Att gestalta karaktärer och musik - tankar som faller (sakta dalar) på plats

Untitled #14. Lars Wallsten, 2003.

Inser nu hur mycket jag inspirerats av fotografen Lars Wallstens tankar om bilden som bevis. Han disputerade i år på Högskolan för Fotografi här i Göteborg med sin avhandling Anteckningar om spår.
 Just tankarna kring vår visuella (o)medvetenhet, och hur sanningar skapas genom brottstycken av bevismaterial tycker jag är spännande. Precis som minnesprocesser så är seendeprocesserna något vi sällan granskar. Hur mycket ser vi egentligen, och vad? Kan vi se allt? Är det visuella konstant? Vad lämnar egentligen visuella spår, hur kan vi ordna dem i tid, rum, och hur påverkar detta "sanningen" om det som skett, är, kan ske?

Fotografering av mitt "jag" i roll av Nadjana var svårt - det blev inte det uttryck jag sökte, och jag fick kämpa med att förställa mig inför andras blick då jag är för fåfäng för att visa min fåfänga inför andra, spela "snygg", förställa mig, även om det är för en fiktiv karaktär. Varför?

Skulle antagligen behöva jobba med olika fotografer, träna mig i att bli bekväm med den synliggjorda förställningen inför andras blickar, bygga upp en vana för att slappna av och kunna "leka".

Att bli fotograferad var under processen att synliggöra betraktandet av andra, och därmed se mig själv utifrån (med egen blick, men medveten om andras). Även om jag vet om det annars, så förtränger jag det i viss mån.
 Att gå in i roll som blev betraktad gjorde det inte lättare - det kan ha haft att göra med att jag faktiskt inte riktigt lyckades övertyga mig själv om rollen.
   Smink, musik och inspirationsbilder m.m. kunde varit bra hjälpmedel för att sätta stämningen. Och kanske att fler spelat samma "spel"/liknande "roller" samtidigt (har inga problem att "klä ut" mig och spela auktoritär roll när jag ska göra bankaffärer t.ex, även om jag där ska föreställa mitt eget officiella "jag" - mycket p.g. av de andras allvarligt spelade roller skulle jag tro. Ingen misstänker att jag är där och låtsas).


Kan jag betrakta musiken som något annat än musik? Tänker faktiskt att det jag gjort blir mer relevant då. Nadjana är en karaktär, inte en fysiskt existerande person. Musiken och videon var en iscensättning och gestaltning av en musikvideo och musik. Jag gör musik utifrån ett bildperspektiv och inte som musiker, även om karaktären Nadjana iscensätts av mig som en musiker. Samtidigt står inte Nadjana fri från mig. Det är jag som skapar, genom den av mig på hittade karaktären. Ett ramverk så att säga, en riktning och en stämning.

Frågan är som vanligt svaret

VAD:

Som sig bör när det är dags att avrunda är det inte ett svar jag uppdagar, utan en fråga/kritik jag äntligen formulerat. Det som började med ett "varför kan jag inte minnas?" har sakta förskjutits till ett "vad kan jag minnas?" Jag har via Kålltorp sökt de inre bilderna - minnen, självbild, världsbild o.s.v. och letat efter vad visualiserandet som sådant kan förstås som. Hittade en gammal bok, Uppmärksamhet och minne, som under rubriken "Erinring eller rekonstruktion" beskriver Sir Henry Bartletts forskning kring hur vi minns komplexa strukturer/händelser som:

"en aktiv organisering av tidigare reaktioner eller tidigare erfarenheter". [...] Enligt Bartlett minns vi inte genom att aktivera något speciellt minnesspår: Vi återupplivar snarare en hel massa bilder, vi stimulerar de relevanta schemata och vi framkallar ånyo den händelse vi vill erinra oss. Men vid denna metod kan vi missta oss, genom att skapa för mycket, ty vi kan komma ihåg det som brukar hända, eller vad som borde hänt, i stället för hur det verkligen var [Min kursivering]. (Donald A. Norman, "Uppmärksamhet och minne"s. 167. Wahlström och Widstrand. Stockholm, 1972)

Jag tycker citatet ovan sammanfattar min skepticism mot vårt eget minne, våra egna sanningars historiska sanning och därmed även sanningsbegreppet/objektivitetstanken som sådan. Inte som ett "låt gå med allt"-mentalitet, utan en nyfikenhet för hur vi förstår det vi förstår som vi förstår det. Jag har sökt vad "minnet" består i - tänkandets bas, berättelsens/förväntans kraft över upplevelsen.

HUR:

Jag gjorde fältstudier och experimenterade med bildberättande utifrån mina egna minnen, för att sedan gå över via textfragment på tyska (språket jag inte heller riktigt minns) till en musikalisk tolkning. En känsla av storstad, höstvåta gator och mörker växte fram. En minnesförstärkare där jag på allvar började fundera över hur vi minns det vi minns. Vad vi förstärker eller förkastar, omformar eller helt enkelt hittar på.

Efter musiken gick jag vidare med en video. Här någonstans kom även alter-egot Nadjana in i bilden på allvar. Tänkte att musiken behövde skapas av någon, men vem denna någon var var svårare att sätta fingret på. Tog blixtbilder i mörker på halvt dolda ansikten då jag kände att jag ville utforska just anonymiteten i mötet med oss själva, vår historia. Ett ständigt omtolkande av vad vi "är" där vi fyller i de delar vi inte ser på ett för oss, just då, logiskt vis. Minnet blir en spegling i nuet av tiden som var (här återvände jag mycket till sommarens tankar kring ärets påverkan på varet ser jag nu efteråt).



Förkastad variant.

