Nadjana

Att gestalta karaktärer och musik - tankar som faller (sakta dalar) på plats

2011-11-06T12:57:00.005+01:00

Untitled #14. Lars Wallsten, 2003.

Inser nu hur mycket jag inspirerats av fotografen Lars Wallstens tankar om bilden som bevis. Han disputerade i år på Högskolan för Fotografi här i Göteborg med sin avhandling Anteckningar om spår.
Just tankarna kring vår visuella (o)medvetenhet, och hur sanningar skapas genom brottstycken av bevismaterial tycker jag är spännande. Precis som minnesprocesser så är seendeprocesserna något vi sällan granskar. Hur mycket ser vi egentligen, och vad? Kan vi se allt? Är det visuella konstant? Vad lämnar egentligen visuella spår, hur kan vi ordna dem i tid, rum, och hur påverkar detta "sanningen" om det som skett, är, kan ske?

Fotografering av mitt "jag" i roll av Nadjana var svårt - det blev inte det uttryck jag sökte, och jag fick kämpa med att förställa mig inför andras blick då jag är för fåfäng för att visa min fåfänga inför andra, spela "snygg", förställa mig, även om det är för en fiktiv karaktär. Varför?

Skulle antagligen behöva jobba med olika fotografer, träna mig i att bli bekväm med den synliggjorda förställningen inför andras blickar, bygga upp en vana för att slappna av och kunna "leka".

Att bli fotograferad var under processen att synliggöra betraktandet av andra, och därmed se mig själv utifrån (med egen blick, men medveten om andras). Även om jag vet om det annars, så förtränger jag det i viss mån.
Att gå in i roll som blev betraktad gjorde det inte lättare - det kan ha haft att göra med att jag faktiskt inte riktigt lyckades övertyga mig själv om rollen.
Smink, musik och inspirationsbilder m.m. kunde varit bra hjälpmedel för att sätta stämningen. Och kanske att fler spelat samma "spel"/liknande "roller" samtidigt (har inga problem att "klä ut" mig och spela auktoritär roll när jag ska göra bankaffärer t.ex, även om jag där ska föreställa mitt eget officiella "jag" - mycket p.g. av de andras allvarligt spelade roller skulle jag tro. Ingen misstänker att jag är där och låtsas).

Kan jag betrakta musiken som något annat än musik? Tänker faktiskt att det jag gjort blir mer relevant då. Nadjana är en karaktär, inte en fysiskt existerande person. Musiken och videon var en iscensättning och gestaltning av en musikvideo och musik. Jag gör musik utifrån ett bildperspektiv och inte som musiker, även om karaktären Nadjana iscensätts av mig som en musiker. Samtidigt står inte Nadjana fri från mig. Det är jag som skapar, genom den av mig på hittade karaktären. Ett ramverk så att säga, en riktning och en stämning.

Frågan är som vanligt svaret

2011-11-02T22:03:00.007+01:00

VAD:

Som sig bör när det är dags att avrunda är det inte ett svar jag uppdagar, utan en fråga/kritik jag äntligen formulerat. Det som började med ett "varför kan jag inte minnas?" har sakta förskjutits till ett "vad kan jag minnas?" Jag har via Kålltorp sökt de inre bilderna - minnen, självbild, världsbild o.s.v. och letat efter vad visualiserandet som sådant kan förstås som. Hittade en gammal bok, Uppmärksamhet och minne, som under rubriken "Erinring eller rekonstruktion" beskriver Sir Henry Bartletts forskning kring hur vi minns komplexa strukturer/händelser som:

"en aktiv organisering av tidigare reaktioner eller tidigare erfarenheter". [...] Enligt Bartlett minns vi inte genom att aktivera något speciellt minnesspår: Vi återupplivar snarare en hel massa bilder, vi stimulerar de relevanta schemata och vi framkallar ånyo den händelse vi vill erinra oss. Men vid denna metod kan vi missta oss, genom att skapa för mycket, ty vi kan komma ihåg det som brukar hända, eller vad som borde hänt, i stället för hur det verkligen var [Min kursivering]. (Donald A. Norman, "Uppmärksamhet och minne"s. 167. Wahlström och Widstrand. Stockholm, 1972)

Jag tycker citatet ovan sammanfattar min skepticism mot vårt eget minne, våra egna sanningars historiska sanning och därmed även sanningsbegreppet/objektivitetstanken som sådan. Inte som ett "låt gå med allt"-mentalitet, utan en nyfikenhet för hur vi förstår det vi förstår som vi förstår det. Jag har sökt vad "minnet" består i - tänkandets bas, berättelsens/förväntans kraft över upplevelsen.

HUR:

Jag gjorde fältstudier och experimenterade med bildberättande utifrån mina egna minnen, för att sedan gå över via textfragment på tyska (språket jag inte heller riktigt minns) till en musikalisk tolkning. En känsla av storstad, höstvåta gator och mörker växte fram. En minnesförstärkare där jag på allvar började fundera över hur vi minns det vi minns. Vad vi förstärker eller förkastar, omformar eller helt enkelt hittar på.

Efter musiken gick jag vidare med en video. Här någonstans kom även alter-egot Nadjana in i bilden på allvar. Tänkte att musiken behövde skapas av någon, men vem denna någon var var svårare att sätta fingret på. Tog blixtbilder i mörker på halvt dolda ansikten då jag kände att jag ville utforska just anonymiteten i mötet med oss själva, vår historia. Ett ständigt omtolkande av vad vi "är" där vi fyller i de delar vi inte ser på ett för oss, just då, logiskt vis. Minnet blir en spegling i nuet av tiden som var (här återvände jag mycket till sommarens tankar kring ärets påverkan på varet ser jag nu efteråt).

Förkastad variant.

Jag blev inte riktigt klar med videon, utan började fundera kring just jaget och mig själv, min bild av mig själv och iscensättandet av identiteter. Bokade fotostudion och laddade med kostymer, men det var Röhsska-kläderna som lockade mest. En dubbel utmaning, då jag varken känner mig bekväm framför kameran eller i klänning (jag har tydligen lite svårt för det där med att gå in i andra roller "på riktigt").

Stillbild ur trapphusdans.

Jag filmade en del mer - trafik, bussresor, spårvagnar, trapphusdans m.m. i ett sökande efter förändringstanken. Vad ser vi när vi ser beroende på kontext? (Vad föder musiken för förväntningar?) Men både studiobilderna och det senare filmade materialet talade ett annat språk än discomusiken - kanske hade det kunnat vara ett spänannde möte på ett vis, men blixtbilderna tyckte jag bättre fångar vår blicks närgångenhet och samtidiga oförmåga att se "objektivt" (nu talar jag igen om den inre blicken, om perception och visualisering som främst mentala processer). Bilderna på mig kändes också mer som ett led i processen i att skapa nya visualiseringar av mitt "jag" för mig själv. Att träda ut ur min kropp och betrakta utifrån, inte för att skapa en "objektiv" yttre bild, utan för en annan inre.

Karaktären Nadjana är en fiktiv gestalt, en tankelek obundet av fysisk "historia"/"sanning" (här återkom jag även i tanken till A-kursens "digitala rummet-moment, och avatar-kulturen som finns idag. Vi skapar rollpersoner att "gå in i", som vi ändå kan känna sanna känslor igenom). Så jag klippte klart utifrån "original"-materialet.

Senaste dagarna har jag promotat Nadjana-videon via olika sidor och grupper, presenterat mig som en musiker som tar mig själv och mitt skapande på allvar. Jante vill komma och äta upp mig, för jag vet ju att musikkännare kommer undra allvarligt vad det är för en hemmafixare som lagt ut detta klipp. Väntar ändå otåligt på reaktioner (ännu inga, tyvärr). Självbilden är i gungning (hur långt kan jag gå med att "förverkliga" mitt alias?)

VARFÖR:

För att jag är djupt kritisk mot hur vi idag tänker kring minne, tänkande, sanning och objektivitet. För att jag inte tror på facit-svarsmodellen i skolan. För att jag inte lyckas acceptera livet som bestående av fasta rätt-fel, utan perspektivbundet/tolkat. För att allt är vinklat, och sanningar alltid byggs på sanningar, då de ofrånkomligen är tolkningar som bygger på tidigare tolkningar och förståelser av världen, teorier som bygger på andra teorier (Ett kopierande utan förlaga, en process utan klar början). För att världen kan förstås på så många olika vis, varav konst/bild inte är underställt matematiken eller naturvetenskapen, utan i många fall t.o.m. bättre förstår beskriva "verkligheten"s komplexitet just för att de erkänner mångtydigheten och det vi inte vet/ser/förstår som en del av det som är.

Äntligen.

2011-11-01T23:00:00.000+01:00

Här är den då till slut:

Lyckades slutligen lista ut hur man skapar en musiksida/fansida på FB som Kristofer tipsade om: https://www.facebook.com/profile.php?id=905310499#!/pages/Nadjana/314235288592995

Har spridit denna länk lite här och där. Nu gäller det bara att hoppas på snabba reaktioner (frågan är bara hur det mottas - är inte alltid så populärt med länkterror!

Variationer på ett tema

2011-11-01T08:38:00.003+01:00

Frukostkaffe och morgon-blogg:

Tänker på projektet, görandet. På känslan av att inte vara tillräckligt unik, speciell. Och samtidigt variationens/kopians ständiga förskjutande av världen, verkligheten, genom de små olikheterna, ibland avsiktligt sökta, för det mesta mindre övertänkta (tänk utveckling inom språk eller mode, eller traditioner som julfirande). Detär näst intill omöjligt och förfärligt tråkigt att bara göra exakt samma igen och igen, även om vi ser oss som ortodoxa traditionalister. Små buggar i kopieringsprocessen ger stora efterskalv.

