Lägesrapport: uppförsbacke

Försöker formulera mina tankar - läser lag, styrdokument, kunskapsmål. Skriver, skriver om. Men får inte riktigt till det - sammanhanget, sambandet, formen för mitt skrivande är ännu oklar, osynlig. Kanske behöver jag distans? Helheten var ju vad jag ville! Ska ta mig i kragen, skriva ut allt jag hittills skrivit, klippa isär det, visualisera teman på min fina white board och börja pusslandet, vävandet, igen. Vill ha tydligare mönster och sammanhang. En retorisk poäng, klarare tankegångar. Frågan finns där, det jag vill - men trots att jag skär ner och skär ner, växer den ständigt. Känns som jag upprepar. Jäseffekten igen. För mycket socker i degen? Det mentala motståndet verkar alltid växa till sig i takt med att tiden rinner ut ... Mentalt straff eller oförmåga att hantera stress? Jag måste erkänna att jag fortfarande är ganska lugn. Kanske bara ett sätt att förtränga processens kravfyllda tidsramar?

Kort om betyg

Betyg utgår från att kunskap kan mätas, på ett rättvist sätt. Men om kunskap är något vi aktivt tar till oss, genom erfarenheter, och utvecklar då vi sätter ihop det med tidigare erfarenheter, då är ingen kunskap den andra lik eller jämförbar; inte människor emellan och inte från dag till dag. Vi är varelser i rörelse, liksom vi ständigt omtolkar och "omförstår" våra erfarenheter, vår kunskap. Dessutom är det alltid bara bakåtsyftande, då de bara säger något om var personen stod just då, enligt den betygsättande instansens normer, kunskapsmässigt. Trots detta följer de oss genom hela livet. Betyg ger, trots vackra ord om lärandets karaktär i böcker om pedagogik och didaktik, en schimär av att det finns en viss summa kunskap och att denna kunskap går att gradera på en tvådimensionell skala. Dessutom har vi två grader av "icke-kunskap" på väg in med det nya betygssystemet.

OK, men om vi då ändå tycker att vi skall sätta betyg "för rättvisans skull" (eller någon annan outgrundlig anledning), baserat på det lärande vi tycker är relevant att mäta - d.v.s. har ägt rum under en viss tid i en viss miljö och går att mäta - då återstår fortfarande minst ett dilemma:
Även om mycket i världen också består så skapas idag ständigt, i allt snabbare takt nya innovationer, nya moden, sätt att tänka, prata, leva. Ny kunkap och tidigare okända "fakta" produceras ständigt. Att utgå från en betygsskala/läroplan som bygger på bilden av kunskap som mätbar inom ett visst fält, och därmed i något avseende ändlig, tror jag är ett logiskt tankefel. Om vi däremot ser kunskap som något oändligt, bör också betygsskalan (om vi nu skall vara "rättvisa" - fast vi kunde lika gärna använda oss av lottning, eller som försäkringsbolagen för att räkna ut premien för en försäkring utifrån förväntade resultat, som utgår ifrån tidigare statistik kring personen i fråga) vara oändlig, i fler än två dimensioner och bara mätas på plussidan. Jag har aldrig hört om någon som går ur en situation med mindre erfarenheter (och därmed kunskap) än vad de hade före (om det inte handlar om rena trauman och därav förorsakade minnesluckor, vilket ju i och för sig inte är helt omöjligt). Här uppkommer dock ett krux: i ett oändligt perspektiv blir allting ett "ingenting", då det alltid finns oändligt mycket mer. Men ingen kunskap är ett noll, utan något mycket mer än det vi vet att beräkna och mäta, vilket komplicerar betygsättandet avsevärt.

Precis som internet sätter den fysiska världens lagar om tid och rum ur spel så ger det oss också ny hjälp att tänka oändlighet. Många filosofer har funderat kring detta genom tiderna, men i internet möter vi dagligen detta rum utan rumsliga gränser och begränsningar, ett universum där resan från en "plats" till en annan begränsas mer av bredbandets hastighet än i vilket land hemsidans server är belägen, och där ctrl + c betyder oändligt många kopior av en bok till nära nog noll förbrukad energi.

Tillräckligt om det, hoppas jag förtydligat min poäng något. Här vackert om vad skolan kan vara i Visionen som kom av sig:

"Oavsett stadium, kan varken lärare eller elev slå sig till ro när en kurs är avslutad eller en examen är avlagd. Liksom i barnets lek, väntar ständigt nya horisonter att utforska. (Lars Lindström, Publicerat i PM 2010-09-23)

Torsdagsreflektion

Många dagar utan skrivande. Har engagerat mig i uppstartandet av en lokalfilial av SSWB - Social Scientists Whitout Borders, gått på disputation, läst och lyssnat på allt som kan tänkas handla om skola, deltagande och demokrati. Dags att försöka börja summera, knyta ihop en första påse.

