin tur uppfattar som meningsfullt och lustfyllt i de processer som äger rum. Vad ser de som givande? Vad motiverar dem att försöka nå de av dem och pedagogerna/projektansvariga uppsatta mål? Upplever de att udnervisningen är demokratisk och bygger på deras deltagande (som ju den svenska skolan förväntas vara). När jag lärt känna personerna och projektet bättre hoppas jag kunna genomföra intervjuer - då med så öppna frågor som möjligt för att låta ungdomarnas tankar och åsikter komma till tals så långt som möjligt.
- Ett dilemma häri är i och för sig hur mycket jag ska låta ungdomarnas egna ord stå för sig själva i rappoerten, och hur mycket jag ska tolka skeenden och uttalanden. Detta får ni mycket gärna ge mig respons på! (Liksom allt annat med, förstås)
Min avsikt är alltså inte att gå in och titta på enskilda personers beteenden, utan jag vill hitta de nyckelkomponenter som ett lustfyllt lärande innefattar, de redskap som gör undervisningen till en kreativ process där alla deltagare är delaktiga och engagerade. Detta i sin tur kan ju givetvis kräva att jag åskådliggör genom exempel på situationer där ju individerna som deltar är de som skapar situationerna, men jag vill vara mycket tydlig med att det inte är någon kvasipsykologisk studie, utan just frågor som: Hur kan jag som blivande samhällspedagog skapa en god lärandekultur? Vad kan jag ta med mig från de här ungdomarnas erfarenheter in i mitt kommande yrke? Vad upplever de som motiverande? Betyg? Att bli sedda? Vänner? Framtidsdrömmar? Är det en inre eller yttre motivation? Och ifall den bara är inre (vilket jag själv, just nu, betvivlar att något kan vara) - finns det något som motiverar liknande projekts existens? Hur kan sktoltrötta eller arbetslösa ungdomar återfå viljan och lusten att läsa vidare eller söka jobb? Vad blir vår roll som pedagoger?
Frågor jag däremot känner att jag måste vara relativt klar med innan jag börjar mina "observationer" är bl.a. sådant som rör etik och sekretess, samt vilken roll jag har/intar - jag vill sträva efter att vara så tydlig som möjligt med vem jag är och vad jag gör där, utan att för den skull distantiera mig från de personer jag möter. Min egen delaktighet i de processer jag kommer iaktta och analysera går inte att förbise ifrån, vilket kräver en självreflexion under arbetets gång. Jag vill helelr inte låtsas vara varesig en av lärarna eller eleverna, utan kanske mer att likna vid en besökare, ett långvarigt studiebesök? Inser nu att jag borde läsa Gunilla Granaths "En sjundeklassares dagbok"; inte för att jag vill gå in i rollen som de personer jag studerar så ingående som hon, utan för att få en bild av hur det kan vara att bedriva liknande studier.
Fortsatta reflexionsträffar med SAPE-gruppen känns väldigt nödvändigt, om så bara på en timme åt gången men lite oftare, för att få lite distans till ett "datainsamlande" som annars riskerar att bli en oreflekterad massa av intryck och känslor. Att dela med oss av våra tankar och funderingar under arbetets gång kan få oss att se nya mönster, möjligheter och ingångar, frågeställningar vi annars aldrig ställt själva.
September 16, 2010
Torsdag
Är uppfylld av tankar efter dagens konferens på Pedagogen med titeln Utbildning - nyckeln till framgång för ungdomar som varit placerade i samhällsvård? som bland annat tog upp sambandet betyg och senare framtidsutsikter (vi blev introducerade till det spännande forskningsprojektet YIPPEE, "en studie i fem europeiska länder av faktorer som underlättar för ungdomar i samhällsvård att fortsätta till högre utbildning"). Glad över det positiva arbete som presenterades (bland annat Helsingborgsmodellen), att det finns relativt enkla och effektiva sätt att arbeta för att bryta negativa mönster. Men tvivlar än mer på att betyg verkligen är vägen att gå; att de kan ha positiv inverkan rättfärdigar inte allt det negativa de gör då de förväxlas med mått på personliga egenskaper; som mått på något statiskt och på så vis ett mått på människovärde, hur grymt det än låter ... Viktig nyckel hur som helst till vad som ger framgång i vårt samhälle, just nu. Mer om det i morgon, liksom om böckerna jag parallell-läser - om deltagande observation (Katerine Fangens bok med samma titel) och livet som lek och möjlighet (Ändligt och oändligt spel, James P. Carse).
September 12, 2010
Projekttankar v.36; på väg?