Bild hämtad från Kathryn Lloyds blog.

Tänker på detta när jag våndas över min oförmåga att göra något som går utanför det redan tänkta, kända, i mina försök att vränga blicken ut-och-in (Cia postade denna länk på FB - ett barnprogram om konstnärliga processer som hon tyckte liknade mitt projekt i somras. Har jag plagierat? Nej. Skulle det spelat någon roll? Knappast. Men visar på att vissa idéer föds/förstärks/synliggörs på många platser samtidigt i en viss tid) . Vi tar dessa små steg gemensamt, som tillslut blir stora steg. Men jag kan vara med och tänka/förstärka det jag tycker är värt att förstärka.

Individ/grupp blir två sidor av samma mynt (livet), liksom skrattet/sorgen eller ljuset/mörkret. Att bara fokusera på det ena blir att inte se helheten. Men variationerna i perceptionskombinationer skapar nya bilder/världar/verkligheter. Fick ett tips om Christian Boltanskis Illumination (se bild ovan) förra handledningen, och hittade då den spännande artikeln The Persistence of Memory: Christian Boltanski and Memory:

“[T]he sole condition for the existence of reality is fable (i.e. storytelling), since narrative is its only means of transmission.” In other words, we can never touch some pure form of the elusive concept of “reality”; instead, we are left only with the stories we tell to transmit that concept of reality. (The Percistence of Memory, bigthink.com)

Steve Calvert, från feedback studies

Jag förstår världen som ett tolkande av världen. Ett sorterande och kategoriserande. Ett selekterande beroende på visualisering som i sin tur beror på selektion. En värld som förskjuts och förändras då den skapas och återskapas. Ett kopierande av kopior utan förlaga. Ett brus som blir ett mönster som vi tolkar och ger mening. En av mina favoritbloggar skriver spännande om det här.

Tusan också

2011-10-31T22:04:00.003+01:00

Loggbok/lägesrapport: Tvivel och tidsbrist (process). Har filmat mer, dans och trafik (vad, hur). I morgon ska jag se om det håller som musikvideomaterial (varför). Eller om jag ska gå på det jag redan har. Facebooksidan för Nadjana har väl gått sådär, vill verkligen få klart videon så det finns ett dragplåster. Ska socialisera mer på nätet med.

Fast idag trodde jag nästan en stund att jag hade fått ett första Nadjana-fan då jag fick ett sms (kom nämligen på att jag glömt ta bort mitt mobilnr från nadjana-kontot på Facebook), tills jag insåg att anonyma beundrare inte brukar stå med namn på sms:et. Det visade sig vara jag som hade skickat ett meddelande om middagsplaner till fel person (har en ärvd mobil, och fick tydligen en del telefonnummer på köpet).

Kom på mig själv att faktiskt nånstans hoppas på att min vilda fantasi hade haft rätt. Tänk vilken grej - lansera si själv som kändis och få beundrare utan att egentligen ha levererat någon motprestation, bara genom att bygga upp en image och förväntningar. Luftslott? Kanske - men å andra sidan beror väl våra möten med varann, våra minnen och upplevelser på just förväntan.

Yoko Ono får stå som dagens bildinspiratör, igen. Finns en del att ösa ur där. Individualitet/kopia? Grupp/individ? Fast eller flytande? Vari består världen vi lever i och hur ska vi förstå den?
Säger som Nietzsche igen: bara genom de många perspektiven tror jag vi kan vara "objektiva". Konst blir ett språk av metaforer lika sant som något annat språk som vi kan tala om och (be)gripa världen med. En variation på samma tema.

Skivomslag #2 och ångest.

2011-10-29T11:52:00.000+02:00

Så. Då har vanedjuret i mig så äntligen kommit till den obligatoriska ångestfasen i projektet. Mindre än en vecka kvar och jag börjar allvarligt ifrågasätta värdet av mitt görande. Hur ska jag knyta ihop det? Förklara mina tankar? Till råga på allt har jag ju gjort något av det mest fruktansvärda jag vet - stått framför istållet för bakom kameran. Ångest! (Tack grupp för support/pepp, Mike för all fotograferingshjälp och Erika för nyckel-lån!) Rekvisitan bestod av kläderna som ska till Röhsska, och ljussättningen experimenterades fram. Försöker med alla medel förkasta dessa bilder, gå runt dem. Vi får väl se. Här följer en första snabb-bearbetning av bilderna - en affisch och två skivomslagsprototyper. Inte så disco, så får arbeta vidare. Men ett första görande för att våga titta på dem:

Så. Frågan är fortfarande: vad har musiken för del i det hela? Behövs den? Ska lägga upp video med musik när den är klar, så får vi se om den ska förkastas eller förstärkas. Under måndagens handledning fick jag tips om John cages 3:14 - när jag sökte runt på honom hittade jag det här fina klippet där han pratar om musik, ljud, mening och skratt. Jag har också varit inne npå skrattet, det förvånande, överraskande - och kanske är det här jag kan hitta tillfredsställelsen i mitt projekt - i görandets mening i sig, i skrattets "peasure in itself". Inget utanför, inuti. Bara det i sig själv. Då kan jag släppa min prestationsångest och fortsätta fråga, söka - utan slutliga svar och sanningar, bara vissheten om det som är.

Ska skriva ett mer sammanfattande inlägg med tankar och anteckningar från handledningar och bilfärder, men här följer en liten sammanfattning av hur det hela verkar hänga ihop (just nu):

Kålltorp:

Minnen av historier som blir platser/händelser/livet/människor.
Sanning/berättelse/myt?
Vad förstärker/glömmer/hittar vi på?

"Jaget" som minnesbilder av det vi upplevt. Hur/vad minns vi?

Minne och perception/inre bilder
Alternativa minnen av "jaget"/självbilder. Vad är sant?
Flytande jag/roller. Polyfona bilder.

Att urforska jaget ger en mer mångfacetterad bild av oss själva, som kan skapa förutsättningar för subjekt-subjektmöten med andra, där vi istället för att objektifiera möter varandra dialogiskt, med nyfikenhet.

Monolog: motsatsen till dialogen. Jag betraktar/benämner dig. Min bild av världen blir lag över din.
Dialog: Vi ser varandra. Andras sanningar/bilder av världen blir lika sanna sanningar som mina.

Det är här det blir svårt. Att känna sig själv blir att känna andras bilder av oss. Inte som fasta roller, men som bilder och erfarenheter om vilka vi kan vara. Vi lever inte i ett vacuum där vi helt autonomt kan skapa oss själva, lika lite som vi inte kan påverka vilka vi "är". Relationer är de sammanhang där våra handlingar bär relevans. Men det är också det här jag upplever som svårast. Det är lätt att "vara mig själv" så länge jag kan blunda åt den andres blick, se mig själv utifrån. När jag vänder blicken ut och in - genom kameran eller video, blir min självbild utmanad. Själva insikten om att vara betraktad, om att andra hela tiden definierar mig, skapar bilder om vem jag är/sanningar lika sanna som mina sanningar om dem, är svårt. Något fotograferingen tvingar mig att bearbeta.

Disco? Electro? Vaß?

2011-10-26T21:56:00.000+02:00

Extrainlägg med musikaliska referenser. Först musik för att sätta stämningen inför fotograferingen:

Giorgio Moroders "Machines" från 1984 års soundtrack till Metroposlis (här en till sjysst discolåt av honom fr -79) ...vars basslinga påminner om Kents taxmannen, som förresten har den träffande texten "Du vet inte var jag varit, Du vet inte vem jag är, Vet du alls vem du varit? Vet du ens vem du är? Älskling, det är livet" - apropå mitt sökande efter identiteter och berättelser.

Pluxus video Kinton inspirerar mig också - att dansa, eller inte dansa. Var och när. Fantastiskt kul, och fruktansvärt pinsamt ("svennen" i mig blir stel av skräck och full av beundran på samma gång).

... och när vi ändå är inne på temat dans så kolla här och här.

Nadjana goes Nadjana!

2011-10-25T20:34:00.011+02:00

Så. Har skapat mitt alter-ego på FB. Och en grupp har det blivit med. Fick tips om att en kan skapa speciella musikgrupper med (måste researchas genast!). Ska slipa lite till ikväll på videon, sen blir det Vimeo och nätrelease för första singeln/videon så fort som möjligt. Borde jag lägga på sång?

Om ni är intresserade av Nadjana-gruppen så följ den här länken: http://www.facebook.com/#!/groups/185696224843238/

Har även bokat fotostudion torsdag kväll och fredag dag, hoppas jag får tag på en nyckel så jag kommer åt alla underbara kläder i vår sal! Alla som känner sig sugna på visuell brainstorming/fotosession är hjärtligt välkomna att delta, som modeller/påklädare/avklädare/fotoassistenter/inspiratörer(infiltratörer?). Har ni fin rekvisita hemma så länar jag med glädje! (peruker, kläder, accessoarer ...? "Nadjana" är än så länge ett oskrivet papper, så alla visuella förslag är välkomna!)

Först en (tysk!) klassiker (ni har väl förresten hört att dom sjunger "jag tar små barn, jag tar dina barn")

och så lite mer visuell input:

en favorit i repris:

och, så klart, sist men inte minst the Knife (visuell och musikalisk inspiration!):

Skivomskag #1

2011-10-23T20:26:00.002+02:00

En första prototyp - testar lite olika känslor. Vem är Nadjana? Vad blir musiken med olika bilder?