Det som slår mig på alla dessa fält är, att så många, oberoende av disciplin, har liknande tankar. INTE så att vi går mot en grå massa, där alla tänker och gör samma, utan en värld där fler och fler specialiseringar skapas/utvecklas, samtidigt som fler och fler också får upp ögonen för att det behövs ett mer holistiskt tänk, en helhetssyn, ett nytt perspektiv på det vi tänker/gör som inkluderar människor, kultur och samhälle. En etik kan det väl liknas vid, som ser till långsiktighet i tid, och en större skala i rum. Som bejakar olikheter som en rikedom, de många sanningarnas verklighet, men också strävar efter nån sorts minsta gemensamma nämnare; förståelse via möten och dialog, och en strävan att gå utanför klass- eller etnoocentrisk rangordning. Utan att för den skull förfalla åt en låt-gå mentalitet, tvärt om! Det handlar det om aktiva ställningstaganden. En tro på subjektets förmåga att ta ansvar på ett sätt som går rakt emot den utveckling av ökad regelstyrning och vilja att förenkla genom att klassifiera och dela upp i ett fåtal fasta kategorier. En vilja att aktivt och kontinuerligt reflektera vad vi håller på med, och genom denna kritiska hållning hela tiden sträva efter att inte förblindas av vårt eget perspektiv, påminna oss om att det alltid finns, och kontinuerligt skapas, andra berättelser jämte de nu förhärskande.

Målet är inte klart och kommer aldrig bli (låt ooss hädanefter undvika att cementera fast oss i sanningar och institutioner, lagar och mallar - låt oss söka aktivt deltagande i dynamik och förändring där regler blir något vi alla skapar och upprätthåller, så länge de gagnar Det Goda Livet); men i förståelsen av problemet och viljan att gemensamt begripa för att förändra föds handlingar som skapar nutid/framtid. En nutid/framtid där mänskligt värde inte handlar om ändligt mätbara resultat - förväntade eller fullgjorda (i form av pengar, prestationer, förmågor, antal vänner, födda barn o.s.v.) utan är en oändlig summa, ett värde utan slut, och därmed omätbar. En värld som förhoppningsvis går mot ett samhälle där mänskligt kapital och meningsfullhet, inte ekonomisk vinning och tävlan att vara i topp genom att slå ut andra, blir ledord.

”Ecce homo sapiens – och Homo Rapax!⁴ Tag er i akt! Ditt och dina barns öde beror på detta – på vilken av dem som kommer triumfera, den mänskliga eller den omänskliga människan.”

⁴ Se människan, den tänkande varelsen – och människan vilddjuret. (Ur förord av Igor Newerly, s. 30, Korczak, Janusz. Gotab, Stockholm, 1992)

Vi behöver på allvar fundera över skolans roll i samhället. Och bilden av samhället som skolan förmedlar. Vad lever vi för idéer? Som lärarstudent står jag med ett ben i vardera värld - jag utbildar mig till en blivande utbildare, jag är i ett utbildningssystem, som förvisso inte är den påtvingade grundskolan, men samtidigt en utbildning i en institution med gamla anor och regler. Jag är både och, mitt emellan - och ändå fortfarande utanför. Denna tredelade (om inte mer!) roll hoppas jag kunna använda för att vrida min blick runt, se min egen nacke och betrakta skolan som fenomen och institution från flera vinklar. Förhoppningsvis med någon ny insikt som resultat.

En sak är jag dock ganska säker på, redan nu: Att följa order och på förhand givna regler, att se förutbestömda mönster, är inte vad vi behöver träna mer på. Det kan vi redan. Simultankapacitet och att se det annorlunda, det vi inte förväntar oss, är däremot något vi är i akut behov av att utveckla, både i skolan och i samhället!

Det är skillnad på folk och folk

Läser Jenny Ingridsdotters artikel i Fria Tidningen (30-10-2010) om hur reklam idag reproducerar rasbiologiska synsätt och tänker att "det där är ju precis det jag vill skriva om!" - fast med ett skolan-i-samhället-perspektiv. Vad vi (åter)skapar för bilder - och varför.