Var på studiebesök på centrat för arbetslösa ungdomar i veckan, och känner att jag nog börjar närma mig en tanke om vad ett c-kursprojekt skulle kunna handla om; fått en glimt av en ingång och frågeställning. Ungdomarna ska med största sannorlikhet gå in i ett projekt som handlar om demokrati och delaktighet som A-kursarna och arkitektur-mastersstudenter ska vara med i. Jag blev mycket intresserad av att följa deras arbete, och då främst fokusera på deras motiveringsarbete - vad är det som behövs för att en människa ska få kraft och vilja att bryta ett mönster? Att ta tag i sina studier etc? Hur blir vi aktiva samhällsmedborgare, och hur kan undervisning bidra till detta? Är motivation enbart något som kommer inifrån personen själv, eller kan vi som pedagoger hjälpa eleven att finna en lust i lärandet och en tro på sig själv? Känns det relevant att delta, eller blir det bara ett nytt måste? Hur känner de olika parterna; lyckas de skapa en jämlik dialog där alla känner att de komma till tals och bidra med sina åsikter och erfarenheter?
Skulle vilja intervjua flera olika rektorer, pedagoger och elever, på allt ifrån förskolor till gymnasier och folkhögskolor, men inser att det är för stort för en c-kurs. Vill därför satsa på att göra en kvalitativ, inte kvantitativ undersökning, och följa detta projekt och en mindre grupp, men djupare. Allt för att försöka se vad ett SAPE-perspektiv på undervisning skulle kunna innebära: Hur skapar vi en skola där demokrati och delaktighet blir ledord för hela verksamheten? Hur undviker vi hopplöshetens isakalla hand? Hur bygger vi stöttande, men ändå öppna grupper? Hur blir vi subjekt som tar del i samhällslivet, handlar och orkar/kan påverka skeenden?
Skulle vilja intervjua flera olika rektorer, pedagoger och elever, på allt ifrån förskolor till gymnasier och folkhögskolor, men inser att det är för stort för en c-kurs. Vill därför satsa på att göra en kvalitativ, inte kvantitativ undersökning, och följa detta projekt och en mindre grupp, men djupare. Allt för att försöka se vad ett SAPE-perspektiv på undervisning skulle kunna innebära: Hur skapar vi en skola där demokrati och delaktighet blir ledord för hela verksamheten? Hur undviker vi hopplöshetens isakalla hand? Hur bygger vi stöttande, men ändå öppna grupper? Hur blir vi subjekt som tar del i samhällslivet, handlar och orkar/kan påverka skeenden?
September 5, 2010
Varje människa en konstnär
Film om konstnären Joseph Beuys, del 1 av 7:
http://www.youtube.com/watch?v=j9_rYiBm_Qk
http://www.youtube.com/watch?v=j9_rYiBm_Qk
Liten artikel om enreprenöriellt lärande
Forskning om entreprenöriellt lärande i skolan =SAPE i ett nötskal?
(Klicka på blogginläggstiteln)
(Klicka på blogginläggstiteln)
September 2, 2010
Om entreprenörskap
Läser Skapa och våga. Om entreprenörskap i skolan, en kunskapsöversikt publicerad av Skolverket 2010 och snubblade samtidigt över Tendens programserie om svensk arbetsmoral - lyssnar just nu på "Den skapande människan"- en intervju med sociologen Lasse Ekstrand som kritiserar lönearbetet och ser trygghet genom medborgarlön som förutsättning för ett entreprenöriellt och skapande samhälle. Det är visst han som skrivit den underbara boken om Joseph Beuys, Varje människa en konstnär också. Verkligen en upplyftande positiv människobild. Lyssna även på "Vem vågar nämna 6-timmarsdagen?".
Drar paralleller till skolplikt, memoreringskunskap och betyg - fasta ramar för hur vår status och vårt människovärde styrs av prestation inom dessa (som går att mäta kvantitativt snarare än kvalitativt). Ur programmet: "Samhället blir mindre kreativt om vi bara yrkesarbetar" läs: studerar. Jag tycker arbetsplikten går allt längre ner i åldrarna, då betyg ska införas redan i tidigare åldrar och att resa bort under andra tider än lov ses som fruktansvärt dekadent och i princip som kriminellt, även om eleverna "tar igen förlorad tid", en vanligt återkommande formulering i skolvärlden (vilket i mitt tycke är en mycket underlig formulering. Kvantitet framför kvalitet igen). Det är få som lyfter lärandevärdet av upplevelser utanför skolan och istället ser det som tillfällen då eleverna får chans att möta nya människor, se nya ställen, utveckla andra roller och sidor av sig själv än den de vanligen intar, något som borde kunna användas så mycket mer i den "vanliga" undervisningen.