Leker med tanken att bara promota musik utan musik - fokusera enbart på det visuella - imagen/personen i form av estetik, inte avslöjat yttre "jag". En Facebookgrupp med release-event kanske vore något?

Nödens lag

2011-10-23T15:38:00.003+02:00

Jag har gjort klart min första Nadjana-hit. Den heter "Warum kann Ich nicht erinnern?" och ser ut såhär som LMMS-projekt (musikfil kommer snart ihop med animation):

Men, nu till titeln på blogginlägget. Det brukar ju heta att "Nöden har ingen lag" - så fel! Nöden har en mycket stark lag, och jag har just nu en form av nöd - en tidsnöd, då mitt nya jobb tar mycket mer än de 56% av en heltid som de i "teorin" ska. Så jag förljer nödens lag och GÖR DET NÖDVÄNDIGA!

Ni kanske undrar vad denna nöd består i mer konkret? Jo, jag påbörjar nästa vecka ett animeringsprojekt med en klass åttor, och inser att jag inte känner mig helt bekväm med alla datorprogram och animeringstekniker, vilket kräver en generalrepetition från min sida. Samtidigt har jag ett HDK-projekt att sköta. Så - jag slår två flugor i en smäll, och går vidare med en animerad musikvideo till min elektroniska ljudillustration inspirerad av Kålltorp. Tilläggas skall att jag gör det med glädje - jag omfamnar måstet och gör det till mitt redskap, precis som jag i början av projektet omfamnade den "förhatliga" nostalgin istället för att kämpa emot den.

Jag kopplar mitt görande till Nietzsches trefaldiga distinktion av ödet:

Att bejaka det som är - och "[d]et som är innebär alltså lika mycket det förflutna som det framtida" (Fredrika Spindler, Nietzsche. Kropp, konst, kunskap, s. 79-80). Ett förflutet som vi bearbetat och distanserat oss från genom, vad jag tolkar det som, reflektion. "I detta bejakande tar varje händelse plats i en dynamik där livet får näring av sig självt i skapande och återskapande" (Ibid s. 80). Alltså det jag gör när jag accepterar mitt förflutna (min Kålltorpstid), och ser det som en tillgång, en erfarenhet att gå vidare ifrån.
Medvetenhet om Immanens - "I bejakandet finns allting inneslutet, och något utanför kan inte längre företällas" (ibid, s. 80). Eg: Det vi vet, vår världsbild, bygger på våra (kroppsliga) erfarenheter.
Vi är blott en variation i det som är, men just därför också skapare av vårt egna öde - Livet är alltså dubbelt då det är "ett bestämmande görande och ett eftergivande låtande" (Spindler, s. 81) där vi är både skapare och skapade. Något jag tycker blir väldigt tydligt när vi betraktar konstnärliga processer - vi är både barn av vår tid/kultur och kreativa varelser.

En liten fin video som med humor behandlar vår bild av hur vår föreställning av vad vi kan/är påverkar detsamma:

Jag utforskar det immanenta, det jag kan veta, i mitt sökande efter "min sanning" som i sin tur bygger till stor del på mitt minne, vilket existerar någonstans i gränslandet mellan det fiktiva och det "verkliga", i en ständigt omarbetad tolkning. Detta sökande var först ett sökande efter minnen, men i musikskapandet blev det också ett sökande efter "sann" identitet ("jaget" som vi uppfattar det byggs, som jag ser det, på minnen om detta jags agerande, upplevelser och tidigare tänkta tankar/kända känslor) och en lek med mitt alterego Nadjana. Jag har nu beslutat utforska denna "sida" av mig själv mer - inte som ett personlighetsbyte, men genom ett lekfullt prövande av alternativa berättelser kring "mig" genom skapandet av nya berättelser, och mötet med/erfarenheten av nya skapande uttryck (elektronisk musik just nu).

Jag tänker att detta breddande av jaget, där vi tar del av fler erfarenheter även om vilka vi själva kan vara, skapar förutsättningar för subjekt-subjektmöten med andra, där förutfattade meningar kan bytas mot nyfiken dialog. En grund för ett liv där vi kan föreställa oss (visualisera) flera möjliga verkligheter.

Att söka Kålltorps berättelser genom musik

2011-10-13T08:36:00.001+02:00

Måndagens handledning gav värdefull kunskap om digital musikframställning (tack Jakob!). Gick under min Ättehögs-exkursion runt och tänkte på tyska - det blev små brottstycken av en sång om en plats jag glömt, på ett språk jag knappt minns. Därav musikidén. Jag tänker inte språkgranska - precis lika lite som jag kan minnesgranska mina berättelser. Visst finns det sanningar, men mina egna stämnings-känslominnen, hur kan jag granska dem?

Stillbild ur filmen Blow-Up (från Modculture).

Men digital musik är svårt, helt nytt. Tisdagens försök att bemästra Linux MultiMedia Studio blev ingenting, men igår blev missljuden långsamt till en första grundmelodi. Känns spännande att skapa i ett helt nytt medium, närma mig en helt ny musikgenre. Vet ännu inte vad det blir, om det blir något att ha. Men tänker att jag vill ha ett stämningsfullt soundtrack att lyssna på när jag möter Kålltorp nästa gång - en "minnesförstärkare" så att säga (Tänker att jag gör som fotografen i filmen "Blow-Up": Förstorar något så att det syns något helt nytt. Sanning? Knappast. Men det leder mig vidare, får mig att se nya saker). Jag är en tidsdetektiv utan sanningsanspråk, en historiesökare som bara bryr mig om berättelsen. Om tänkandet som känslomässig förståelse kring en plats, en tid, ett skeende.

Avslutar med ett citat ur Fredrika Spindlers bok Nietzsche: kropp, konst, kunskap:

Tänkandet uppfattas [...] som något som naturligt sätter sig i relation till sanningen eller det sanna, till vilket det hyser en naturlig förkärlek och en predikativ rätt. Denna föreställning vilar för Nietzsche på en flerfaldig missuppfattning, inte bara vad gäller tänkandets natur utan också, och i synnerhet, själva idén om sanningsom mer än något annat avslöjar vårt allmänmänskliga behov av fasta punkter i en kaotisk och ständigt omformande värld." (Spindler, Fredrika. Nietzsche: kropp, konst, kunskap, s. 43. Glänta produktion. Göteborg, 2010)

Socialrealism möter fiktion på Ättehögsgatan

2011-10-09T22:58:00.018+02:00

"På ettan på väg mot Kålltorp. Har klätt upp mig (eller kanske klätt ut mig?) för att kunna möta mina egna minnen. Hej Ättehögsgatan, det var tio år sen sist, eller elva. Har du förändrats? Det har jag - se! Jag har vuxit upp. Skaffat mig en stabil tillvaro. Ett jobb. Ett barn. Ett liv med en partner jag älskar, utan tusen intriger. Jag mår bra nu. Ändå går jag helst förbi dig. Låtsas inte se dig"

Så börjar senaste fältanteckningarna skrivna innan jag ens nått fram. För jag insåg att det inte var helt lätt att åka till området nordöst om Munkebäckstorget, att det kanske fanns ett skäl till varför jag drog ut på det och tänkte på det som "tråkigt". Jag har ett förflutet ihop med denna del av Kålltorp. Kort, men ändå något. Försöker minnas, men det jag kommer ihåg är fragment av vardagligheter. Inget sammanhängande. Väldigt lite om hur det var, hur vi hade det, vad vi gjorde. Så jag for ut för att fotografera och rekonstruera i rollen av vuxen, lugn och analytiskt distansierad till det förgågna. I min version av Ättehögsgatan finns det inga människor på gatorna. Kanske inne, men det märks bara när det är fotbolls-VM.

Här lärde jag mig tippa, det ingick i vår matkassa.

Den här minns jag inte. Måste varit där.

Det här minns jag. Vilka var alla bänkar tänkta för?


Pizzerian minns jag, tror jag. Vi åt nog där.

Här hörde vi alla människor när det var fotbolls-VM.

Tunneln var mörk på kvällarna, läskig.

Vi bodde högst upp, det var halt på vintern.

Minns att jag tyckte trapporna var fina.

Cyklister fanns det då med.

Kodlåset är nytt.

Här kan man ha grillparty nuförtiden.

Istället för staket. Billigare. Det här är också nytt.

Hemmagjort englasfönster? (Klicka för större bild)

Ny bil, gammal bil?

Det är lätt att gå vilse. Husen väldigt lika.


Skylten med kartan, när man redan är framme.

Vår trappuppgång. Som om någon ville gömma den.

Tvättstugan. Varför torkade vi aldrig tvätten där?

Jag har gjort en resa genom tid, i rum. Vandrat på gator jag inte besökt sen jag flyttade därifrån. Knappt tänkt på. Och när jag nu försöker tänka på det, för att förstå hur det påverkar mina tankar, min blick idag, så minns jag ytterst lite. Ändå en hel del. Men är det verkliga minnen, eller hittar jag på, fyller i, önsketänker fram minnen av fragment som var något annat? Eller är det så livet är, hela tiden. Ett collage av småbitar vi försöker finna sammanhang och mening i. Vad är fiktion då?

Tänker på Amanda Herman och Saad Mouhaldins projekt "The making of a Talzar" och Vygotskijs kristalliserade fantasi. Även om det går att skilja verklighet från fiktion så är frågan: vill vi? Är det inte minnena, berättelserna i sig (oavsett ursprung) som är det viktiga, om det är fiktionen som för verkligheten framåt?

