En sista uppdatering av gestaltning och process (Blogg 19, LBD500)

December månads övergång i skrivande har dragit nästan all uppmärksamhet till sig. Jag har sen sist arbetat vidare med gestaltningen, skrivit ut mitt 3d-ansiktsklot och gjutit av det, testat olika varianter på skuggidén och funderat på hur jag bäst bygger upp gestaltningen så den förmedlar det jag vill. Det kluriga har varit att för mig själv visualisera hur det kommer bli - jag har prövat olika ljuskällor, både hemma och i HDK:s bibliotek, men ännu inte hittat någon jag är nöjd med. Detta, ihop med vilka hängningsmöjligheter som finns då vi LBD500:are gemensamt ska komma överens om utställningens utformande, är faktorer som kommer påverka gestaltningen.

Skuggskiss: Skärpa, placering och ljuskvalité undersöks.

Min gestaltning är inte så mycket en fast åsikt eller ett färdigt resultat, snarare ett perspektiv på och en fråga om hur vi ser/förstår varat. "Ser" ska här uppfattas som seende i dubbel bemärkelse: det handlar ju både om det visuella uppfattandet, men också om det inre visualiserande som sker när vi tänker mentalt. För mig ligger bild, gestaltning och filosofi nära varandra (vilket kanske redan framgått).


Filosofen Maria Sá Cavalcante Schubacks tankar i essäsamlingen Att tänka i skisser (Glänta produktion, Göteborg 2011) har också varit en mental "samtalspartner" i gestaltningens slutskede. Hennes tankar om abstraktionen som ett sätt att synliggöra hur tingen blir ting att genom den abstrakta formen peka på det signifikanta - att "i formen bli varse rörelsen till form" (s. 114). Jag håller med om hennes syn på verkligheten som relationellt betingad och föränderlig, alltså inte en fast verklighet. Hon talar om tänkandet som ett skisserande av varat - varat som en rörelse mot tanke där "det som glider undan träder fram"  där "tänkandet är varats bild"(s. 176-177), d.v.s. både är och inte är det som är ... Klurigt? Ja, det tycker jag med - men det är just det som gjort att jag intresserat mig för frågan. Om kunskapande och tänkande vore enkla frågor att besvara, hade jag sökt en annan problemformulering i min gestaltning. Nu balanserar jag på det yttersta genom att utmana min tanke att tänka det jag ännu inte kan tänka, och genom att inte vara klar över om jag kan uppnå ett "resultat" som ryms inom kursplanens kunskapsramar. Det känns ibland som gestaltningen varit som ett försök att se mig själv i en spegel när jag blundar, medan jag i det nu pågående textarbetet istället varit askungens syster, som förtvivlat försökt få på mig en liten nätt glassko. Ett brottande med gränser och begränsningar - både inre och yttre sådana.

Ljustest i biblioteket - denna ljuskälla diskvalificerades
p.g.av brandrisk.

Svårigheten i gestaltningsarbetet har varit att inte fastna i en Platonsk skildring av verkligheten som bestående av "fasta" skuggbilder i bemärkelsen något som endast avspeglar en annan verklighet, utan att fånga hur verkligheten både blir till och förändras i denna översättning. Jag förstår verkligheten som en skuggvärld, men en relationell och rörlig sådan - där skuggan blir vår föränderliga tolkning, men som likväl är den verkliga verkligheten för oss. Jag söker inte i gestaltningen efter tingens eller företeelsernas "sanna jag" - det som intresserar mig är övergångsprocessen till det vi kan greppa och begripa, mellanrummet där perceptionsprocessens tolkande av företeelser till verklighet sker - som att fästa blicken i luften mellan ting och skugga där kunskapens ständiga tillblivelse i mötet med världen äger rum. Detta gestaltningdilemma, att visa på det relationella och det osynliga elemetets osynlighet, brottas jag fortfarande med. Får se om jag lyckas lösa det; om skissen bara får skildra just en lättare tänkt bild av kunskapen, eller om jag kan skissera en bild av det ännu otänkbara ...

Schubacks tankar om bildligt och filosofiskt skissande som en "negativ" pedagogik är det jag tycker bäst beskriver det jag försökt göra - att  "avlära" mig  färdiga tankar och se världen på nytt - lära nytt om vad lärandet kan ses som och vara - i förändring, genom bildandet av nya bilder.

Svävande skulpturer - konstruktion (Blogg 18, LBD500)

Beskrivning av mobil: Obstruction - Man Ray

Mobiler är fascinerande; de ser ut att bryta mot all logik och svävar fritt i rummet. Så det kändes först ytterst spänannde att försöka bygga ihop en ställning för mina "tidsprofiler". (Bra tips och råd om hur man gör egna mobiler hittade jag på Timothy Roses sida. Och här kan man pröva på att bygga en virituell mobil. Något för matte/bildlärare?).
Har dock, desto mer jag böjt ståltråd och stänger, kommit fram till att jag nog inte behöver ha en så komplicerad anordning för att få den effekt jag eftersträvar. Det är juskuggspelet och det tyngdlösa svävandet jag vill åt; inte briljera med avancerade tekniska upphängningslösningar.