Kom att tänka på László Gönczis inledare i Fria Tidningen, "Betyg - en värderingsfråga", som tar upp Anna Sjögrens studie "Betygsatta barn - spelar det någon roll i längden?" om tidiga betyg i skolan och hur dessa eventuellt påverkar elevernas framtida liv. Det är alltid viktigt att forskningens bakomliggande motiv granskas, men samtidigt säger Sjögren i Lärarnas tidning Nr 11/10 att det är upp till politikerna hur de ställer sig till den fakta hon fått fram, och alltså inte bör tolkas som ett stöd för införande av tidigare betyg. Det intressanta i László Gönczis inledare är de värdefrågor han tar upp - där han kritiserar just lön (vilket är en av sakerna som jämförs i studien) som enda måttet på framgång i livet. Vad är det för skola, och i förlängningen medborgare och samhälle, vi vill ha?
Vad betyg gör med vårt tänkande kring livet, vår personliga utveckling och utvecklandet av egenskaper som lyfts fram som entreprenöriella i Skapa och våga. Om entreprenörskap i skolan (Skolverket 2010), är något som borde diskuteras och undersökas på djupet, inte bara ses som ett "naturligt inslag" i skolan. Vad vill vi med skolan och undervisningen? Under vilka förutsättningar utvecklar vi positiva sidor och lär bäst, vilka former gynnar kreativitet, delaktighet och demokrati?
Drar paralleller till skolplikt, memoreringskunskap och betyg - fasta ramar för hur vår status och vårt människovärde styrs av prestation inom dessa (som går att mäta kvantitativt snarare än kvalitativt). Ur programmet: "Samhället blir mindre kreativt om vi bara yrkesarbetar" läs: studerar. Jag tycker arbetsplikten går allt längre ner i åldrarna, då betyg ska införas redan i tidigare åldrar och att resa bort under andra tider än lov ses som fruktansvärt dekadent och i princip som kriminellt, även om eleverna "tar igen förlorad tid", en vanligt återkommande formulering i skolvärlden (vilket i mitt tycke är en mycket underlig formulering. Kvantitet framför kvalitet igen). Det är få som lyfter lärandevärdet av upplevelser utanför skolan och istället ser det som tillfällen då eleverna får chans att möta nya människor, se nya ställen, utveckla andra roller och sidor av sig själv än den de vanligen intar, något som borde kunna användas så mycket mer i den "vanliga" undervisningen.
Kom att tänka på László Gönczis inledare i Fria Tidningen, "Betyg - en värderingsfråga", som tar upp Anna Sjögrens studie "Betygsatta barn - spelar det någon roll i längden?" om tidiga betyg i skolan och hur dessa eventuellt påverkar elevernas framtida liv. Det är alltid viktigt att forskningens bakomliggande motiv granskas, men samtidigt säger Sjögren i Lärarnas tidning Nr 11/10 att det är upp till politikerna hur de ställer sig till den fakta hon fått fram, och alltså inte bör tolkas som ett stöd för införande av tidigare betyg. Det intressanta i László Gönczis inledare är de värdefrågor han tar upp - där han kritiserar just lön (vilket är en av sakerna som jämförs i studien) som enda måttet på framgång i livet. Vad är det för skola, och i förlängningen medborgare och samhälle, vi vill ha?
Vad betyg gör med vårt tänkande kring livet, vår personliga utveckling och utvecklandet av egenskaper som lyfts fram som entreprenöriella i Skapa och våga. Om entreprenörskap i skolan (Skolverket 2010), är något som borde diskuteras och undersökas på djupet, inte bara ses som ett "naturligt inslag" i skolan. Vad vill vi med skolan och undervisningen? Under vilka förutsättningar utvecklar vi positiva sidor och lär bäst, vilka former gynnar kreativitet, delaktighet och demokrati?
September 1, 2010
C-kurs i SAPE!
I höst kommer jag göra projekt (alternativt skriva) i Samhällspedagogik, C-nivå. Ännu står allt ganska öppet; har funderat över teman som betyg och demokrati, samt bilden av oss själva/andra/annat/normer som skolan förmedlar. Flera andra spännade projektidéer har även presenterats, så det återstår att se vart detta kan sluta... I höst kommer alltså den här bloggen få agera projektlogg igen; en samlingsplats för mina reflektioner, tankar om och kring projektet samt livet i största allmänhet.
Subscribe to:
Posts (Atom)