Den andra sidan?

Är ideal det ljusa/rena/obefläckade/perfekta? Men varje -ism och handling som är "rätt" har sin baksida (som vi väljer att kalla "fel", inte se om vi själva "tror" på den?) Är idealet det vi ser från ljussidan? Eller en hägring/ett hologram som saknar en dimension genom sin avsaknad av baksida (och därmed också "brister")? Kommer att tänka på Flatland och hyperkuber, hm ... Vad är det vi ännu inte ser, vet? Idealet som en spegling av "det högsta" vi redan vet (det bästa av vårt mentala hologram av verkligheten), eller en transit, en (mental) portal till något nytt, något mer?

I mitt horisontsökande har jag använt spegeln som metafor för mig, hur jag försöker spegla horisonten (men i gestaltningen blir det ju ytterligare minst tre led till som tillkommer oavsiktligt; kamera, bildskärm, betraktare). Sedan har jag funderat kring kopplingen mellan jag/vi och ideal; det dialogiska som blir något mer. Kanske är idealets förenklande bild av sig själv/verkligheten att betrakta som ett vykort, en vacker representation? En livlös kuliss. Vad händer när vi förnekar baksidan, det mångtydiga, dubbla - paradoxen? Eller om vi glömmer våra ideal?

Ideal - förgänglighet - föränderlighet.

Har ännu inte lyckats klippa ihop kondenseringsfilmen; men avslöjar ändå min insikt (nu är det inte bara en tanke, utan en befäst känsla, förståelse av sammanhang): Det ÄR i görandet, inte i den lilla flaskan idealet finns. Flyktigt, tillfälligt. Kanske i form av ångan, kanske i rörelsen, eller i båda. Det som blev kvar, produkten, påminner snarast om det vi ofta förväxlar med vetenskap: Ting. Sparade, bevarade - men lösryckta ur sitt sammanhang (tänk museevärldens kritik mot naturvetenskaplighet som det enda "sanna" berättandet, gestaltandet. Det Ideala. Här länk till en serie workshops, där konsten får gestalta, mediera, fördjupa förståelsen). Likt uppstoppade djur på museum. Det flyktiga är borta - livet. Kan vi likställa dessa med levande djur, eller är de endast avbilder, skuggor av vad som var? Kan vi någonsin helt efterlikna, och på så vis begripa "verkligheten" genom dessa lösryckta, bearbetade ting, eller skapar vi endast något nytt? Tänker att det är som med ideal - när jag vill fånga det, förvara det, presentera det så gör jag samtidigt oavsiktligt om det. Reducerar det (vilket inte behöver vara en nackdel) och omtolkar det.

Har varit inne på horisont länge - slogs av hur svårt det över huvud taget är att se en horisont i den stad vi lever i (en parallell till hur svårt jag ibland kan tycka det är att se mina ideal, trots att jag vet om att de existerar där bakom nånstans); försöker jag fånga den så är det genom en omvandling - genom ett redskap, medium. Film, foto, penna. Lägger upp en idéskiss i väntan på filmen.
  Jag har ett ideal - en blickpunkt, en horisont. Du har en horisont, ändå är de alltid olika för oss. Mitt ideal är i ständig förändring, när jag rör mig, tiden rör sig, världen rör sig. Förgänglighet. Det förångas, eroderas, ackumuleras, förskjuts. Jag ser nya saker, förkastar andra.

 Idealets svårfångade natur har ännu en gång lett mig tillbaks in på det flyktiga - tänker här uppstoppade djur igen. Eller torkade växter. Biologi. Liv. Död (För tanken till Nathalia Edenmont som var i ropet för några år sedan med sina bisarra kattbukettskreationer. Fräscht och nydödat skulle det vara. För livet försvinner så fort ur det döda). Nej; jag ska inte slöjda i kött. Men tänkte pröva växtrikets förgängliga material. För att sedan dokumentera det som inte kan bestå i sin ideala form. Söka det i görandet, ögonblicket (för visst kan ideal förkroppsligas, exixtera - men vanligen bara en kort stund, innan världen åter förskjuts. Frågan är hur vi kommunicerar det?).

Ideal en illusion av vilka vi vill vara?

"We are all following someone we want access to. It all has a cumulative effect, and we are all both pushers and addicts." (The Illusion Of Social Networks - Semil Shah)

Bra om hur vi skapar oss själva utifrån de ideal vi vill uppnå, spegla, leva. Hönan eller ägget - tanke eller handling? Vad kommer först? Ser ytterligare en parallell till ideal - är det så att vi skapar det medan vi söker det, är det yttre, inre eller mitt emellan? Kanske snarare i själva bandet till det vi ser som ideal, i bindningen/förhållandet till som Mattias talade om.

Ideal som metamorfos

(Denna blogpost är både lång och  ännu ej komplett - videomaterial kommer så småningom. Håll till godo)

Har sökt idealet i vattnet; i isen som blev en formkropp, sedan flytande, för att lagras och sedan destilleras. Ett bearbetande, extraherande, där görandet blir Gnosis. Kunskap. Metamorfos - av både materia och ande. Att gå från ett stadium till ett annat. Utvecklas (men jag skyndade på - tanken var först att låta solen göra jobbet, men blev för otålig och fuskade med modern teknik).