Läser Pedagogik som motstånd (Alba och Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) och tänker att "jamen, det var ju just vad jag försökt formulera!". Hur vi som pedagoger, som arbetar med att undervisa, behöver medvetandegöra oss om maktstrukturer och etik i vardagssituationer.

Ingenting nytt under solen. Tankar vävs i kollektiva processer, samtidigt på många olika håll. Eller för länge sedan, i annan skepnad - nyupptäckta när behovet återföds. Ändå - ständig förändring.
Jag vill bli medveten om de historiska processerna - de politiska strömningarna, de filosofiska tankarna, de pedagogiska idealen, de sociala normerna och reglerna. Och hur de hänger ihop. Om hur bilden av mig och dig varierar beroende på ekonomiskt system, familjekonstellationer, nationalstater och skolformer. Jag vill veta allt, kunna allt, förstå! Avbeslöja min blick, se utan samtidens raster. En omöjlighet, jag vet - så naiv är jag inte att jag på allvar tror på min dröm, men har en stark längtan efter att greppa - fatta - om inte allt så åtminstonne konturerna av de större sammanhangen. Frustration! Att skära ner ambitionerna, inse mina begränsningar - ytterst i tiden, livet - är smärtsamt. Jag kommer aldrig fullt ut förstå, bli klar över, hur världen hänger ihop. Men har trots allt börjat försöka - ett utkast till vad frågan kanske handlar om tar form i samtal, möten, reflektioner. Vad annat kan jag tro på än vår förmåga att göra gott? En strävan mot "det goda"?

Mötesplats Skola

Har tillbringat två hektiska dagar på Mötesplats skola - bara hunnit med tre seminarier och en "workshop" (?), men det duger gott och väl. Här några av de seminarier som gavs, och direktsändes: http://www.justin.tv/pedagogiskt_centrum_gbg/ Har inte sett något via webben än, men hoppas på ännu mer spännande input. Årets modeord är helt klart entreprenöriellt lärande, men det är kanske lite svårt att missa. Dagarna har gett en massa uppslag till mitt skrivande, och jag börjar långsamt känna att ett överblickbart tankenät börjar bildas. Nu gällerdet bara att smida medan stålet är varmt; inspirationen glödande.

Vill, apropå entreprenöriellt lärande och pedagogik i ett vidare perspektiv tipsa om Jenny Wickfords disputation som äger rum den 15/11 under Göteborgs Universitets Globala Vecka (som för övrigt, vad jag förstått det som , ska ges företräde då obligatorisk undervisning planeras - och som säkert inehåller en massa spännande punkter att ta del av!) Jenny har skrivit avhandlingen Physiotherapists in Afghanistan. Exploring, encouraging and experiencing professional development in the Afghan development context. (Klicka på titeln för att bli länkad till avhandlingen i pdf-format). Hon har bedrivit aktionsforskning i Afghanistan där hon utbildat sjukgymnaster och varit med och utvecklat sjukgymnastutbildningen. Det banbrytande i hennes avhandling är att den är normbrytande inom fältet för vad sjukgymnastik traditionellt setts som, då den lyfter perspektiv som handlar om bl.a. lärande, bemötande och vikten av att väga in den kontext verksamheten föregår i.

Kommer att tänka på de nya läroplanerna och den vilja att skriva fram ämnens och programs "karaktär" (ett ofta använt uttryck under de två av Skolverkets informationsseminarier skolreformerna som jag besökte under gårdagens Mötesplats Skola), ett försök som kan verka positivt i många fall, men som jag är rädd förmedlar en förenklad verklighetsbild snarare än den komplexa, rörliga kontext vi lever i. Skolreformernas vilja att kategorisera och dela upp (trots vackra ord om att det för lärare fortfarande är fritt fram att planera in "samarbete", "entreprenöriellt lärande" och "ämnesövergripande projekt". Skolverkets representanter betonade dock under informationstillfällena att reformen genomförts med mycket feedback från aktiva inom skola och utblidning, samt att det nu "är upp till lärarna att bedöma om de nya styrdokumenten ger ökade eller minskade förutsättningar för samarbeten över ämnesgränser"), verkar gå helt stick i stäv med den utveckling som faktiskt sker (globalisering) utanför skolans väggar, vad man sen än tycker om denna. Jag frågar mig om inte flexiblare ämnes- och inriktningsramar är lösningen, inte fastare, för att möta en värld i förändring?

Även regeringens beslut om att införa avgifter på upp till 100 000 kr/läsår vid Göteborgs Universitet för studenter från länder utanför EU/EES kan ses som ännu en motreaktion på den ökande rörlighet och flexibilitet som präglar så många andra delar av samhällsutvecklingen. En dubbelhet i det som sker - hit, dit. Frihet -regler. Rörlighet - begränsningar. Detta beräknas innebära ett bortfall på ca 50% av de utomeuropeiska studenterna.

