Skapelse, omskapelse, mönster, förnyelse

Skrivprocess och det känns som jag upprepar, bygger kollage. Förhoppningsvis skymtar något nytt, en association av kopplingar värd att bygga vidare på.

Nokta . from Onur Senturk on Vimeo.

Diana Laufenberg: How to learn? From mistakes | Video on TED.com

SAPE i Hammarkullen läggs ner som kurs inom lärarprogrammet, men idéer och tankar i samma anda lever och frodas världen över. Skolan behöver inte vara en institution som kopierar in faktakunskaper i elevernas hjärnor, utan kan vara en plats för görande; för lärande igenom prövande handling, kritiskt tänk och reflekterande. På så vis kan vi hålla fokus på de stora frågorna, på skolans uppdrag och ha en positiv syn på eleverna som kompetenta och lärande, inte halvfärdiga, "dåliga". Att misslyckas är att lära, att veta något mer än vi gjorde innan. Att sätta ord på det som inte gick som vi ville/förväntade oss är en minst lika lärorik, om inte lärorikare, process som att lyckas på första försöket. Vad är det vi bedömer? Resultat eller lärande? Att alltid bara göra det vi redan kan må ge sken av att vi är "duktiga", men det utvecklar oss inte i bemärkelsen göra nytt, tänka om, våga. Och låta oss bli överraskade - här kan en lagom självdistans vara till pass, där vi kan tillåta oss att skratta åt det oväntade, det vi ännu inte (men snart!) kan.




Diana Laufenberg: How to learn? From mistakes | Video on TED.com

Meningsfullhet

Nina Björk har åter igen gjort en fantastisk krönika, denna gång om meningsfullhet utanför pengavärdets förringande gräns. Om nödvändighetens värde, om känslans värde. För vad är meningsfullt i livet, om bara pengar räknas? Vad blir ansvar, människovärde, erfarenhet, om den enda måttstock vi förmår använda är den ekonomiska?

Tänker på skolan och de ständiga ekonomiska incitament och straff som föreligger kopplat till elevers mätbara resultat - både direkt för läraren som höjd lön (praktiseras på vissa håll för "bästa lärare" redan, plus införandet av olika "karriärvägar" inom skolan), för skolan i form av eventuella böter, och i framtiden för eleven som genom "bra" eller "dåliga" resultat -de senare som böter resten av livet genom försämrade chanser att komma in på "högre" utbildningar m.m. Utbildningar som ger jobb som ger pengar får en hög "meningsfullhet". (visst finns det jobb som inte ger mycket pengar, men är meningsfulla- men argumentet är ofta att det skall löna sig att arbeta, och att arbetets värde på något sätt skall speglas i den ersättning det ger i form av lön). Arbeten som anses mindre statusfyllda får lägre betalt. Arbeten som anses tråkiga likaså. Borde det inte istället vara dessa yrken som var högst avlönade, just för sin tråkighet, sin oförmåga att skapa verkligt meningsfullhet i nuet? Borde inte vi, som som konsunerar dessa arbetens produkter, också kunna tänka oss att betala för det utförda arbetet, om vi nu skall upvärdera det? Och, som Nina frågar sig - är allt arbete meningsfullt bara för att någon kan tänka sig att betala för det?

Det är här jag ifrågasätter den nya arbetslinjen i Sverige som säger att all utbildning skall leda fram till ett jobb. Vilket jobb? Jo, de som samhället erbjuder, det de olika sektorerna på arbetsmakrnaden efterfrågar. Men det är ett kortsiktigt tänkande, där vi utgår ifrån det rådande nuet när elever skall skolas - för resten av sitt liv. Avhumaniserande, då vi talar om "marknadens behov" av arbetskraft, inte människors behov - av förvärvsarbete, javisst, men också av andra livsvärden. Människovärdet, livskvalitén, blir avhängigt producerat kapital då allt fler sfvärer av livet kommersialiseras.

Samhället i sig fyller ingen egen funktion - det samma gäller marknaden. Att utbilda kommande generationer för en allsmäktig arbetsmarknad är att frånta oss själva vår bestämanderätt. Mammon blir en gud att blidka och följa. Var tog de humanistiska tankarna om människans frihet vägen, om vår förmåga att skapa oss själva och det samhälle vi eftersträvar? När blev drömmen om det goda livet liktydigt med en god inkomst (en inkomst vi sedan kan spendera på nöjen och upplevelser), inte livsinnehåll?

Livet pågår varje dag, varje minut. Inte bara efter arbetsdagens slut, på helger och fyra veckors semester.

Det är här skolan kan förändra - om inte revolutionera samhället, så se till att inte indoktrinera elever i ett enkelriktat "rätt" och "fel"-tänk. Där det ena är bra, det andra dåligt. Det ena belönas, det andra bestraffas. En gammal kursare skriver spännan de om "Röda pennan-mentaliteten" i sin examensblogg. Om att utesluta ett "rätt", och därmed "fel". Om att se lärande i en mycket bredare, djupare kontext - att komma ifrån det bristfälliga bristtänkandet, det förminskande felsökandet.
Att se lärandet bortom den tvåpoliga måttenheten - lärande som utvecklande, inte uppfyllande - är inte kravlöshet, utan att erkänna elevens erfarenheter som kunskap och utgå ifrån dennes fulla potential.