Kilroy was here. Det är sant, bildbevis.

Jag ser dig, Kålltorp!

2011-10-09T19:26:00.003+02:00

I slutet av sommaren kom två fina böcker hem i brevlådan, rättare sagt en anteckningsbok med färgprover på utsidan och Yoko Onos "Between the sky and my head". När jag öppnade den var det första jag läste:

Yoko Ono, Between the sky and my head, 2009.

Båda talade de om uppdelning, klassificeriering. Yoko, tack för att du synliggör ramarna istället för att dölja dem.

Så vad har det här med Kålltorp att göra? Jo, under mitt flanerande gick jag och tänkte på hur vår perception arbetar - hur vår selektionsprocesser går till. I ett nytt område styrs jag av gamla vanor, i ett bekant likaså av minnen. Lägger strax upp en hel blogpost dedikerad till detta, för mig, dubbla förhållande till nostalgi. Doreen Masseys citat får illustrera detta "agg":

Journeys ‘home’ are, in the imagination, often travels in time as well as space – journeys to the past. But places go on without you. A nostalgia, or a set of expectations that does not take account of that deprives others of their agency, denies their ongoing histories. It converts their coeval, different space into a moment in your time. In a move that is a form of colonisation, it holds others still. (Massey, Doreen. Some times of space. London, 2003)

Samtidigt som jag fasar för nostalgins förblindande, fasthållande mekanismer, så vill jag hävda att det ändå är via minnen vi bygger relationer och känslor till platser. Antingen det är minnet från ett tidigare besök, minnet av något det påminner om, eller något det absolut inte påminner om. Innan vi kan knyta en plats till något som helst minne kan det vara svårt att ha en uppfattning om platsen.

Kålltorp IRL

2011-10-07T13:10:00.007+02:00

Förra veckans research fick aldrig egen bloggpost, blir två tätt inpå varann istället. Mycket bilder blev det från villakvarter. Studerade Balsamingatan speciellt noga, följde den i nord- till sydlig riktning, och märkte att även om villorna blev större och större, så såg de mer nyrenoverade ut i de nordligare delarna. Som förväxta kolonistugor med jättelika trappkonstruktioner och perfektionistiskt kantklippta gräsmattor. Det jag sett när jag gått igenom bilder och fältanteckningar är bl.a:

En viss stil dominerar området - gula och grå hus med vita staket - avskalat; bullerbyn möter "shabby chick" och engelsk park.
Många renoveringsprojekt på gång.
Stora, nybyggda yttertrappor.
Brevlådor utan namn.
Många stadsjeepar (lite komiskt intryck mot de små husen och den smala gatan)
"Sterila" trädgårdar i norr.
Stora studsmadrasser på minimala ytor
Södra delen av gatan hade fler gamla bilar, brokigare stilar på trädgårdarna och fler fruktträd.
Tystnaden! Lite borrande och sågande från byggfirmor var det enda som hördes.

"Typiskt" hus - se brevlådan, färgvalet, grusgården och jätteträtrappan.

Typiskt överdimensionerad jättestudsmatta.

I slutet av gatan, i korsningen till Ribbingsgatan hittade jag en "park" jag faschinerades starkt av. En allmän plats, antar jag, men så underligt planerad att den mest blev ett "ingemansland", som på något sätt lyckades vara både intetsägande för vad den skulle användas till, och samtidigt hämmande just däför - utrymmet för lek eller andra aktiviteter hade minimerats av planeringen.
Markbeläggningen förhindrar effektivt både skateboardåkning och boulespel. Och bänkarnas placering uppmuntrar absolut inte till interaktion med eventuella samtida parkbesökare.

Bänkar med utsikt mot villornas entréer.

Vem har ritat och beställt något så horribelt? Vad är syftet? Varför? Jag satte mig och fikade, och de få personer som passerade tittade mycket undrande på mig. Gjorde jag fel, satt jag egentligen i någons privata trädgård?

Det här var tydligen inte rätt aktivitet för platsen.

"Parken" sedd från korsningen. Observera avsaknad av trottoar.

... och från söder. Söker efter mening, men hittar ingen.

Annars är det gräset på den stora gräsplanen i Härlanda park som fashinerar, med sina skator och olika strukturer.

Stigar skapar korsningar som ingen verkar bry sig om.

Gräsets karaktär varierar mycket i parken.

Sitter i skrivande stund på Kåken och ska strax dra på mig regnbxorna för att åter bege mig ut i fält, denna gång mot funkiskvarteren bortom Munkebäcks torg. Spårvagnsspåren verkar dra skarpa skiljelinjer genom stadsdelen. Kålltorp hittills associerar jag till mönster. Levnadsmönster som bestämt hur stigarna bildats, ekonomiska mönster som återspeglas i yttertrappornas storlek. Tidsmönster som påverkar ljudet. Fortfarande är de väldigt osynliga för mig (känner mig som en privatdetektiv som samlar på ledtrådar till svaret på en gåta jag ännu inte helt vet vad den handlar om), men tids nog ska jag nog lyckas fokusera.

Inspiration:
Sweet Juniper: Streets With No Name - om att gå utanför stadsplanerarnas planer, skapa sin egen väg, att vara pionjär av stigar. Se även matematisk formel för hur stigar formas här.

Och mer på temat Desire - samlingsutställning om att vilja ha. Kanske är det det jag söker? Viljan, drivkraften, det som gör att vi gör som vi gör.

Kålltorp, var är du?

2011-09-26T18:41:00.003+02:00

Nytt projekt, färtstudier av stadsdelen Kålltorp som ska mynna ut i ... ja, vad återstår att se. Öppen process, nyfiket sökande, prövande av nya metoder står att vänta.

Jag har ännu inte (under projektet) besökt denna mytomspunna del av staden, men försökt researcha lite kring dess gränser. Tänkte bege mig ut som en äkta turist på gatorna med kamera och karta, men min försök att avgränsa området på kartan gick sådär. Kom fram till att Kålltorp är en del av stadsdelen Härlanda-Örgryte, men vad Kålltorp exakt är, är fortfarande en gåta. Får nog gå ut och fråga folk på plats om var gränserna egentilgen går. Hur skarpa är de fiktiva uppdelningarna i vi- och dom, (typ 414 och 413 för oss som vuxit upp i västra gbg) och vad gör Kålltorp till Kålltorp?

Är det här Kålltorp? Bild hämtad från YimbyGBG

Lite länkar jag samlat som skalper, men ännu inte undersökt så noga:

Yimby (Här direktlänk till inlägg om Kålltorp, och här bonusmaterial om myter kring segregation. Fina kartor utlovas!)
Sociotopkarta (karta över mänskliga aktiviteter) från Göteborgs stad över Härlanda (inklusive Kålltorp!)
Inspiration för att upptäcka staden på andra sätt - avsnitt av Magister Flykt - konstigt nog hittar jag det bara på tyska!)
Tips från fredagens föreläsning: Bloggen Invisible Paris.

LBD360 Bildanalys - När lammen tystnar

2011-09-10T17:25:00.006+02:00

Stillbild ur Sonja Nilssons videoinstallation på Alma Löv

Jag ska ge mig på att försöka analysera Sonja Nilssons videoverk När lammen tystnar från 2008 (är dock inte helt säker på verkets titel, då det inte framkommer på Sonjas egen presentation av verket på hemsidan) Verket anspelar på scenen där massmördaren Buffalo Bill dansar i The Silence of the Lambs. och är en fashinerande synvilla. Jag har sett den i två olika miljöer, först i Alma Löv 2009 och senare samma år i skulptursalen på Göteborgs Konstmueum. Båda gångerna blev jag starkt berörd, men på olika sätt, och känslan hängde kvar länge. Kontextens betydelse för hur verket uppfattas blev här väldigt tydlig. Verket visades i somras på utställningen Close your eyes and tell me what you see på Göteborgs Konstmueum, men det verkar som jag missat detta tillfälle att se den i en tredje tappning.

Så här skriver Sonja Nilsson på sin hesida om verket:

When I was 14 years old, I was involved in a confirmation group. Confirmation was something that most people did where I grew up. One day we discussed good and evil. Our confirmation leaders had rented the movie "The Silence of the Lambs." When I think back now, I can’t remember the movie so well. But I remember a scene and I remember how I thought with horror "is that what my desire to be a girl is leading me to become?" (Hämtat från Sonja Larssons hemsida 11.09.10)

I Wikipedia ges en beskrivning till vad låttiteln Goodbye Horses (som alltså ingår i både filmscenen och Sonja Nilssons verk) anspelar på:

"the song is about transcendence over those who see the world as only earthly and finite. The horses represent the five senses from Hindu philosophy (The Bhagavad Gita) and the ability to lift one’s perception above these physical limitations and to see beyond this limited Earthly perspective." (Wikipedia 2011.09.10)

Känslan ligger till grund för mitt val av verk, jag tycker det finns många ingängar och lager, men främst vill jag utforska hur vi kan tala om kategoriseringar, hur rädslan för det "annorlunda" gestaltar sig och vad den rädsla för att tillhöra en av "de annorlunda" kan innebära.

Det handlar om kön, makt och identitet. Om att vara och bli någon. Om vad vi förväntas vilja bli och vara. Om samhällsnormer, "sanningar" och kollektiva föreställningar.