 Jag blev inte riktigt klar med videon, utan började fundera kring just jaget och mig själv, min bild av mig själv och iscensättandet av identiteter. Bokade fotostudion och laddade med kostymer, men det var Röhsska-kläderna som lockade mest. En dubbel utmaning, då jag varken känner mig bekväm framför kameran eller i klänning (jag har tydligen lite svårt för det där med att gå in i andra roller "på riktigt").



Stillbild ur trapphusdans.

Jag filmade en del mer - trafik, bussresor, spårvagnar, trapphusdans m.m. i ett sökande efter förändringstanken. Vad ser vi när vi ser beroende på kontext? (Vad föder musiken för förväntningar?) Men både studiobilderna och det senare filmade materialet talade ett annat språk än discomusiken - kanske hade det kunnat vara ett spänannde möte på ett vis, men blixtbilderna tyckte jag bättre fångar vår blicks närgångenhet och samtidiga oförmåga att se "objektivt" (nu talar jag igen om den inre blicken, om perception och visualisering som främst mentala processer). Bilderna på mig kändes också mer som ett led i processen i att skapa nya visualiseringar av mitt "jag" för mig själv. Att träda ut ur min kropp och betrakta utifrån, inte för att skapa en "objektiv" yttre bild, utan för en annan inre.

  Karaktären Nadjana är en fiktiv gestalt, en tankelek obundet av fysisk "historia"/"sanning" (här återkom jag även i tanken till A-kursens "digitala rummet-moment, och avatar-kulturen som finns idag. Vi skapar rollpersoner att "gå in i", som vi ändå kan känna sanna känslor igenom). Så jag klippte klart utifrån "original"-materialet.

Senaste dagarna har jag promotat Nadjana-videon via olika sidor och grupper, presenterat mig som en musiker som tar mig själv och mitt skapande på allvar. Jante vill komma och äta upp mig, för jag vet ju att musikkännare kommer undra allvarligt vad det är för en hemmafixare som lagt ut detta klipp. Väntar ändå otåligt på reaktioner (ännu inga, tyvärr). Självbilden är i gungning (hur långt kan jag gå med att "förverkliga" mitt alias?)

VARFÖR:

För att jag är djupt kritisk mot hur vi idag tänker kring minne, tänkande, sanning och objektivitet. För att jag inte tror på facit-svarsmodellen i skolan. För att jag inte lyckas acceptera livet som bestående av fasta rätt-fel, utan perspektivbundet/tolkat. För att allt är vinklat, och sanningar alltid byggs på sanningar, då de ofrånkomligen är tolkningar som bygger på tidigare tolkningar och förståelser av världen, teorier som bygger på andra teorier (Ett kopierande utan förlaga, en process utan klar början). För att världen kan förstås på så många olika vis, varav konst/bild inte är underställt matematiken eller naturvetenskapen, utan i många fall t.o.m. bättre förstår beskriva "verkligheten"s komplexitet just för att de erkänner mångtydigheten och det vi inte vet/ser/förstår som en del av det som är.

Äntligen.

Här är den då till slut:



Lyckades slutligen lista ut hur man skapar en musiksida/fansida på FB som Kristofer tipsade om: https://www.facebook.com/profile.php?id=905310499#!/pages/Nadjana/314235288592995

Har spridit denna länk lite här och där. Nu gäller det bara att hoppas på snabba reaktioner (frågan är bara hur det mottas - är inte alltid så populärt med länkterror!

Variationer på ett tema

Frukostkaffe och morgon-blogg:

Tänker på projektet, görandet. På känslan av att inte vara tillräckligt unik, speciell. Och samtidigt variationens/kopians ständiga förskjutande av världen, verkligheten, genom de små olikheterna, ibland avsiktligt sökta, för det mesta mindre övertänkta (tänk utveckling inom språk eller mode, eller traditioner som julfirande). Detär näst intill omöjligt och förfärligt tråkigt att bara göra exakt samma igen och igen, även om vi ser oss som ortodoxa traditionalister. Små buggar i kopieringsprocessen ger stora efterskalv.

Bild hämtad från Kathryn Lloyds blog.

Tänker på detta när jag våndas över min oförmåga att göra något som går utanför det redan tänkta, kända, i mina försök att vränga blicken ut-och-in (Cia postade denna länk på FB - ett barnprogram om konstnärliga processer som hon tyckte liknade mitt projekt i somras. Har jag plagierat? Nej. Skulle det spelat någon roll? Knappast. Men visar på att vissa idéer föds/förstärks/synliggörs på många platser samtidigt i en viss tid) . Vi tar dessa små steg gemensamt, som tillslut blir stora steg. Men jag kan vara med och tänka/förstärka det jag tycker är värt att förstärka.

Individ/grupp blir två sidor av samma mynt (livet), liksom skrattet/sorgen eller ljuset/mörkret. Att bara fokusera på det ena blir att inte se helheten. Men variationerna i perceptionskombinationer skapar nya bilder/världar/verkligheter. Fick ett tips om Christian Boltanskis Illumination (se bild ovan) förra handledningen, och hittade då den spännande artikeln The Persistence of Memory: Christian Boltanski and Memory:

“[T]he sole condition for the existence of reality is fable (i.e. storytelling), since narrative is its only means of transmission.” In other words, we can never touch some pure form of the elusive concept of “reality”; instead, we are left only with the stories we tell to transmit that concept of reality. (The Percistence of Memory, bigthink.com)

Steve Calvert, från feedback studies

Jag förstår världen som ett tolkande av världen. Ett sorterande och kategoriserande. Ett selekterande beroende på visualisering som i sin tur beror på selektion. En värld som förskjuts och förändras då den skapas och återskapas. Ett kopierande av kopior utan förlaga. Ett brus som blir ett mönster som vi tolkar och ger mening. En av mina favoritbloggar skriver spännande om det här.