Motorstopp?

Känner att jag skulle behöva en skrivretreat - allt för mycket annat pockar på uppmärksamhet och avbrotten är väl inte fler än vanligt, men ändå fruktansvärt irriterande i sin kraftslukande karaktär. Jag vill ha långa, oavbrutna skriv- och lässessioner, oceaner av tanketid med spontana avbrott av grubbel och samtal, inte planerade möten och träffar som avbryter tanken när den väl börjat rulla. Alla dessa små avstickare och avbrott från den tankestig jag försöker hitta, tar på krafterna. Åbräket till text jag försöker få att rulla vill inte gärna röra på sig i uppförsrsbacke, mer än bakåt möjligtvis.

Får man ta strategisk time-out från det samhälleliga livet? Vet inte om jag har så mycket att bidra med i kollektiva processer, när min egen är så splittrad. Trådarna i väven trasslar sig. Jag vill ha ett vackert mönster, inte en härva jag bara trasslar till ytterligare när jag snubblar fram och tillbaks mellan allt annat och min "vävstol" (dator).

Så även om tiden vid böcker och dator är mycken är det den sammanhållna tiden jag saknar. Den oavbrutna tankens frirum.

Bilden är från Šejla Kamerics utställning No more drama på Röda Sten tidigare i höstas.

Lägesrapport: uppförsbacke

Försöker formulera mina tankar - läser lag, styrdokument, kunskapsmål. Skriver, skriver om. Men får inte riktigt till det - sammanhanget, sambandet, formen för mitt skrivande är ännu oklar, osynlig. Kanske behöver jag distans? Helheten var ju vad jag ville! Ska ta mig i kragen, skriva ut allt jag hittills skrivit, klippa isär det, visualisera teman på min fina white board och börja pusslandet, vävandet, igen. Vill ha tydligare mönster och sammanhang. En retorisk poäng, klarare tankegångar. Frågan finns där, det jag vill - men trots att jag skär ner och skär ner, växer den ständigt. Känns som jag upprepar. Jäseffekten igen. För mycket socker i degen? Det mentala motståndet verkar alltid växa till sig i takt med att tiden rinner ut ... Mentalt straff eller oförmåga att hantera stress? Jag måste erkänna att jag fortfarande är ganska lugn. Kanske bara ett sätt att förtränga processens kravfyllda tidsramar?

Kort om betyg

Betyg utgår från att kunskap kan mätas, på ett rättvist sätt. Men om kunskap är något vi aktivt tar till oss, genom erfarenheter, och utvecklar då vi sätter ihop det med tidigare erfarenheter, då är ingen kunskap den andra lik eller jämförbar; inte människor emellan och inte från dag till dag. Vi är varelser i rörelse, liksom vi ständigt omtolkar och "omförstår" våra erfarenheter, vår kunskap. Dessutom är det alltid bara bakåtsyftande, då de bara säger något om var personen stod just då, enligt den betygsättande instansens normer, kunskapsmässigt. Trots detta följer de oss genom hela livet. Betyg ger, trots vackra ord om lärandets karaktär i böcker om pedagogik och didaktik, en schimär av att det finns en viss summa kunskap och att denna kunskap går att gradera på en tvådimensionell skala. Dessutom har vi två grader av "icke-kunskap" på väg in med det nya betygssystemet.

OK, men om vi då ändå tycker att vi skall sätta betyg "för rättvisans skull" (eller någon annan outgrundlig anledning), baserat på det lärande vi tycker är relevant att mäta - d.v.s. har ägt rum under en viss tid i en viss miljö och går att mäta - då återstår fortfarande minst ett dilemma:
Även om mycket i världen också består så skapas idag ständigt, i allt snabbare takt nya innovationer, nya moden, sätt att tänka, prata, leva. Ny kunkap och tidigare okända "fakta" produceras ständigt. Att utgå från en betygsskala/läroplan som bygger på bilden av kunskap som mätbar inom ett visst fält, och därmed i något avseende ändlig, tror jag är ett logiskt tankefel. Om vi däremot ser kunskap som något oändligt, bör också betygsskalan (om vi nu skall vara "rättvisa" - fast vi kunde lika gärna använda oss av lottning, eller som försäkringsbolagen för att räkna ut premien för en försäkring utifrån förväntade resultat, som utgår ifrån tidigare statistik kring personen i fråga) vara oändlig, i fler än två dimensioner och bara mätas på plussidan. Jag har aldrig hört om någon som går ur en situation med mindre erfarenheter (och därmed kunskap) än vad de hade före (om det inte handlar om rena trauman och därav förorsakade minnesluckor, vilket ju i och för sig inte är helt omöjligt). Här uppkommer dock ett krux: i ett oändligt perspektiv blir allting ett "ingenting", då det alltid finns oändligt mycket mer. Men ingen kunskap är ett noll, utan något mycket mer än det vi vet att beräkna och mäta, vilket komplicerar betygsättandet avsevärt.