För att vara en "pojkflicka" är fortfarande mer OK (socialt sett, även om det är mer komplicerat än så på individnivå, eller när det kommer till en mer direkt önskan om att faktiskt vara det andra könet) än att vara en flickpojke (att ha en penis anses ju fortfarande vara något värdefullt när det kommer till lönesättning i många yrkesgrupper, så att penisavund fortfarande omtalas som något "normalt", medan manlig längtan att tillhöra det "lägre" stående könet ses som suspekt, är inte helt förvånande) så länge det håller sig inom accepterade gränser. Queerteori må vara modernt i vissa kretsar, men så länge det över huvud taget finns könsnormer att bryta emot (dessa bygger ju på föreställningar om hur kvinnor respektive män är) riskerar den som "sticker ut" att ses som udda och t.o.m. som ett hot.

Liquid type in motion on the Behance Network

2011-09-10T13:18:00.000+02:00

Liquid type in motion on the Behance Network

PS (Spelets regler)

2011-08-31T22:01:00.001+02:00

Det som inte kom med - stigarna som lämnades outforskade, trådarna som spanns men hamnade utanför väven. Vill samla dem här för eventuellt framtida bruk. De är inte skräp, utan led-trådar vidare. Från detta och in i nästa fas/projekt/tanke.(Lägger upp lite fler bilder i morgon)

Teori jag snubblat över av en slump, som kanske kan förtydliga mitt sökande, vad mina luddiga motfrågor var ett försök till visualisering av:

Idén är en historisk förankring av allt som är gäckande, halt och flyktigt i en sannings tillblivelse. Men den kan vara detta endast om den erkänner denna aleatoriska, gäckande, hala och flyktiga dimension som sitt eget reala. (Badiou, Alain, s. 23. Kommunismens idé. Tankekraft förlag, Hägersten. 2011)

En idé påstår alltid att en ny sanning är historiskt möjlig [... och] är en oändlig uppgift, eftersom skapandet av nya politiska sanningar alltid kommer att förskjuta skiljelinjen mellan statliga, och därmed historiska, fakta och de eviga konsekvenserna av en händelse. (Ibid, s. 27)

Jag har försökt fånga det bisarra i att fånga kulturen, frysa idén, avgränsa process genom förtingligandet, exkluderandet som ska göra den exklusiv. Förtingligande kan, som inom konsten, vara ett sätt att symboliskt konkretisera och peka på företeelser för att kunna prata om och lättare analysera dem, men det kan också vara ett sätt att försöka påstå att processer och idéer kan ägas, som ting. Jag ser idé och kultur som ett görande, något som behöver levas för att vara (även om både kultur och idéer kan plockas upp senare och levas igen, men alltid i en ny tolkning beroende av kontext) och inte enkelt kan få sitt värde genom samma lagar som ting (tänk kulturexklusivitet, där "svenskhet" eller "konst" görs till något exklusivt för de få invigda, "värdiga"):

[D]en centrala frågan idag [handlar] om knapphet och reducerbarhet, vilket gör att kampen kan beskrivas som en strid mellan exklusiv och delad egendom. [...] Idéer, bilder, kunskap, koder, språk och till och med affekter kan privatiseras och kontrolleras som egendom, men det är betydligt svårare att bevaka ägandet, eftersom allt detta så enkelt kan delas och reproduceras. Den finns en ständig impuls som driver dessa produkter mot att undfly egendomens inskränkningar och bli gemensamma. Om du har en idé som du väljer att dela med mig innebär detta inte att din nytta av idén minskar - tvärtom ökar den i regel. Faktum är att idéer, bilder och affekter måste delas och bli gemensamma för att deras produktiva förmåga ska maximeras. När de privatiseras minskar deras produktivitet dramatiskt - och samma sak sker, skulle jag vilja tillägga, när det gemensamma omvandlas till offentlig egendom, det vill säga underkastas statlig kontroll och förvaltning.

(Hardt, Michael s. 194-195. Kommunismens idé. Tankekraft förlag. Hägersten, 2011)

Att behandla kunskap som fast materia, kultur som något som kan ägas av en exklusiv grupp, eller kan/borde kontrolleras genom institutioner (litterär kanon etc) är en paradox då den genom att påstå att kultur/materia/världen som den är idag kan avgränsas och uppdelas på sätt som är fasta och därmed bestående (oändliga) samtidigt blir en ändlig bild av verkligheten och livet, då processer av ständigt pågående föränderlighet förnekas.

Bilder ur The Medium is the Messge. An inventory of effects av Mc Luhan och Fiore (Bantam Books. New York, 1967). Klicka för större bilder!

Den sjunde dagen

2011-08-26T12:08:00.000+02:00

Nu är allt klart. Eller är det det? Är det bara uppvärmning än?

Visuell lägesrapport för idag:

BeSTÄNDIGhet? (Spelets Regler)

2011-08-25T21:48:00.005+02:00

Vad är och förblir som det var? Norden, enligt andra versen i "Du gamla, du fria" - Eller du friska, som det tydligen var länge om man får tro svenska Wikipedia (sången i sig är alltså inte så oföränderlig som den Nord den besjunger). De sista verserna (som inte brukar sjungas nu för tiden) finns även i flera varianter. Enligt samma källa saknar vi i Sverige egentligen också i principiell mening nationalsång då det aldrig fattats något officiellt beslut om detta, men det verkar inte bekymra kungahuset. Bilder av enhetlighet och beständighet (även vad gäller immateriella företeelser) verkar vara intimt kopplad till tanken om värde i vårt poängsystem.

En försmak av redovisningen:

Carola sjunger Sveriges (inofficiellt antagna?) nationalsång

Duchamp (Spelets regler)

2011-08-24T11:59:00.000+02:00

Om att leka för att förstå, bryta spelets regler och konst som tankeredskap för att se världen på nya sätt:

Om vi läser ämnesplanen för Bild i GY11 blir det tydligt att skolverket dragit en skarp gräns för området vår undervisning får röra sig inom - inom det visuella bildframställandet. Eleven ska få förutsättningar att utveckla "[f]örmåga att arbeta nytänkande, idérikt och med personligt uttryck samt att arbeta i kreativa processer [och] Förståelse av vad ett konstnärligt förhållningssätt innebär", vilket kan tolkas som en öppning för arbete med andra sinnen än bara synen, men en mycket diskret sådan. Sett i ett samtidskonstperspektiv frågar jag mig om det inte snart vore dags att bryta med ämnets begränsningar och fokusera undervisningen på just "konstnärliga förhållningssätt" istället för förlegade ämneskategoriseringar? "Seende" handlar om så mycket mer än traditionell bildframställning.

Slump, process, urval, perception (Spelets regler)

2011-08-24T09:37:00.014+02:00

Om perception och process:

Här en utdrag ur en spännande recension av Entropic Growth, av Christopher Manzione.

"[I]t is the spectacle of someone attempting to locate an invisible artwork and track it using the screen of their smartphone that expands both the boundaries of common space and the concept of a public imaginary into the virtual frontier." (Kris Timken, Art Practical)

Att förstå är att uppleva, men också att göra urval. I skolan möter vi ett urval av upplevelser och lär oss ett system för vad som är viktigt att lägga märke till, och hur vi bör kategorisera detta. Ett kulturellt tankemönster helt enkelt (präglat av bl.a. klass, lokalitet och tid (detta är ett urval av exempel baserat bl.a på mina a) kulturella förförståelser av vad som är viktiga perspektiv och b) min föreställning om att någorlunda korta texter är läsarvänliga)). Att ha metoder för urval och fokus gör världen möjlig att greppa, prata med andra om och lättare att navigera i. Samtidigt sätter det upp begränsningar för vad och hur vi ser, gör, förstår och värderar (skolan är och bör inte eftersträva värdeneutralitet. Vad och hur vi fokuserar på lärandeobjektet bestäms av normer och värderingar. Däremot kan vi vara tydliga med att det vi lär är just kulturella perspektiv och inte universella sanningar, något som öppna upp för konstruktivt kritiska förhållningssätt till hur vi lever våra liv). Att ta hjälp av slumpen, nya medium eller varandra är sätt att medvetet försöka nå bortom den egna förståelsehorisonten och plötsligt låta sig överraskas av något nytt. Men vi får inte glömma att också språket (kategorierna), liksom förståelsen av världen är ständigt flytande. Är:et - ordet/tinget/förståelsen i nuet - är en yta av perception som kanske är viktig (och ibland nästan precis) just nu, men det är inte ett skäl att försöka "hålla kvar" vid det i framtiden. En omöjlighet i sig, då att förstå något (vilket vi gör dagligen igen och igen) alltid är att tolka, och därmed omtolka, förvandla. Även den mest konservativa person förändrar med tiden sin världsbild, livsföring och därmed sina handlingar, sin värld, då vi hela tiden upptäcker/ser nya samband/nyanser som ger nya perspektiv och därmed kulturella yttringar.

Mitt sökande handlar om hur vi förstår världen genom våra föreställningar om förståelse, tid, uppdelningar, ting och görande, för att fatta mig kort.

Maten i montern (Spelets regler)

2011-08-23T22:46:00.004+02:00

Lämnade verket ifred i måndags, och blev glatt överraskad vid dagens besök. Det växer och frodas i min kub! Hade förväntat mig förruttnelse, men jordgubbarna har fått vacker mögelull på sina skuldror och grädden jäst till smör. När jag tejpade igen fogarna för att hålla odörerna i schack (lägger man näsan intill kan man dock känna en bekant doft av rötmånads-soprum. Är rätt glad att jag skippade kräftor som traditionsrepresentant ... ) glömde jag det faktum att även fukten skulle kapslas in. Monterns skenbart stillastående blir en organisk gjutning i tidrummet - processerna vandrar vidare utan min direkta kontroll (mer än förmågan att avbryta det roliga så klart). Urvalet var mitt, slumpen blir mitt redskap (en metod av planerade oförutsägbarheter. En balansakt där slumpen hjälper tanken, förståelsen vidare). Funderade mycket under förra veckan på redovisningsform, men nu har ett (skenbart?) lugn lagt sig över hjärtat och magen vilket gör det lättare att pröva idéer i tanken. Tror jag kokat ner min buljongtärning rätt bra nu. Knutit ihop de lösa trådarna så mönstret i väven syns. Men vi får väl se - kanske blir buljongen för svag, eller väven för gräll?

