Gick en sommarkurs med, Begsjön Public, som gav mycket tankar och teorier att bita i, samt många nya kontakter (halva gruppen var från USA)! Tyvärr var jag lite för skoltrött för att orka ge max, vara brinnande entusiastisk och göra allt det jag hade önskat. Men kursen gav som sagt mycket att tänka på, fundera över, problem som just håller på att formuleras, teoretiseras. Som att hitta ett språk för den samhällsinriktade nutidskonsten, nya kriterier kräver en ny måttstock, konstkritikernas "vanliga" skala täcker inte in allt, bedömer så underligt när målen, syftet, försöker nå utanför det gängse. Att i konsten försöka ta in samhället, fundera än mer på mottagare, syfte, inte agera som det ensamma geniet. Hur gör vi då? Att beakta demokrati, delaktighet, mångfald, olikhet... Hur gör vi det? Att förlägga studierna till Bergsjön, långt ifrån institutioner och intellektuella arenor, att verka i "marginalen" för att öppna upp nya förståelser av centrum-periferi var ett utmanande drag som krävde av oss kursdeltagare att skapa nya möten, utvecklas. Och utforska, utmana det som redan finns, men som behöver synliggöras, förändras i våra tankar.
Och nu så höst. Har just avslutat ett projekt ihop med sjundeklassare och socionomstudenterna som läser delvis ihop med oss. Ska reflektera didaktiskt över vad vi lärt, sen skriva gemensam projektrapport. Har under projektveckan tittat mer och mer på vår egen grupp - visst, eleverna ses och analyseras, men att synliggöra våra grupp-processer, roller och bemötandemönster gentemot varandra är minst lika viktigt om vi ska kunna bli goda professionella. Och insikten om att jag vill in i systemets maktkorridorer och förändra. Visst finns det massor av tappra lärare och socionomer som gör så oändligt stor skillnad (och som jag har världens respekt för), men när systemet väl en gång ser ut som det gör, leder ändå alla vägar till Rom. Alla som räknas åtminstonde.
Om vi ska börja prata sann demokrati, sann frihet och medbestämmanderätt, så krävs stora förändringar i hur vår skola är utförmad. Vad har eleverna rätt att välja, vad kan de välja (Grundskolan är ju, på gott och ont, ett standardiserat tvång, en medborgerlig rätt- och skyldighet)? Hur kan skolan egentligen möta deras viljor, drömmar, kunskapstörst och framtidsbehov? Och hur får vi ett livslångt lärande, där inte mellanstadiets val av skolämnen ska begränsa yrkesval och livsmöjligheter längre fram i livet? Där inte den som anpassar sig bäst in i ett förstelnat normsystem får bäst betyg (vilket ju inte heller alltid är vad arbetsmarknaden, denna heliga arena som har rätt att ställa oändligt mycket krav, söker)? Är frihet något exklusivt för medelinkomsttagare, och då primärt mellan 18-65 år? Vad skapar skolan för samhällsmedborgare, framtid?Det goda livet - ett ständigt föränderligt kalejdoskop, tusen dialoger och kompromisser, idéer och oväntade lösningar. Och ändå är det det vi måste sträva mot, men bara genom kreativ delaktighet och respekt kan vi nå fram till de goda delmålen (för något mål finns inte, hur mycket kursplaner och betyg än ger sken av detta). Att erkänna och ge alla i samhället chans att delta, så att vi alla, aktivt, bygger framtiden som angår oss alla.
(Bilden är tagen i Norge; Den snidade ingången till en stavkyrka)