Att belysa saker som då visar ngt annat än det ser ut att vara är något Sue Webster och Tim Noble pysslar med, och som jag först nu ser kopplingen till i min gestaltning, men i en abstraktare form (ofrivilligt plagiat eller omedveten inspiration?). Ett klockrent exempel på konstens förmåga att visa på något som något annat än det vi tror oss se.

The Game Keeper’s Gibbet, Sue Webster och Tim Nobles

Jag tänker att det här också handlar om själva perceptionsprocessen - hur och från vilken vinkel vi belyser ett fenomen, påverkar hur vi uppfattar och tolkar det. Det bygger också på förförståelse - kan vi se ett för oss tolkningsbart mönster i det betraktade, eller är det allt för främmande för att vi ska uppfatta det som något? Är det tillräckligt sammanhängande, eller klarar vår förförståelse av att fylla i de delar som saknas? Ett ständigt pågående rorschachtest IRL.

Peception som rorschachtest? 

Gestaltningens koppling till vad jag vill skriva om (Blogg 17, LBD500)

Så. Nedan en bild på min 3d-modellerade "ansiktsurna". Idag ska jag försöka få klarhet om den går att skriva ut i 3D-printer. Annars gör jag liknande "profiler" i ngt annat material.

I min gestaltning ska dessa "profiler" vara upphängda så att de kan snurra/röra sig. De ska vara belysta så att skuggorna träffar vägg/tak/liknande och då ge en statisk profil (även om de rör sig).

Det jag arbetat med är hur vi lär/förstår världen i tidens rörelse (nuet), hur detta nu är konstant men osynligt för oss. Hur denna då-nu-sen är evigt rörlig, men ändå konstant (som skuggprofilerna).

Jag har även arbetet med hur vi förstår världen genom tolkning (skuggorna), vilket jag också vill skriva om. Tolkning som det enda sättet att förstå världen. Inte som att vi successivt inkorporerar mer och mer av världen i vår förståelse, utan att vi ständigt omförstår allt, inklusive oss själva.

I min text vill jag koppla detta lärande-skeende till just bildens görande som alternativ till synen på lärande som linjärt, mätbart och förutsägbart inhämtande. Hur vi kunskapar då vi förstår/bearbetar/tolkar genom att göra, agera.

Men hallå, eller - alternativt "I once was blind, but now I see - again" (Blogg 16, LBD500)

Uppsköte i fredags Konsthallens utställning med Jonas Dahlberg och den var helt, helt underbar! Tack Sanna för tipset! Jag tror jag ska flytta in dit. Dessa drömska iscensättningar av minnen om platser, som drömmar jag ville stanna i för evigt. Rörelsen, ljuset och tystnaden ger en känsla av tid utan tid, och med sina små variationer skapar filmerna ett oändligt spektra av känslominnen. Det kändes som jag varit i alla rummen; bekanta i sin avskalade enkelhet. Som videon där betraktaren sjunker ned som i en hiss genom våningarna/lagren av tid, medvetande och minnen (likt hissfärden i Jan Svankmajers Alice).



Det jag kopplar närmast till min gestaltning är just rörelsen, ljuset och tystnaden, som ger känslan av alla tidslager -  även om jag vill fånga nuet (den vi ännu ej hunnit fästa minnen och känslor vid), och han fångar känslan av det vi minns.

Mobil. Alexander Calder. Göteborgs Konstmuseum.

S. Lundblom

Tog vidare en sväng genom skulpturhallen för att ta en titt på Klara Kristalovas utställning igen men hej - att jag kunnat vara så blind! Både Sivert Lindbloms staty från -68 som är en siluett av en människa (hittar inga referensbilder, men den ser ut ung. som bilden här intill. Blev f.ö. mkt inspirerad att läsa mer av honom från den lilla presentation som finns i länken) och Alexander Calders mobil är ju precis det jag tänkt göra, rent visuellt. Känns lite B, som högstadie-elever skulle säga. Har ju sett skulpturerna en hel massa gånger innan, men bara inte blivit medveten om dem, eller deras eventuella påverkan på min process, förrän igår.

Även alla andra skulpturer, både i skulptursalen och Klara Kristalova-utställningen, blev helt nya, då jag plötsligt såg dem

Oreducerade DT Swiss-ekrar i
rostfritt stål. 320 mm långa, 2 mm Ø.

 så mycket mer med, eller genom, sina skuggor.

SVD-artikeln "Tolkning kan handla om att förstå sig själv" som jag fick rekommenderad under torsdagshandledningen har varit mkt givande att läsa. Måste dock smälta den lite innan jag kan diskutera den vidare.