Monter-ad monter

2011-08-22T21:44:00.006+02:00

Fredagen ägnades åt inköp (kände mig som en marsian i mataffären - jag förstår inte hur animalier kan vara så billigt! Fast det har inget med min motfråga att göra), lördagen åt matlagning och söndagen till montering. Så här såg det ut då, före jag förseglade verket med tejp och täckte över det. Nu återstår att följa processen, fundera över presentation och se om idén håller ...

Jag har alltså släppt den rena ägg- och köttskulpteringstanken - det är svårt att formulera en motfråga som är så luddigt mumlig för mottagaren att poängen inte går fram alls, blir en helt annan. Och det är inte riktigt det äcklet jag vill ha tag i (ägg var för övrigt en symbol mer laddad med liv än död - men tror som sagt jag har en del andra konnotationer till djurmat än andra, vilket gör att jag ibland har svårt att förutsäga mottagarnas reaktioner). Tradition och bevarande var en bättre ingång till frågor kring yta/inuti/utanpå, och mat ett tacksamt medium (vilket gjorde att köttet ändå fann sin plats).Visst ser det rätt läckert ut? Måste medge att jag blev förvånad över min förmåga att plagiera husmanskosten (men tyvärr fick ostkakan träda av scenen till förmån för jordgubbar och grädde ...)

Åh! Mitt avspärrningsband var förresten kvar ännu på HDK:s toalett! Den klart fräschaste toan en söndag eftermiddag kan jag lova! (Alla andra var helt sönterskitna - vad gör designfolk om helgerna??!)

Det var en gång ett är (Former av avgränsning, Spelets Regler)

2011-08-20T10:39:00.009+02:00

Ordlista för mitt görande (jag analyserar inte, jag gör):

Moratorium: "[A] suspension of activity". (Från Merriam-Webster)

Vivarium: "[L]iterally 'game enclosure, fishpond', from vivus 'living', from vivere 'to live' (Från Oxford Dictionaries).

DisPlay: " [T]o show or make visible [...] to disclose or make evident; reveal." (The free dictionary).
Se även Dis- och Play när ordet delas upp. Att visa upp, eller inte visa upp/spela. Pausa, stanna tiden. Gömma? (Vad är det vårt urval inte visar?)

Vad är ett var som är?

Processen i sökandet av yta/inuti/utanpå/avgränsning har lett fram till yta/är som tidsbundet och tiden som görandet, skeendet, livet. Materiens föränderlighet, och beständighet (vi har världen till låns) och myten om pausknappen som inte finns. Vi är i är-et, ihop med allt annat som också fortsätter att vara, tills vi "går ur tiden" (dör). Vi kan aldrig bevara ett är mer än i berättelsen, myten, minnet, sinnet. Tingen kan vara ledtrådar till detta är som var, men förståelsen blir automatiskt en annan - kontexten till är-et förskjuts och därmed är är-et ett annat. Tinget - men också berättelsen, myten - som ska pausas i tiden följer automatiskt med tiden, nuet, och är i det i lika hög grad som vi är i nuet.

Jag har satt ned foten - lite lätt iaf. Jag ägnar mig åt att fysiskt formulera en motfråga till dem som stödjer samtidens kulturkonservativa strömningar. Frågan handlar om det bisarra i viljan att "bevara den svenska kulturen" genom att avgränsa den som ting (och därmed något som går att "bevara"), istället för att se det som ett görande, levande - och därmed i ständig förändring. Jag gör det genom att helt enkelt kapsla in en bit svensk kultur under en vecka, utan att preparera den (förändra (se tidigare inlägg om taxidermi) tingen genom konservering. Att "bevara" är att förändra, för att uppnå skenbart pausläge av materien/tiden. Men är det då samma ting/varelse/företeelse? Vad är det vi bevarar?). Genom att göra (bevara, samla, avskärma) försöker jag också fånga processen i det skenbart stillastående och intakta. Det är ett var som är.

Input - om tingens ordning och processer (Spelets regler)

2011-08-19T07:50:00.009+02:00

Blu

Underligt uppstoppade djur (att tro att något består och förblir "intakt" (sant) bara för att man försöker förstena det, göra en avgränsning i materie och tid) på den här Facebook-sidan. Bästa exemplet är väl Gripsholms slotts lejon:

Läs mer om Lejonet här

Och Vanessa Vobis matinstallation i mötet mellan konst/vetenskap, dött/levande, tolkningsbarhet/vetenskaplighet, galenskap/förnuft:

(Re)Searching Translatability

Ägg 2 (Spelets Regler)

2011-08-18T22:09:00.002+02:00

Inuti - utanpå.

Att slöjda i svensk kultur

2011-08-17T10:44:00.006+02:00

Söker material för mitt vidare skulpterande. Vad är Sveriges nationalrätt? Ostkaka som Centerpartiet motionerade om i Riksdagen 2004? Eller smörgåstårta, köttbullar, grisfötter, sill? Ska jag vända mig till vardagsmat som köttfärssås och falukorv? Eller mer moderna varianter som kebab och hamburgare? Kött dominerar paletten hur som helst, den saken är klar.

Traditionell midsommarmat enligt Gerd alias Vinkocken

Förredovisning

2011-08-17T09:38:00.012+02:00

Jag är förvirrad. Typiskt att det ska komma sista veckan. Frågor och trådar handledningen väckte och accentuerade:

Norska stolar med mjölktänder
Köttlim
Mummelprocess ger annorlunda svar/resultat
Kristina Skantze (associerar till Sonja Nilsson)
Avsmak - det okända. Hur kontext påverkar vår förståelse av något. Hur saker ändrar skepnad när det kallas det ena eller det andra "What I'm trying to do with these works is to give society a jolt and make it ask questions" (Evarsti, Reuters).
Hur jag ska fortsätta mitt sökande/vad vill jag säga? Skalandet - upptäckten. Hur fånga görandet/processen? Ska jag fortsätta med mitt fyllande? Gelatin eller bara äggskal, naglar, hud i ägg? Skulptera i kött, grisfötter, nationalrätter ("Svensk kultur")? Gjuta genom att frysa sandiskuber, blod (fånga process, det förgängliga - lite som mitt idealsökande)?
Blev uppmanad att fortsätta med det handgripliga, mumla utan att förankra i teori. Men hur mycket ska jag säga? Hur mumligt hemlig kan jag vara?

Glömde förresten en sak när jag redovisade process igår: När jag gick igenom bloggen före förredovisningen fastnade jag vid avspärrningsbandet kring betongklumparna. Så jag införskaffade en rulle för att se vad den kunde användas till. Efter lunchsamtal med Lisa vågade jag tänka tanken fullt ut - På väg hem började jag ställa motfrågor till mina första motfrågor, som ett sätt att dra det en gång till, se om jag kan kräma ur vad det är jag söker:

Hela Slottsskogen var förresten också fylld av avspärrningsband och gulklädda typer som hojtade "Håll er innanför avspärrningarna!" - är det mitt nya gäng? Eller är det utanför avspärrningarna som gäller, och Polisgänget? Nej, nu analyserar jag igen. Ska gå och göra något istället.

Efter individuell ledning vid handen

2011-08-13T17:01:00.009+02:00

Aniara Page Russell, 2008, Belle Etoile ur Dressing

Men först: har haft en underlig klåda (inte på något obscent ställe, utan bara på helt vanlig hud) senaste dagarna och satte mig för att söka vad det kunde vara. Då träffade jag på bilder av Ariana Page Russell som skriver om sina bilder att:

The tattoos are red and pink shades of sensitivity so I can adorn myself with a longer lasting, intentional welt or blush. Rather than being frustrated by my skin’s transparency, I claim it by dressing up in the crimson hues that reveal my vulnerability. (Russels hemsida)

Hon har gjort det jag funderade kring i början av sommaren: att skapa större sammanhängande ytor av hud, tatueringar och mönster. Hon undersöker ytor som avgränsning av kroppar och skydd.

Nu till handl(edn)ingen:

Samtalet, de gemensamt tänkta tankarna, förlöser och frigör arbetet. Det väver mönster av tanketrådar som förut varit lösa ändar, skapar betydelsebärande sammanhang. För mig är mötet och delandet av tankar den största källan till kunskap och lärande (Tack HDK och SAPE för denna insikt).

Jag har alltså arbetat med yta, inuti-utanpå. Det pluralistiska. Det som sticks och river, det vi ofta kallar ”smuts” för att det bryter (den skenbara) enheten. Och yta som skal. Som hölje av skydd, kamouflage och/eller gjutform.
Mitt gjutande har liknat celler och ägg (i betong) som blev delikata bakverk (yta som förför, innehåll av mångtydighet, oförutsägbarhet), som gick vidare till att bli gjutningar i ägg. Har fått släppa tanken på gelatingjutning, då Sorbitol och Xylitol bara verkar gå att få tag på med recept. Har istället gått vidare med stearin, men experimenterat med att gjuta i tunna lager och kyla i omgångar för att få en mer transparent känsla. Med ägg-gjutningen, och äggkartongens rationella funktionalitet som ägghållare blev skolmetaforen än tydligare – det sociala formandet av individer, där ytan och formen blir viktigare än innehållet. Förpackningsbarheten, där vi anpassar och likriktar. Det vita skalet – skenet av ”renhet” (drar en parallell till rashygien, sättet vi ser på barn som naiva och ”rena”, och oskuldsföreställningen). Odör och vätskor, liksom löst hår och hud, förpassas från det "rena" ("naturliga") till smuts. Vi är djupt selektiva.

