Pausmusik

I mellanrummet av två terminer. Lyssna med ögonen, njut av lite underbart meningslös vind medan ni förhoppningsvis är oändligt samhällsonyttiga.



Ett litet förtydligande ang. föregående blogginlägg: Jag menar inte, och strävar inte efter att radera alla fördomar (för det tycks som att det skulle vara oändligt svårt att leva i en värld utan någon form av gallring eller förförståelse av den) men att vi erkänner dem, inte hycklar och låtsas att vi är så fantastiskt "fina" och fördomsfria.

Och, Fredrik: Med 68:a generationen syftade jag i första hand på dom som 1968 ägnade sig åt diverse husockupationer och studentrevolter m.m., d.v.s min fars generation (Inget illa om det, men dom har en tendens att vara rätt bittra nu för tiden när något liknande kommer på tal ;) ), men att även alla andra som känner sig som insnöade stofiler självklart gärna får ta åt sig av kritiken. Däribland jag själv många dagar.

La dolce vita eller att göra en höna av en fjäder

Tror jag kan sammanfatta mitt gränssökande som sökandet efter det goda livet. Vad är det? Vem får vara med? Hur står det till med sverige och europa idag? Är vi verkligen så fantastiskt demokratiska som vi framhåller, vad handlar våra normer och värden egentligen om, och vad säger skolans och samhällets styrdokument/lagar? Att rannsaka mig själv och det samhälle jag lever i, för att förstå, kanske se skymten av det våra barn kommer sucka åt om trettio år. Så som jag idag kan sucka över 70-talsfeminismen eller 68:a generationens (ursäkta klichén, jag menar självklart alla som känner sig träffade) självgoda "Jaja, vi har redan försökt, men det gick inte så ni kan lika gärna lägga av". Som om det som en gång var radikalt då är lika radikalt nu. Som om vi någonsin blir klara med kulturkritiken. Som om det som var rättfärdigar ett icke-agerande nu. "Vi var ändå sååå himla radikala bla bla bla ..."

Jag strävar efter att kritisera det jag, vi, tar för givet, orka tänka lite längre än det som är bekvämt. För mig som blond medelklass. Göra upp med det svenska (men också mitt finska/ryska kulturarv) för att kunna kritisera kultur/levnadssätt i allmänhet. Se mina egna svagheter, och de brister vårt samhälle tampas med, för att kanske, kanske kunna vara med och skjuta på den stora snöbollen av historia/samtid/framtid en aning åt det håll som verkar ljusast för kommande generationer.

För visst är vi inte så jämställda som många vill tro (det är för jäkla jobbigt att konfronteras med sina egna fördomar, jag vet), eller varför är det så våldsamt provocerande med vissa frågor så de allt som oftast bemöts med ilska eller förlöjligande? Två av de vanligaste härskarteknikerna, förutom då att totalt ignorera företeelsen och helt enket inte prata mer om den. Skönast, och trevligast så, eh? (Jag vågar påstå att den största faran är när vi sätter oss ner och tycker att nu, NU har vi ändå kommit så långt vi kan i fråga om frihet, jämlikhet. Och lever du inte jämlikt med din partner ligger felet hos dig/er som individer. Skyll dig själv. Ett mönster som känns igen från 1700-talets upplysning och 1900-talets mellankrigstid, för att bara nämna några epoker. Historien och erfarenheten säger oss att så inte var fallet).

Ja, jag har känt mig som en pissjobbig tonåring under processen. Men jag är inte ute efter att säga den ultimata sanningen. Bara hitta vad det är som provocerar, ställa frågor för att förstå, och skapa tankar. Vidga våra toleransramar på riktigt, emotionellt, inte bara på det intellektuella planet (och jag vet, jag är inte först, ensam eller speciell på nåt sätt; kritisera något annat istället, kanske ta diskussionen om sakfrågan?!). Jag vill helst se på mig själv som vidsynt och fördomsfri. Men det är jag inte, tyvärr. Och inte ni heller.

I gruppgestaltningen arbetade jag mest själv med det praktiska (gjorde en film, "Kropp och gränser - vem kan amma?"), men frågor och resultat skulle aldrig blivit som det blev utan gruppens tankar och inspiration. Utan stöttning hade det varit så mycket svårare, att våga och att orka. Och ta beslut. Idéerna flödar mycket lättare i ett samtal, mångdubblas. Vi lärde av och med varandra, genom att se och prata om våra arbeten. Även teknisk support hade mycket stor betydelse ;) Processen var av terapeutisk natur, där jag har gått från nyfikenhet, målmedvetenhet, via leda och kräkfärdighet på mig själv och mina idéer, mot trött likgiltighet och slutligen handling och (för första gången denna termin) ILSKA och frustration för att nu kanske, kanske ha fått en skymt av frågan. Alltså inga svar, men en bröjan, ett klarnande, greppande av vad det komplexa kanske handlar om. Särskiljandet. Kropp, kultur, genus. Jag, du, vi, ni. Och drömmen om det goda livet.

