Titta, tolka, se? (X395, Blogg 18)

Idag: Bygga bygga skruva konstruera. Har varit Cias medhjälpare när hon genomförde sin performance. Faschinerande hur beroendeframkallande byggande utan något mål mer än byggandet kan vara! Del fästs vid del, skruvdragarna snurrar fort, lätt, tyngdlagen är något att utmana.Tror vi kunde fortsatt hela dagen, om Cia inte haft en tidsplan att följa.

Men, nu lite retrospektion av process, och uppdatering av var jag står: 

Nu när jag brutit skrivtabut märker jag att jag börjat tänka i ord, skrift, igen. Begreppsliggörandet av handling och upplevelser går så mycket lättare. Reflekterar även i tanken i text, sorterar processen och intryck/uttryck genom ordnandet av ordföljder och förklaringar för mig själv. Prövar olika strukturer och meningar (i dubbel betydelse). Hur hänger det jag gjort ihop och vad blir den inbördes meningen om jag förskjuter delarna? Med orden kan jag strukturera tankens grammatik, leka med olika meningar och innebörder genom de abstrakta begreppen.


Jag har under hela processen ägnat mig åt att titta/se, först för att undersöka och hitta och sedan för att fördjupa mig i vad seendet egentligen innebär. Jag sökte det otolkade tittandet genom att begränsa min blick med olika regler och mallar (det selektiva, avgränsade), och försökte gå förbi semantiska filter av förtolkande förförståelse av vad det är jag ser. Detta var förstås nästan omöjligt, då jag först behövde vända min uppmärksamhet mot något, och detta fokusinställande i sig krävde någon sorts perceptionsprecisering av vad jag ska ta in av allt det jag tittar på. Ett exempel på detta var mina färdskrivarresor, där jag lät olika parametrar vara filter för mitt registrerande. Första gången tecknade jag bara oreflekterat det mitt medvetande fäste störst vikt vid och handen hann med medan jag andra gången lät blicken och handen registrera människor. För att detta registrerande ska bära mening krävs en nyckel, en avkodning, för att ge mening.

Jag funderar på skillnaden mellan att titta och se. Hur de olika processerna är parallella, ihopflätade, men ändå urskiljbara som olika akter, processer. Att titta tänker jag mig som att öppna upp, ta in. Perceptionen blir en selektering av vad som är värt att registrera och bearbeta. Bearbetningen består av tolkning och strukturering (reflektion). Jag tittar ut genom fönstret (scannar av med min blick), och ser en vän (kategoriserar, känner igen). När vi tittar söker vi, tar vi in det av "värde", när vi ser definierar och tolkar vi? (Jfr begreppen att bli betraktad vs bli sedd)

Kan vi säga att det egentliga seendet sker i hjärnan(s syncentra) då vi knyter ihop olika yttre intryck med tidigare erfarenheter och bildar en, för oss, begriplig tolkning av det vi "betraktar"? (jfr filmen om den blinda pojken som använde ekolokalisering och då "såg" genom hörsel). Eller är det lika mycket de kroppsliga minnena av själva görandet som bidrar till upplevelsen av "seende". Jag vill här, som jag tidigare varit inne på, ta in fler sinnen i seendet än enbart ögats tittande. 

Luktskiss #1: Kaffe - basilika - fårull. Blandteknik.

Jag därför gått vidare från att utforska tittandet, kikandet, genom olika hål, linser, metoder (har här haft bl.a. Duchamps optiska experimenterande som mental samtalspartner), till att skissa med lukt- och ljudbilder (tack Sara för givande samtal!), liksom känselassociationer. Jag tar in, ger ut, men med andra sinnen. Det blir påtagligt hur mycket associationen, och därmed minnet, spelar in på våra tolkningar av dessa intryck. Det pekar på att även vårt seende, som vi annars lätt uppfattar som "neutralt" och direkt, sanningssägande, också torde vara en akt präglad av minnen och associationer. Dessa minnesbilder blir i sig mentala tecken (om än luddiga); kategorier för sortering och definition.  

Gestaltningsprocessen har hittills visat på hur mycket jag behöver metaforerna, de bildliga broarna för att förstå något som något mer än bara det det "är".

Den extra dimensionen av förståelse av något som något mer ger mer mening än bara den direkta uppenbarelsen, och gör därmed "avkodandet" till en tolkande läsning utöver ren registrering och kategorisering. Denna tolkning blir i sig ett skäl att "läsa av" omgivningen, och blir en generator för mitt görande. I min vilja att titta utanför tecknens och symbolernas värld blev dock även metaforer bannlysta, ett tabu som i och för sig gynnade undersökningen av den specifika akten av att titta, men har försvårat arbetet med att nå fram till en "produkt".

    
Min process av seendedekonstruktion pekar alltså från tecken- och textlöshet via regler och synmallsramar tillbaks mot just tecken, symboler, kategorier.  
Tolkning som blir inre visualiseringar. Text blir bild och bild text. Minnen av lukt blir rum, som blir ord och ljud och bilder. Jag tittar med öronen och lyssnar med känseln. Jag iakttar med alla sinnen. Visualiserar för mitt inre en tillfällig meningsfull helhet av är:et utifrån min selektiva perception.