Ägg som metafor – påsk - död och återfödelse – spikarna i köttet (det som skaver) är det jag undersöker. Ägget är också ett embryo, ett förstadie - skalet en hård men ändå skör (gjut)form. Porös men stabil. Men skapelserna blir egna varelser, ting i världen, okontrollerbara monster - som Frankensteins monster - en parallell till graviditet och förlossning, vi tvingas släppa kontrollen och skräms av tanken på det okontrollerbara. Det vi ej förstår, ej kan kontrollera, det räds vi. Försöker skjuta ifrån oss, eller förenkla för att försöka förklara och förutsäga och på så vis få kontroll över (tänk förlossningssalarnas vita; ljusa babykläder, ljusa barnrum, ljusa, rynkfria, lyckliga mammor). Folkhems- och uppfostringstanken återkommer här igen. Viljan att kontrolelra och forma fram ett bättre liv, en bättre mänsklighet. Men hur kan vi någonsin till 100 % veta hur ngt blir (gjutningen, barnet som föds och växer upp, framtiden för vårt samhälle) i förväg? (Tänk vetenskapliga metoder för undervisning när efterverkningar i realiteten inte märks förrän långt efteråt - som the White ribbon).

Vitt, rött, svart återkommer (intellektet/skalet/ytan, blodet/köttet/innehållet och mörkret/det dubbla/det som skaver?). Som snövit. Och det inuti som skrämmer (tänk "tvillingcysta" eller dermoidcysta).
Vi är alla människor (med rött blod), med ett jag utan slut (vi bär, liksom tärningsspelaren, ett oändligt antal ”jag” inom oss – hinnor av oändliga möjligheter och potential) – vårt människovärde, liksom vårt ansvar gentemot varandra är därmed också oändligt (Påskmetaforen här igen - jag förstår den långvariga populariteten kring berättelsen om Jesu död och uppståndelse, då den är så allmänmänskilg i sin symbolik om livet).

Yta som nuet, det tillfälligt avgränsande. En sårskorpa, ett hudlager. En hinna. Lager på lager, töjbara och tunna på samma gång. Genomsläppliga. Transparenta. Eller som äggskal? Hårda men sköra – tillfälliga membran att skala av. Ytor ger stabilitet, men liksom jordskorpan omvandlas de, förändras.

Låt oss erkänna dubbelheten, mångtydigheten, ”smutsen” som inte är smuts utan det som är intressant. Det sterila, elitistiska, välrakade, ”rena” är om något det Onda. Det som hävdar sin egen storhet och överlägsenhet. Det som rangordnar, utklassar och avsäger sig sitt ansvar mot sin nästa. Det som låtsas att det är vit yta rakt igenom – som förvandlar sig till marmorhjärta och strävar efter utopisk stillhet och perfektionism. Ondska är det som bara vill sin egen sak och tror att det är höjden av utveckling (jmfr Carse), som tror att vi kan stanna tiden (alla de som via konserverande verksamheter om vill "bevara svensk kultur" – som om kultur gick att förstena, vilket avslöjar ett fundamentalt missförstånd om vad kultur är – jag ser kultur som görandet, levandet av vissa tankar och tankemönster, handlingsmönster, som tar sig uttryck i det visuella, i talet, i matlagningen) och forma samhället utifrån en färdig, av ett fåtal utsedd, plan.

Ägg 1 (Spelets Regler)

2011-08-09T10:07:00.001+02:00

Stearinäggen blev mörkare än jag trott. Smälta om eller behålla? Tyckte jag fyllde dem väl med hår, fjädrar och grejer, men det skulle inte skadat med dubbelt så mycket "fyllning".

Process och tanke; metamorfos utan fasta stadier/ytor.

2011-08-08T16:55:00.004+02:00

Lite till tankar om litteraturen och görandet. Skälet till att jag bloggar om detta är att jag försökt ringa in vad jag håller på med, och det jag kommer fram till är att sökandet kring yta, inuti/utanpå också handlat om hur vi tänker på oss själva och vår omvärld. Därför tycker jag att det är relevant med denna parentes-reflektion kring inuti-utanpå och världen som flytande förändring:

Jag kan aldrig helt med orden greppa processen, då talet också är en del av processen och jag därmed skulle fastna i limbo – ett evighetstal om talet självt. Men jag kan genom talet reflektera åtminstone en del av processen och därmed lyfta det till en annan medvetandenivå. En abstraktion och omtolkning, som alltid i sig kräver nyförståelse. Genom talet kan jag inte bara bli medveten om mitt görande på nytt; jag kan också (till viss del) kommunicera det till andra, få respons och därmed lägga ytterligare ett lager av förståelse till mitt görande.

Är du en katt- eller hundmänniska?

Yta har upptagit en stor del av min sommar, liksom gränsen mellan ett och ett annat. Var går gränsen? Är vi så tydligt separerad från omgivning som vi tror? Från luften vi andas, vattnet vi dricker, sinnesintrycken? När uppgår maten jag äter i min kropp, mitt "jag"? Är håret en del av jaget? Vad vore jag utan mötet med dig? Utan andras tankar och upplevelser? Går jaget någonsin att helt avskilja från kollektivet, duet, rummet? Det är här metamorfosen kommer in: sett såhär är vi i ständig tillblivelse och interaktion med varandra och omgivningen. Vi avger och intar. Vi dör och föds – både i kropp och tanke. Inte linjärt, inte enkelt mätbart. Mer flytande. Ytan är en vag tankekonstruktion, och även under ytan finns lager av ytor och gränser. Vävnader, förståelser. Tänk er en eld: Var går gränsen mellan elden och det som brinner? Vad är vad? Vi benämner de olika delarna (stadierna, formerna) men att dra en klar skiljelinje är omöjligt. Tar du bort det ena, försvinner det andra. Det är en successiv övergång in i varandra. En metamorfos, en process, som allt är i. Vi är vana att tänka på oss själva som "goda", vanliga och därmed trygga. Men vi är inte homogena eller "rena", vare sig som individer eller kollektiv. Vi är kaos och "smuts" kulturellt och kroppsligt sett (nu använder jag ett "tvärt om språk" som en reaktion mot de termer som ofta används för att tala om ett tänkt homogent "vi", om en intellektuellt/kulturellt konsruerad verklighet som speglar världen ur endast ett snävt perspektiv).

Självporträtt av övre del av jag-kropp

Tänk en cyklist: cykeln blir en del av kroppen, balansen - vårt sinne "intar" cykelns kropp. Vi blir en ”ande” som går in i tinget, tar det i besittning, gör det till en del av oss - eller oss till en del av den (referenser A, B)? Vi känner markens ojämnheter, balanserar kroppen/cykeln i farten. Vi är en kropp som färdas framåt i en hastighet. Har skissat lite kring ytor och kroppar, att avskilja eller vara del av utifrån språk och min upplevelse. Avskiljande handlar inte bara om perception utan också om definition - och emotion (att innesluta/utesluta i jaget/viet). När naturhistoriska museer förr ställde ut ”naturfolks” kulturenna ting i botaniska samlingar, var det en annan form av avskiljande och därmed förståelse av världen än vi har idag. När jag sjunker ner i soffan känner jag mig som en del av soffans stora kropp; men ibland när jag tänker blir mitt intellekt en bubbla som svävar långt utanför min kropp.

Angående verksamheten (Spelets Regler)

2011-08-05T20:54:00.004+02:00

Just nu står mina första stearingjutna äggprototyper på avsvalning. Det blev fem, då jag hade lyckats ha sönder ett ägg på väg hem från affären. Verkar som stearin krymper rätt mycket när det svalnar, så resultatet kan nog bli minst sagt spännande i morgon.

Har tänkt vidare kring en sak som jag också tog upp under litteraturseminariet - I tärningsspelaren slumpar huvudpersonen om olika "fasta" och skenbart "hela" roller att inta och utforska. I dagens komplexa samhälle behöver vi, enligt boken, inte låsas fast vid ett jag, vi t.om. borde eftersträva att ge upp detta. Det jag hade som motargument är att vi samtidigt, faktiskt, på många vis också blir mer och mer likriktade och specialiserade i våra yrkesliv. Vi har ett samhälle av specialister för det som förut var "vardagsgöra" för de flesta (barnomsorg, hantverkare, städfirmor ...) vilket på så vis begränsar oss som personer, om vi ser att vilka vi "är" beror på våra erfarenheter (har vi erfarenhet av att storstäda eller ta hand om gamla, så har vi även erfarenhet av en annan "roll"). Utvecklingen är alltså dubbel. Men tärningsspelarens "enkla" rollbrytande kanske är ett första nödvändigt steg, likt den period många har i tonåren av att "vara" hårdrockare, emo o.s.v. Ett prövande av enskilda roller, som i nästa led kan bli att införliva många roller i våra "jag", att erkänna oss själva som både och. Inte bara en sak i taget, utan faktiskt samtidigt (även om vi inte alltid lever ut det samtidigt. Mer som ett flytande erfarenhets- situations- och vanebaserat jag. Komplext, men inte för den skull splittrat).