(Manlig amning var i det här fallet bara en ingång; ett kikhål och handtag för att fånga, greppa något annat).

Digitala rummet; reflektion

En vecka full av strapatser på nätet. Har interagerat på bebbo.se och Second Life, och börjat förstå vidden av den värld som finns där. Bebbo hade åldersgräns på 18, och var först gratis, men för att visa sin status uppmanades du att köpa möbler till ditt hem, och det i sin tur krävde att du betalade med riktiga pengar… Sidans utformning liknade mycket Lego, eller en leksaksvärld, och kändes som att den mest var till för att tilltala barn. Hum… Dubbelmoral?
Samma marknadstänkande gällde Second Life – många saker som gav “status” i den digitala världen kostade pengar, som du antingen kunde tjäna där eller växla in från riktiga pengar.

Känns som många av våra förgivet-taganden om värde, materia, rum och tid helt ställs på sin spets, och gränsen mellan fiktion och verklighet förskjuts och blir luddig. Vad är egentligen pengar värda som skapas helt i en fiktiv verklighet? Men samtidigt – därifrån är steget till aktiehandeln och valutabörsen inte stort, och det är ingen ny företeelse.

Mycket sex och shopping på Second Life, mycket krogsnack, i min ytliga bekantskap med världen. Men det verkar finnas oändligt mycket mer. Får fortsätta utforska. Vilka möjligheter att möta folk från hela världen! Och byta roll dag för dag. Tyvärr tenderar avatarerna (karaktärerna) att vara lite stereotypa, i kroppskonstitution och stil. Det gäller att utmärka sig. Fast, det fyller säkert många positiva funktioner med. Bara lite synd att vi inte ska våga ta kontakt med främlingar, vara lite mer vågade, även i verkligheten.

Många jag pratat med i klassen verkade möta på tykna kommentarer och folk som var otrevliga, men jag lyckades faktiskt bara möta trevliga och hjälpsamma personer i den digitala världen. Vet inte om två dagars fältstudier räcker som forskningsunderlag, men det gav mig en positiv bild.

En sak jag förundras över är också det stora fokus som finns på fiktiv materia – även om det kan vara befriande att för ett tag gå utanför verklighetens ramar för vad vi kan vara, äga och ha, så känns det som den virituella verkligheten borde kunna erbjuda något annat. Vi behöver ju egentligen ingen ”kropp”, inget ”hem” i det digitala rummet, och ändå utgår allt ur det vi önskar och drömmer om just ur den materiella världen. Går det att tänka utanför dessa verklighetsramar? Och kan vi skapa andra värden, som inte handlar om materiell/kroppslig status? Kanske det sker just nu; tror jag måste logga in i Second Life och kolla ;)

Fältstudierna fortsätter...

Onsdag:

Skapat en gubbe på habbo.se, Ron-Conny fick den heta (blev nåt skumt i början, så jag blev en tant, men hon var rätt fin, så jag behöll looken). Kul o träffa "riktiga" klasskamrater där med, fast vi satt i samma datasal ;)
Äntligen skapat mig ett alias på Second Life med, Diana Nizna. Men så svårt! Tappade hår och jacka, förvandlades till grönt monster (tänk smal Shrek), sedan gammal tant (tyvärr inga bilder på dessa två förvandlingar) och spenderade sedan alldeles för många timmar på att shoppa gratis tillbehör till mitt alias... Förstår helt hur folk kan trollbindas av denna värld. Timmarna flyger medan jag gör - ingenting...!

Torsdag:

Ännu en dag i Second Life. Kollat runt, gjort om Diana till en "vanlig tjej" för att smälta in bättre, och chillat lite. Känns mest som vanligt barsnack, typ hej och vad gör du då. Inte så exalterande. Men jag har väl bara inte hittat rätt platser än (Ni hör! Jag är redan "hooked" trots min skepsis!). Hela dagen gick - mycket fort, medan jag strövade runt i cybervärlden. Förstår helt folk som är inne i det, men skräms samtidigt av det... Vad kunde jag gjort i mitt "vanliga" liv istället? Fast visst, det går att träffa folk från hela världen genom nätet på ett helt annat sätt än i verkliga livet. Har även fortsatt på tisdagens Pro Ana-efterforskningar, och hittat en Second Life-grupp... Ännu inte sett någon online, men ska se om jag kan interagera lite framöver.

Dagens tekniska problem: Jag visade underkläderna mest hela tiden, tappade håret och blev plötsligt naken. Men också fått min första "cybervän" ;) Är väl lite tillbakadragen av mig, en sak o chit chat:a, en annan att adda som vän. (...Vad har hänt med mitt språk??!) Avslutade dagens sista tio minuter i nån arabisk värld; mycket trevligt folk, tror jag måste dit igen ;)

Min avatar under förvandlingen... Hm, så kan det gå

Digitala rummet; tisdag.