"För att kompensera det väntade studentbortfallet kommer regeringen att avsätta 30 miljoner kronor till ett nytt stipendiesystem för studenter i svenska biståndsländer. Det är Svenska institutet som ska hantera dessa ansökningar.
– Vi kommer att arbeta mer aktivt med både Erasmus Mundus-programmet, som vänder sig till utvecklingsländer, och med EU." (GU Journalen 4/10)

Fågan är då vad Sverige tjänar på de nya reglerna, om "de svenska skattebetalarnas pengar" inte ska gå till att bekosta utomeuropeiska studenters uutbildning, men sedan kompensera detta med skattemedel i form av stipendier, om inte stipendiepengarna ändå är en mindre summa (besparing) jämfört med de "kostnader" dessa studenter beräknas innebära. Vilka studenter blir lidande? Jo, de som inte har råd att betala dyra studieavgifter. Även om vi räknar med att de flesta utländska studenter som kommer hit har akademiker till föräldrar, så blir det en än hårdare social skiktning. Den som har råd kan köpa sig en ljus framtid, ett avlatsbrev in i den västerländska akademiska världen. Den liberala idén om frihet, gäller bara den som har råd. Och stipendiesystemet blir bara en vacker dekoration; en allmosa och välgörenhet ett fåtal blir förunnanade. Tacksamhetsskuld är ordet. Dessutom får vi "svenska" studenter än mindre utbyte med utomeuropeiska idévärldar och kulturer under vår studietid. Att möta människor som har andra erfarenheter av studier och lärande, av traditioner och sätt att se på världen, ser jag som enbart berikande. I möten kan vi också bli medvetna om våra egna tankemönster, och synilggöra det faktum att det finns många parallella sanningar, sätt att betrakta världen, liksom stora likheter emellan oss och kulturer/länder vi ser som avlägsna, exotiska.
Vi tenderar att sluta oss inom oss själva i rädsla för att förlora oss i en värld som förändras - och att stänga gränser stärker kanske den nationella/västerländska gemenskapen för en stund, men frågan är hur vi ska lära oss orientera oss utanför dessa murar? Världen är större än det vi kallar västvärlden.

Vi behöver fundera över vårt demokratiska arv - för vem är ord som utbildning, frihet, delaktighet, val och inflytande till för? Vilka inkluderar eller exkluderar vi, och på vilka grunder? Vad ses som "bra"/"dåligt", vad betingas värde (ex. meritpoäng vad gäller valbara kurser, eller vilket medborgarskap som är rätt för att få tillträde till gratis högre utbildning), och vem/vilka grupper har makt att råda över detta? Vad värnar skolan, staten för kultur? (Och då menar jag Kultur i vid bemärkelse - all mänsklig handling, inte bara sådan som tar sig konstnärliga uttryck) Vad är vår tids sanningar? Var är de alternativa berättelserna, sanningarna, rörligheten och friheten - för dem som inte inkluderas i det svenska, västerländska "vi:et"? Om vi inte reflekterar över hur idéer och handling hänger ihop, blir orden bara tom retorik och den värdegrund vi säger oss ha gemensam bara ett pinsamt dåligt samvete.

Att konservera genom att avgränsa - kultur, ämnen, lärandefält - kan ske för att kunna språkligt gripa efter något, förätt lättare kunna tala om det. Men att göra dessa av oss påhittade kategoriseringar till fasta regler och samtidigt inte tala om dem som just de av oss uppfunna förenklande kategoriseringar de faktiskt är, ser jag som roten till negativ uppdelning, rangordning, och i förälngningen legitimisering av särbehandling. Det är en allmän trend, som inte enbart Sverigdemokrater eller uttalade nationalister är skylldiga till. Kultur rör sig - för att vara levande. Idéer, tankar, uttryck, historier - blandas och blir nytt stoff. En konserverad kultur är en död kultur, precis som en konserverad tanke/kunskap är en död tanke/kunskap. Alla som lever kulturen, tänker tanken, är legitima bärare av denna tradition; levandegör och förnyar den. Att låtsas att vi har patent på idéer, sätt att vara, eller att vi kan sätta upp gränser för dessa (och att dessa skulle "hotas" av nya inslag) är en självförhärligande schimär.


Swedish Waltz taught by Jean-Pierre Yvert several years ago (from the Franco / Swedish svart kaffe)