Om rädsla, döden och livet

Min guru Nina Björk har, åter igen, gjort en fantastisk krönika i P1, denna gång om det livsfientliga i att konkurrenssamhället har institutionaliserad rädsla som drivkraft - rädslan för att hamna efter, bli sist, sämst. Förlora i livets lopp.

Så låt oss fundera på vad det linjära tänkandet kring tid gör med våra liv. Så tvådimensionellt! Hit eller dit, fram eller bak - (för att "stå still" är ju i denna logik att bli lämnad efter, och automatiskt "bakom") alltid bara två alternativ. Där det ena är "bra" och det andra "dåligt", bara för att de motsvarar en "riktning" - utan att ta hänsyn till egentliga följder. Vi lämnar alla livets nyanser (och alternativa vägar - krokiga, backiga, cirkulära, hackiga eller svårbestämbara) därhän, och visst är det svårt - jag kommer hela tiden på mig själv med att också använda samma sorts förenklande terminologi, där ett antingen-eller tänkande lyser igenom. Kan det inte vara fler alternativ? Antingen -eller - och? Svart eller vitt eller rosa? Metaforer - som de vi har om tid - som istället för linjen brukar andra bilder, som för tanken till puls, andetag, något som inte bara har två. Sen och Då. Nu är ett mitt-emellan, ett bindeord som förbises, trots att det är det enda existerande (det som skett blir alltid till på nytt i nuets sken).

Det är en utmaning att lära om - tänka nytt. Eller våga det annorlunda. Både i språk, tanke och i fysisk handling.

















Kirsten Grönlien Zetterqvist skriver spännande i Svenska Korczaksällskapets skriftserie "Pedagogik som motstånd" (Alba & Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) om livet som mer än en förflyttningssträcka mellan två punkter. Ur hennes bidrag Varför skall vi minnas? En filosofisk betraktelse plockar jag ut följande:

"Om vi lever med föreställningar kring människans liv endast i förhållande till vetskapen om att vårt livs riktning är döden, riskerar vi att summera och därmed reducera människans existens i förhållande till denna slutpunkt.
Det är en linjär tidsuppfttning där ögonblick efter ögonblick ordnar sig efter en linje som så i och med att döden inträffar plötsligt klipps av. Inom en sådan livsbild för döden den sista repliken.
Vi kan ha olika religiösa eller sekulära uppfattningar om livet före födseln och efter döden, men har vi fullt ut utforskat människans livsvillkor mellan detta tvåspann som ramar in existensen? Vilka livsbilder skulle bli möjliga om vi låter födelsens faktum vara utgångspunkt för de tankar vi gör oss om verklighetens beskaffenhet?
I den filosofiska undersökning som jag har gjort om födelsens fenomen väcks frågan om varat, särskilt förhållandet mellan 'är' och 'blir'. En poäng som blev tydlig i min forskning handlar om risken med att förstå det mänskliga varandet endast som ett ständigt blivande. Då kan 'är-et' lätt komma i skymundan, den varaktighet som följer med människan och mänsklighetens historia genom skiftande ögonblick av ständig tillblivelse." (ibid, s. 19-20)

Parentes - hyllning till Jan Svankmajer

Första dagen av Konfliktutställning; måste säga att vernissagen var mycket trevlig ;) Bilder kommer för er som var och inte var där. Men inte i kväll; nu är det hög tid att sova...

Min film fick till slut heta Törst, men filmerna av Jan Svankmajer nedan är snarast om omåttlig hunger... Eller; hunger/ätande som det primära här i livet (visst är ätandet nödvändigt, men det rättfärdigar inte allt), rovdjur utan emotioner, hämningar... Och då omåttlig hunger också som symbol för konsumtion, att ha. Att ta. Jag vill ha hög standard i mitt liv och bryr mig inte om vilka konsekvenser det ger för andra.





Känner ni igen Gerda Gök-temat i filmerna?



Drömmer om att göra gestaltning om hur vi alienerar oss från våra handlingar; frikopplar orsak och verkan. Moral utan logik. Överkonsumtion, köttproduktion, bilåkande och kortsiktigt tänkande skapar helt klart problem som kommer bli svåra att lösa. Ändå fortsätter vi. Barnarbete, besprutade bananer, inhumana arbetsförhållanden. Ändå låter vi bli att köpa produkter som produceras under sjyssta arbetsförhållanden, som de anställda får skäligt betalt för (för det är ju sååå dyrt. Visstja).
Och vanligt folk, lärare, läkare, troende personer spelar våldsspel och diskuterar mördarstrategier, för det är ju bara "fiktion". Våld ses som underhållning, kopplas ihop med "fredagsmys". Jag som äter veganskt kanske skulle börja spela jaga-döda-fånga-djuren-spel på datorn om nätterna? Det är ju ändå inte riktiga handlingar, bara "kul". Eller?



Här en till, "dokumentär" animation ang. etik och vårt handlande. Hur i hela friden gick det till? (Varning för otäcka bilder): The Ossuary






Och så en avslutande om Tid (?)



(Efter att ha sett om den fick jag Domedagsvibbar; eller kulturkritik om ni så vill. Associationer till Tid som Livet, mänsklighetens historia. Den kristna Guden liknas ju ibland vid en urmakare, som skapat urverket. Stenarna är mänskligheten, som skavs mot varandra, älskar och slår varandra i spillror... Förstör, krossar kärlet/vår värld. Svårt att existera utan det. Hm.)