Day of horror... Har varken kommit in på SecondLife eller någon liknande sida, då datamannen ej gick att få tag på ang. installering av programvara på HDK:s datorer. Har istället fördrivit tiden med att surfa runt på diverse Pro Ana/Mia-sidor och försökt hitta chattforum. Världen som möter en där är inte direkt munter...! Och tjejerna visar gärna upp sina avmagrade kroppar halvt avklädda. Snacka om hets!

Morgondagens plan: entra SecondLife. Så får vi se vad jag mer hinner. Kanske lyckas hitta Pro Ana-chatt med folk? Tiden har en benägenhet att rusa fasligt när en vistas i den digitala verkligheten.

Reflektion v.48 Identetieter

Så mycket tankar, reflektioner. Om att vara människa, identitet, grupp. Har haft två veckor med fyra spännande föreläsningar om grupp/identitet. Många perspektiv, men alla har gett lika mycket, en helhet. Fakultens genusdag var lite platt, känns som genusarbetet ibland lyst med pinsam frånvaro, som att dagen var till för att döva ett dåligt samvete. Åtminstone efter att ha lyssnat på "att gestalta genus på film"- föredraget. Verkade vara lite "-men jag gestaltar människor när jag gör film"-anda bland många av studenterna, och inte så mycket mer tankar kring det. Var på en spännande seminarium med integrationsförtecken däremot - Musikhögskolan håller visst på att öppna upp en "filial" i norra stadsdelarna, något i stil med Angeredsateljén, för att bredda rektyreringsbasen till musikhögskolan vad gäller klass och etnisk bakgrund. Pittstim-föreläsaren var också bra ska tilläggas, och boken absolut något att köpa så fort den kommer i pocket. Men han - pittstimsnubben - var dock inte representant för univeritetet ... Genusdagen kanske skulle byta namn till likabehandlingsdagen, jämlikhetsdagen, anti-diskrimineringsdagen el. liknande till nästa år, och knyta an olika struktirella förtryck närmare, se helheten i vem som inte får vara med/komma in på Universitetet/klubben för inbördes beundran?

M visade fyra mycket tänkvörda filmer om identitet under frukostmötet v.48, alla med tema identitet som ihop med diverse seminarium gav en ytterligare visuell aspekt åt identitetstemat. Speciellt stark var dokumentären "A Stranger In Her Own City", som på ett mycket obehagligt sätt satte fingret på hur starkt vi styrs av gruppen/kulturen i vår identitet. Även om vi försöker gå vår egen väg, så finns normerna, reglerna där omkring oss (Oftast så helt accepterade av oss att de blir osynliga).

Jag har erfarit: att det finns en hög medvetenhet om identitesskapandet på bildlärarutbildningen, och kanske också på HDK, men inte på resten av konstnärliga fakulteten :-(. Har fördjupat mitt kunnande om gruppidentitet/individuell identitet, och börjat fundera ännu mer över mina egna fördomar/kulturella sanningar och hur jag ska kunna ta itu med dom, se mig själv i vitögat. Jag har även funderat mycket på hur bildämnet kan komma in och arbeta med identitet. Jag lärde mig mycket genom den dialogiska form varpå seminarierna genomfört, av att höra taknar och i gemensam reflektion få fram tankar. Där har jag också bidragit genom att dela med mig av tankar och egna erfarenheter.
Har även till sist helt övergett tanken om ett fast jag. Ska leva ut gubben i mig helhjrätat, för att sedan kunna bemöta all gubbinskränkthet och ruttna fördomar!

Reflektion v.47

...Det var visst inte nödvändigt? Reflekterar sammantaget över 2 veckors teori sen istället.

Men: Ge Frukt är inte glömt. Uppdaterar så smått...

Apropå stadsodling/arkitektur: P1 sände nyligen ett reportage om framtidens stad och sadsodling i Göteborg. Men varför denna brist på vilja att förändra även innerstaden? Är den helig? K-märkt rent av? Som en av tisdagens föreläsare sa: "Våga kritisera kulturen! [---] Om kulturen är dålig, bort med den!"
På koloniliv.se finns även en bra artikel om stadsodling/stadsplanering i Göteborg. Allt är politik, kultur, normer... Kanske dags för lite konst a´la "this is not a cornfield"?

Så: Glöm inte Hundertwassers framsynta hus med träd, gräs på balkonger/tak. Eller Alvar Aaltos hus där träden utanför får integreras och bli del av arkitekturen inomhus. Gränsöverskridande. Natur/kultur, eller hur var det nu? Är allt bara hittepå?