Precis som internet sätter den fysiska världens lagar om tid och rum ur spel så ger det oss också ny hjälp att tänka oändlighet. Många filosofer har funderat kring detta genom tiderna, men i internet möter vi dagligen detta rum utan rumsliga gränser och begränsningar, ett universum där resan från en "plats" till en annan begränsas mer av bredbandets hastighet än i vilket land hemsidans server är belägen, och där ctrl + c betyder oändligt många kopior av en bok till nära nog noll förbrukad energi.

Tillräckligt om det, hoppas jag förtydligat min poäng något. Här vackert om vad skolan kan vara i Visionen som kom av sig:

"Oavsett stadium, kan varken lärare eller elev slå sig till ro när en kurs är avslutad eller en examen är avlagd. Liksom i barnets lek, väntar ständigt nya horisonter att utforska. (Lars Lindström, Publicerat i PM 2010-09-23)

Torsdagsreflektion

Många dagar utan skrivande. Har engagerat mig i uppstartandet av en lokalfilial av SSWB - Social Scientists Whitout Borders, gått på disputation, läst och lyssnat på allt som kan tänkas handla om skola, deltagande och demokrati. Dags att försöka börja summera, knyta ihop en första påse.

Det som slår mig på alla dessa fält är, att så många, oberoende av disciplin, har liknande tankar. INTE så att vi går mot en grå massa, där alla tänker och gör samma, utan en värld där fler och fler specialiseringar skapas/utvecklas, samtidigt som fler och fler också får upp ögonen för att det behövs ett mer holistiskt tänk, en helhetssyn, ett nytt perspektiv på det vi tänker/gör som inkluderar människor, kultur och samhälle. En etik kan det väl liknas vid, som ser till långsiktighet i tid, och en större skala i rum. Som bejakar olikheter som en rikedom, de många sanningarnas verklighet, men också strävar efter nån sorts minsta gemensamma nämnare; förståelse via möten och dialog, och en strävan att gå utanför klass- eller etnoocentrisk rangordning. Utan att för den skull förfalla åt en låt-gå mentalitet, tvärt om! Det handlar det om aktiva ställningstaganden. En tro på subjektets förmåga att ta ansvar på ett sätt som går rakt emot den utveckling av ökad regelstyrning och vilja att förenkla genom att klassifiera och dela upp i ett fåtal fasta kategorier. En vilja att aktivt och kontinuerligt reflektera vad vi håller på med, och genom denna kritiska hållning hela tiden sträva efter att inte förblindas av vårt eget perspektiv, påminna oss om att det alltid finns, och kontinuerligt skapas, andra berättelser jämte de nu förhärskande.

Målet är inte klart och kommer aldrig bli (låt ooss hädanefter undvika att cementera fast oss i sanningar och institutioner, lagar och mallar - låt oss söka aktivt deltagande i dynamik och förändring där regler blir något vi alla skapar och upprätthåller, så länge de gagnar Det Goda Livet); men i förståelsen av problemet och viljan att gemensamt begripa för att förändra föds handlingar som skapar nutid/framtid. En nutid/framtid där mänskligt värde inte handlar om ändligt mätbara resultat - förväntade eller fullgjorda (i form av pengar, prestationer, förmågor, antal vänner, födda barn o.s.v.) utan är en oändlig summa, ett värde utan slut, och därmed omätbar. En värld som förhoppningsvis går mot ett samhälle där mänskligt kapital och meningsfullhet, inte ekonomisk vinning och tävlan att vara i topp genom att slå ut andra, blir ledord.

”Ecce homo sapiens – och Homo Rapax!⁴ Tag er i akt! Ditt och dina barns öde beror på detta – på vilken av dem som kommer triumfera, den mänskliga eller den omänskliga människan.”

⁴ Se människan, den tänkande varelsen – och människan vilddjuret. (Ur förord av Igor Newerly, s. 30, Korczak, Janusz. Gotab, Stockholm, 1992)

Vi behöver på allvar fundera över skolans roll i samhället. Och bilden av samhället som skolan förmedlar. Vad lever vi för idéer? Som lärarstudent står jag med ett ben i vardera värld - jag utbildar mig till en blivande utbildare, jag är i ett utbildningssystem, som förvisso inte är den påtvingade grundskolan, men samtidigt en utbildning i en institution med gamla anor och regler. Jag är både och, mitt emellan - och ändå fortfarande utanför. Denna tredelade (om inte mer!) roll hoppas jag kunna använda för att vrida min blick runt, se min egen nacke och betrakta skolan som fenomen och institution från flera vinklar. Förhoppningsvis med någon ny insikt som resultat.

En sak är jag dock ganska säker på, redan nu: Att följa order och på förhand givna regler, att se förutbestömda mönster, är inte vad vi behöver träna mer på. Det kan vi redan. Simultankapacitet och att se det annorlunda, det vi inte förväntar oss, är däremot något vi är i akut behov av att utveckla, både i skolan och i samhället!