Ska på måndag försöka få tag på semestrande Jocke som har hand om 3D-printern och prata teknikaliteter kring eventuella utskrifter. Här till höger ekrar, material till kommande mobilställningen. Om jag nu kan få min idé att fungera rent praktiskt ...

Efter sista handledning, inspiration och nya insikter (Blogg 15, LBD500)

Lägesrapport:

Grundfrågan jag började med var: Varför behöver vi ha bild i skolan? Och: Hur kan jag förhålla mig till ämnet bild?

Jag har i gestaltandet försökt greppa  kunskapandet i skeendet, nuet. Det har lett mig in på Hermeneutiken, men också surrealismen - hur vi tolkar världen genom att finna mönster och foga del till helhet i meningsskapande processer i spänningsfältet mellan dåtid-framtid, grupp-individ, känt-okänt. I detta sökande har jag reflekterat över vad det är vi gör när vi gör saker i Bild. jag har försökt tydliggöra lärandet och öva mig att sätta ord på detta. Det har också gett mig en tydligare bild av vad jag tycker bildämnet kan tillföra skolan och oss - som ett sätt att bearbeta och förstå världen, livet genom ett icke förutbestämt sökande efter nya sätt att förstå.

Efter torsdagens handledning (jag älskar handledning! Det är den dialog som för tanken vidare, ger oss möjlighet att se på saker i nytt ljus!) föll många bitar på plats. Jag beskrev mina planer på att göra en snurrande lysande skulptur/lampa, och vi pratade om  problemet med artefakter som alltid "förbi"  så fort dew skapats. Har funderat kring att gestalta lampan/skulpturen som trasig - jag vill tala om nuet, i nuet, och då blir en statisk skulptur just historia. Eller om jag borde ha flera oblekt ihop (de snurrande kloten ska ju vara någon sorts ansiktsprofiler som blickar åt båda håll) som liksom snurrar mot varandra och möts i dialog. Just mötet - mellanrummet och relationen är för mig viktiga, vilket den här gestaltningen på många vis visat.

Ord jag arbetat med i gestaltningen:

Rörelsen: Jag vill ha med rörelse i gestaltningen som tidens ständiga rörelse. Rörelsen när världen och vi förändras när vi förstår - ser - den på nytt. Har sökt rörliga saker, både för att rent praktiskt lösa det, men också som möjlig symbolik för det snurrande, rörliga.  

Ljuset: Det är ljuset som gör att vi ser - ljuset vill jag ha med som symbol för vad som sker när vi "ser"/förstår något (på) nytt (tänk språkliga metaforer såsom att belysa ett problem, ljushuvud, det gick upp ett ljus o.s. v.) , men också som juset som rent fysikalisk företeelse som möjliggör ögats seende.

Mötets betydelse är allt. Det är möten som tar mig vidare i tanken och görandet, vare sig det är mötet med en människa, ett konstverk eller något helt annat.
  När vi under senaste handledningen t.ex. pratade om tiden som alltid något pågående sista handledningen, och på det viset statiskt i sitt flöde (tiden vrider sig, men förhållandet då-sen består, och vi står så länge vi leger kvar i nuet) kom jag fram till att jag borde arbeta med skuggor istället för upplysta skulpturer. Det tidigare nämnda tafatta 3D-animerinngsförsöket resulterade nämligen i en "ansiktsurna" - en cylindrisk tingest med en profil likt ett janusansikte.  

Denna "processparentes" (3D-animeringsförsöket) blev plötsligt en möjlighet, då "urnan", liksom tiden, har ett ansikte åt var håll (då-sen) och samtidigt ett  osynligt ansikte vänt, i nuet, mot betraktaren. Att ha flera sådana roterande "ansiktsurnor" och belysa dem, skulle i skuggan ge till synes statiska siluetter.


Under handledningen pratade vi även om Platons grotta - symboliken kring att vi lever i en skuggvärld, förstår vår omgivning enbart reflekterat i vårt inre. Vilket fick mig att senare börja fundera kring planeter och planetarium, och den enkla ordleken S(k)olsystem. (I antiken, denna för kunskaps- och vetenskapsidealet ännu fullt levande guldålder, sågs solsystenet som en form av "gudomlig ordning", likt skolans läroideal - givet, "evigt" (för även om läroplaner skrivs om med jämna mellanrum så är de ämnade att uppfattas som "eviga" då den redan framskrivna meningen är odiskutabel - och på så vis också, bisarrt nog, ändliga i sitt tilltal och  - se J.P.Carse).)

 Att montera ansiktsurnorna, likt ett solsystem, i en rörlig mobil skulle förhoppningsvis, om man belyser det, kunna ge en effekt där skuggorna möts och skiljs mer slumpvis, och inte bara snurrar på samma platser. Ett fluxus-tillstånd, där det ordnade tillåts bli något nytt.