Skapelse, omskapelse, mönster, förnyelse

Skrivprocess och det känns som jag upprepar, bygger kollage. Förhoppningsvis skymtar något nytt, en association av kopplingar värd att bygga vidare på.

Nokta . from Onur Senturk on Vimeo.

Diana Laufenberg: How to learn? From mistakes | Video on TED.com

SAPE i Hammarkullen läggs ner som kurs inom lärarprogrammet, men idéer och tankar i samma anda lever och frodas världen över. Skolan behöver inte vara en institution som kopierar in faktakunskaper i elevernas hjärnor, utan kan vara en plats för görande; för lärande igenom prövande handling, kritiskt tänk och reflekterande. På så vis kan vi hålla fokus på de stora frågorna, på skolans uppdrag och ha en positiv syn på eleverna som kompetenta och lärande, inte halvfärdiga, "dåliga". Att misslyckas är att lära, att veta något mer än vi gjorde innan. Att sätta ord på det som inte gick som vi ville/förväntade oss är en minst lika lärorik, om inte lärorikare, process som att lyckas på första försöket. Vad är det vi bedömer? Resultat eller lärande? Att alltid bara göra det vi redan kan må ge sken av att vi är "duktiga", men det utvecklar oss inte i bemärkelsen göra nytt, tänka om, våga. Och låta oss bli överraskade - här kan en lagom självdistans vara till pass, där vi kan tillåta oss att skratta åt det oväntade, det vi ännu inte (men snart!) kan.




Diana Laufenberg: How to learn? From mistakes | Video on TED.com

Meningsfullhet

Nina Björk har åter igen gjort en fantastisk krönika, denna gång om meningsfullhet utanför pengavärdets förringande gräns. Om nödvändighetens värde, om känslans värde. För vad är meningsfullt i livet, om bara pengar räknas? Vad blir ansvar, människovärde, erfarenhet, om den enda måttstock vi förmår använda är den ekonomiska?

Tänker på skolan och de ständiga ekonomiska incitament och straff som föreligger kopplat till elevers mätbara resultat - både direkt för läraren som höjd lön (praktiseras på vissa håll för "bästa lärare" redan, plus införandet av olika "karriärvägar" inom skolan), för skolan i form av eventuella böter, och i framtiden för eleven som genom "bra" eller "dåliga" resultat -de senare som böter resten av livet genom försämrade chanser att komma in på "högre" utbildningar m.m. Utbildningar som ger jobb som ger pengar får en hög "meningsfullhet". (visst finns det jobb som inte ger mycket pengar, men är meningsfulla- men argumentet är ofta att det skall löna sig att arbeta, och att arbetets värde på något sätt skall speglas i den ersättning det ger i form av lön). Arbeten som anses mindre statusfyllda får lägre betalt. Arbeten som anses tråkiga likaså. Borde det inte istället vara dessa yrken som var högst avlönade, just för sin tråkighet, sin oförmåga att skapa verkligt meningsfullhet i nuet? Borde inte vi, som som konsunerar dessa arbetens produkter, också kunna tänka oss att betala för det utförda arbetet, om vi nu skall upvärdera det? Och, som Nina frågar sig - är allt arbete meningsfullt bara för att någon kan tänka sig att betala för det?

Det är här jag ifrågasätter den nya arbetslinjen i Sverige som säger att all utbildning skall leda fram till ett jobb. Vilket jobb? Jo, de som samhället erbjuder, det de olika sektorerna på arbetsmakrnaden efterfrågar. Men det är ett kortsiktigt tänkande, där vi utgår ifrån det rådande nuet när elever skall skolas - för resten av sitt liv. Avhumaniserande, då vi talar om "marknadens behov" av arbetskraft, inte människors behov - av förvärvsarbete, javisst, men också av andra livsvärden. Människovärdet, livskvalitén, blir avhängigt producerat kapital då allt fler sfvärer av livet kommersialiseras.

Samhället i sig fyller ingen egen funktion - det samma gäller marknaden. Att utbilda kommande generationer för en allsmäktig arbetsmarknad är att frånta oss själva vår bestämanderätt. Mammon blir en gud att blidka och följa. Var tog de humanistiska tankarna om människans frihet vägen, om vår förmåga att skapa oss själva och det samhälle vi eftersträvar? När blev drömmen om det goda livet liktydigt med en god inkomst (en inkomst vi sedan kan spendera på nöjen och upplevelser), inte livsinnehåll?

Livet pågår varje dag, varje minut. Inte bara efter arbetsdagens slut, på helger och fyra veckors semester.

Det är här skolan kan förändra - om inte revolutionera samhället, så se till att inte indoktrinera elever i ett enkelriktat "rätt" och "fel"-tänk. Där det ena är bra, det andra dåligt. Det ena belönas, det andra bestraffas. En gammal kursare skriver spännan de om "Röda pennan-mentaliteten" i sin examensblogg. Om att utesluta ett "rätt", och därmed "fel". Om att se lärande i en mycket bredare, djupare kontext - att komma ifrån det bristfälliga bristtänkandet, det förminskande felsökandet.
Att se lärandet bortom den tvåpoliga måttenheten - lärande som utvecklande, inte uppfyllande - är inte kravlöshet, utan att erkänna elevens erfarenheter som kunskap och utgå ifrån dennes fulla potential.

Motorstopp?

Känner att jag skulle behöva en skrivretreat - allt för mycket annat pockar på uppmärksamhet och avbrotten är väl inte fler än vanligt, men ändå fruktansvärt irriterande i sin kraftslukande karaktär. Jag vill ha långa, oavbrutna skriv- och lässessioner, oceaner av tanketid med spontana avbrott av grubbel och samtal, inte planerade möten och träffar som avbryter tanken när den väl börjat rulla. Alla dessa små avstickare och avbrott från den tankestig jag försöker hitta, tar på krafterna. Åbräket till text jag försöker få att rulla vill inte gärna röra på sig i uppförsrsbacke, mer än bakåt möjligtvis.

Får man ta strategisk time-out från det samhälleliga livet? Vet inte om jag har så mycket att bidra med i kollektiva processer, när min egen är så splittrad. Trådarna i väven trasslar sig. Jag vill ha ett vackert mönster, inte en härva jag bara trasslar till ytterligare när jag snubblar fram och tillbaks mellan allt annat och min "vävstol" (dator).

Så även om tiden vid böcker och dator är mycken är det den sammanhållna tiden jag saknar. Den oavbrutna tankens frirum.

Bilden är från Šejla Kamerics utställning No more drama på Röda Sten tidigare i höstas.