Ideal som förändring, av det inre eller det yttre. Som sökande efter det som kunde vara. Som en avbild av tanken, som i sin tur inte bara är en avbild av verkligheten, eller det som alltid varit, utan något mer. Ideal som brytande verklighetens ramar, det vetbara. Ideal som fiktion, som framtid. Som process mot något, för vad händer om, när vi når fram? Eller är det som den nakrist tanken om människans ständiga litenhet, oförmåga att vara "perfekt". För visst ligger det nånstans i idealet alltid en tanke om förbättring, förändring, förädling? Även om detta ej behöver vara positivt (typ Pro Ana). Tänker att Ideal alltid är subjektivt; kan omfattas av många, men aldrig vara något fast och fixt (och därmed heller aldrig färdigt, uppnått?). Att idealet som gott-ont till slut handlar om hur vi söker det. I sig är det vare sig gott eller ont, bara ett redskap, symbolspråk för en strävan efter Det Goda. Så även om det goda i stort vore det samma för oss, är vägarna dit oändligt många, alltid föränderliga. Men det är här jag tänker att det blir än mer viktigt att vara vaksam på våra ideal, våra tankar, vår strävan. För om de inte är goda i sig, då är det på oss ansvaret ligger. Vi kan inte bara tillskriva oss en - ism, pålägga våra liv regler, och nå "salighet", bli Idealet. Att bli dogmatisk är inte att nå kunskap, gnosis. Det är att vara regelstyrd, fast i det som är; att glömma horisonten. För även om vi hävdar att vägen är resan och målet i våra liv, kan inte riktningen vara en färdigutstakad rutt utan att dö som resa. Resans väsen är sökandet, stigfinnandet. Något väsentligt tas ifrån oss det ögonblick vi förvägras rätten att söka själva, då vår tanke inskränks till redan givna ramar.
  Är ideal något västerländskt, typiskt för vår kultur, eller något universellt? Måste vi ha ideal? Varför söker vi, skapar vi dem? Varför tänker vi i termer av ideal, arketyper?

Såg ett populärvetenskapligt brittiskt program om atomfysikens och vår moderna materieläras historia, "Världens byggstenar". Om hur samma atomer kan skapa så olika ämnen, och hur människan under de senaste hundra åren lyckats skapa en rad nya ämnen - alkemi i sin materiella form! Men vad består själva kunskapen om process/handling i? Vad lär vi av det som samhälle, människor? Det ställer hur som helst frågan om verklighetens ramar på sin spets. Att tanken kan spränga ramarna för logiken och varat, "sanningen". Vi lever i en flytande verklighet, en mångfacetterad, mångbottnad, där vi antagligen aldrig kan famna alla sanningar, perspektiv, på en och samma gång. Funderar åter över varför skolretoriken då envisas med att förenkla, dela upp, skapa chimärer av fasta sanningar (kursplaner och -mål är, vill jag påstå, konkreta exempel på viljan att hålla kvar vid "sanningar") och låtsas att stagnation är stabilitet? Men är lösningen att bygga fasta betongfundament vi gjuter in vår verklighetsbild i, när vi istället kan lära oss flyga, simma, segla? Någonstans vittnar det om den konfliktfyllda dubbelhet vårt tänkande och därmed livet innebär - att vara här, nu - och samtidigt på väg. Att värna traditionen, historien, minnet (som inte är att förakta), men samtidigt se att det inte har något egenvärde, utan enbart kan bära mening i vad vi gör med den (vilket kräver insikt och förändring, tolkning och omtolkning -  får mig ibland att undra över historieämnets påstådda värde. Är vi inte bara fångar under det, vad lär vi av det, hur brukar vi vår kunskap? Klarar och tillåts vi dra paralleller, fundera över sociala skeenden och processer?). Klarar vi att välja båda, kan vi se dualismen som en helhet eller ett spektra, båda sidorna av myntet, vara både inuti och utanför på samma gång, här och på väg? Eller blir vi dogmatiska, enögda, dömande och fastlåsande (vid verkligheten/nuet eller vägen)?

Tänker på alla de vardagliga metamorfoser vi genomgår, eller skapar. Mitt morgonkaffe står just nu och droppar; en kemisk process och en ritual på samma gång, även om jag nu för tiden inte lär mig så mycket mer av denna ritual, utan mest genomlever den av gammal vana som jag ser som välbefinnande (trygghet?). Tänker på skolan: Kan den vara en plats för Gnosis? Kan det vara en plats både för det trygga, traditionella, välkända och en inspirerande grogrund där tanken får vandra fritt, pröva gränser utan att inskränkas av rädsla? Där kraven är höga, men reglerna få, om inte obefintliga? Där rättigheter och medmänsklighet inte är sanningar att uttala, bevara - utan något att leva, ett stoff att arbeta med.

Ideal - och regel, eller egen vilja. Vänder mig åter till Gnosticismens symbolik - vem sätter upp dessa  regler, och varför? Vem dömer och fördömer andra? Handlar det inte ofta om personlig vinning? Tänker skola och betyg, bedömning. Där medlet blir mål och kunskapen ytlig skenhelighet (kunskap för betyg; symboliskt kapital som förväntas ge framtida personlig ära, inte upplysning, kunskap om något nytt). Där våra bedömningsmatriklar utgår från det redan kända, mäter tanken mot det redan tänkta, inte det vi kan söka utanför horisonten, nuet.

Horisonten

Har sökt horisonten, men inte hittat den. Planerat att destillera, men inte hunnit. Kommit på en massa andra sätt att söka idealet, idén, den rörliga bilden inuti-utanpå. Men trasslat in mig i det fiktiva, men allestädes existerande tidsnätet, igen. Frustration.
Så tills vidare ett citat, för att påminna mig om min bakvända stress:

"Det infinita spelet är osynligt för den finita iakttagaren. Finita åskådare söker efter en upplösning, efter olika sätt att avsluta allt som ännu är oavslutat. De undrar hur tiden har förbrukat sig själv eller snart kommer att göra det." (Gissa vem?)

Och så projektet, mer konkret (om det nu går att vara konkret): Is, vatten. Tyngder. Horisont. Och eld, aska som jag ännu inte nämnt. Men som är under undersökning. Liksom horisonten. Och ångan.