Marco Evaristti, Helena, 2000

Jag har funderat över detta i förhållande till mitt görande, och kommit fram till att jag delvis utforskar en "ny" roll i min aktivitet: jag närmar mig det görande jag reagerar emot (medvetet utforskar det jag inte vill vara del av), skriver in mig bland syndare som Nathalia Edenmont (som Pedagogen f.ö. hade en tavla av för några år sedan) och Marco Evaristti. Inte för att jag vill rättfärdiga, tvärt om! Jag söker ansvaret, och hyckleriet genom motfrågor, även om mina inte är lika provocerande som deras (Joh 8:7). Carse skriver att vi alltid välja att delta eller inte delta. Jag tänker att även det vi gör indirekt (jmfr Carses resonemang om den osynliga fienden) räknas. Genom de handlingar vi begår som kollektiv, genom det system vi lever i och stödjer. Jag äter veganskt, men jag står fortfarande inte fri från skulden för djurplågeri, för matkrisen och miljöförstöring. Jag är, och vill fortsätta vara, en del av vårt samhälle. Att friskriva sig från ansvar genom att särskilja sig själv från resten ser jag som hyckleri, istället för att delta och kunna förändra. Jag känner likadant inför skolan: det är mycket, väldigt mycket jag är kritisk mot, men att bara ställa mig utanför är ingen lösning. Det finns mycket bra med skolan med, och en förändring tror jag bara är möjlig inifrån genom deltagande Just på grund av vårt ansvar.

Nu finns en stor brist i mitt resonemang: jag tycker inte det går att applicera på t.ex. vapenindustrin. Å andra sidan ser jag verkligen inget gott i den över huvud taget. Hyckleri? Kanske. Eller paradox. De universella sanningarna får vänta. Jag ställer mumliga motfrågor under tiden.

Gjuta (Spelets Regler)

2011-08-04T19:43:00.011+02:00

Fortsätter med mina gjutningar, forskandet i inuti-utanpå-ytan, i äckligheter och otrevligheter. I befogad och obefogad rädsla. I det vi kan ana, men inte veta, och hur vi förhåller oss till det dubbla, paradoxala, svårdefinierbara. Det som inte enkelt kan delas upp (kan något det? Jmfr bl.a. James P. Carse s. 99, och något från Ecology without Nature). Hittade ett recept på "gelatingummi" på nätet, men har ännu inte fått tag på Glycerin och Sorbitol (ännu en svaghet med de nya apotekssystemet):

Ett väldigt basic recept
100g Glycerol
100g Sorbitol
20-30g gelatin (med 300 bloom styrka)
Blanda ihop och låt stå över natten. Värm gelatinet i mikrovågsugn i 5-10 sec intervall och rör om mellan gångerna. Det får inte koka eller bli "punktvarmt" som mikrovågsugnar lätt kan göra. Den massan du har där funkar för att göra enklare proteser och delar.

Har införskaffat ägg och ska försöka blåsa ut innehållet så jag får kvar skalet som gjutform, som en variation på betonggjutningen, men skörare (intimare äckligare?). Fortsätter med temat fjädrar, hö, hår, vassa saker inuti, men tills jag hittat alla ingredienser till gelatinspecialblandningen så får stearin bli mitt gjutmedium.

Gjuta - att skapa, forma i något givet, ändå göra något nytt. Det är inte som att skulptera, måla, där processen är synlig och utdragen. Det är att leka alkemist och förbereda formen, blanda ingeredienserna, sedan (fasta och be? nej) vänta och se. Har det lyckats? Hur blev det, vad blev det? Något hålls fördolt tills gjutformen avlägsnas och vi av(be)slöjar det skapade. På något vis lockar mig tanken på att vara en skapargud utan i förhand klart givet mål, utan klara svar till vart skapandet ska leda. Att vara "oförsäkrad" ger en skräckblandad förtjusning - ska jag våga titta? Tinget frigör sig, är en kropp utanför mitt (galna vetenskaps-) medvetande. Jag är dr Frankenstein och mina gjutningar är namnlösa monster; skrämmande, levande döda. Skrämmande, då de saknar titlar, språk att greppa dem med. Levande, då de trots sin själlöshet hemsöker min tanke likt gengångare - och efter skapelsen till viss del står "fria" i världen för andra att tolka vidare, förändra.

(Spola fram ca 3 min om ni är otåliga)

I materialen vill jag utforska det levande och det döda, det hårda och det mjuka, det organiska och oorganska - och därmed det bekanta, obekanta. Hybriderna och mellantingen. Det som får och inte får mötas, tabuet i vissa medium, vissa kombinationer (Tabu som det vi ej får vidröra, för att ej bli besmittade. Hur är det med olika material som vidrör? Ytor som går ihop, inte längre avskiljer kroppar? Ting som inte "ska" höra ihop, som plötsligt genomgår en metamorfos och blir ett, med en gemensam yttre yta?). Mumlar motfrågor till betraktaren och mig själv.

Annat som pågår, plågar och inspirerar (Spelets regler)

2011-08-02T21:58:00.005+02:00

Ett blogginlägg med "annat"; sånt som finns med i tanken, upptar den utan att ännu ha organiserats in i någon logisk följd eller logik.

Finlandresan, speciellt bastandet, tjärdoften och tvillingkalvarna som föddes har etsat sig fast. Vet inte riktigt vad de har med kursen att göra, eller om de alls har med något att göra, eller om allt har med allt att göra. Men de gör sig påminda. Eld, rök, födelse. Hinnor, blod och mjölk. Kropp och kultur. Minnen och känslor. Livet. och Döden.

En stol gick sönder. Jag tog hand om den, blåste och plåstrade om.

Inspireras av Louise Bourgeois konst, och stötte på det här citerade citatet:

Louise Bourgeois, Utan titel, 1996

There are rules of the game. You cannot have people breaking them right and left. In a family a minimum of conformity is expected. (från Circa)

Här ett foto från i våras som jag associerar till mina muffins:

Istället för handledning (Spelets regler)

2011-08-02T15:25:00.006+02:00

Idag skulle vi haft handledning. Bakade finfina muffins att ta med. Och nånstans i den processen (bjöd in en vän som medarbetare och bollplank) kom jag tillbaks till processen före resan. Hon har visst också sysslat med hud i sin konst, vilket jag inte visste. Vi gjöt i muffinsformar istället för i betong och samtalade undertiden kring görandet, livet, ytan-huden. Det som finns under, det som ibland skymtar. Det som ska döljas, som skrämmer oss. Som vi tabubelägger med tystnad och skam, eller kallar "ont" (eller försöker avlägsna med våld, som en cancersvulst. Men kan vi särskilja det "onda" från det "goda", separera det okända, okontrollerbara, från oss själva?). Funderar över kulturen, reglerna: vad är ont och vad är gott? Vad är fint eller fult? Vi skräms av det annorlunda, av när ytan brister, men accepterar andra galenskaper. Hur agerar vi när ytan inte "håller vad den lovar", när den blir genomskinlig, genomsläpplig? När innehållet inte är lättdefinierat, kategoriserat? Vill vi hellre blunda, inte veta? Vad är det vi inte talar och tänker kring? Och beror tystnaden det av okunskap, ovilja eller oförmåga? Tar ett steg tillbaks och betraktar senaste tidens skeende, görande. Istället för inställd handledning har jag kikat igenom min och andras bloggar. Försökt hitta mönstret som bara syns i efterhand. Men är för rastlös för att fokusera. En del av det som passerat förbi under kursen återaktualiserades dock igen: Jag söker det som vi inte talar om. Det som vi inte riktigt kan greppa i tanke eller ord, för att vi inte vill eller kan. För att vi saknar språk, mod, vilja? Mumlar om det, då inte heller jag har några klara besked. Ställer motfrågor - för att få betraktaren/mottagaren att provoceras till att precisera? Söker det som skrämmer (inte för att skrämmas, utan i ett fåfängt försök att fånga känslan, fenomenet). Och det som inte skrämmer, fast det kanske borde skrämmas. Om förväntning och uppfyllelse av dessa - är världen vad vi tror att den ska vara, och lever vi upp till det som andra tror om oss? Vad visar vi, och vad tar vi in av omvärlden? Blir vi det vi visar? Är yta och innehåll det samma?

Nedan muffinsprocessens början. Hade tänkt glacera/dekorera, men då syns ju inte innehållet alls. Kanske något för nästa handledning ist? FUnderar på att baka maffiga tårtor, lättare att fylla med spänannde innehåll, och få snygga genomskärningar (Tror förresten ärr och hud håller på att glida över i hår. Det som faktiskt kommer ut (liksom svett, blod?). Låt väl smaka (klicka för större bilder).

Påtår?

Tillbaks från resa i österled

2011-07-31T12:03:00.009+02:00

En vecka och lite till har förflutit sen senaste handledningstillfället. Har isolerat mig i Finlands djupa "skogar" och mossar (tallåkrar är nog ett bättre ord än skog; växtligheten är skrämmande homogen på många platser). Av fri vilja ska tilläggas; visst fanns det internet och datorer, men jag valde att vara så närvarande som möjligt i den fysiska platsens händelser. Möta människorna, skeendena i det fysiska rummet när jag nu äntligen var där (har en förmåga att försvinna in i cybervärlden alldeles för många timmar. Datorn spar inte min tid - den upptar den). Badat rökbastu, plockat bär, känt lukt av björk och tjära. Sett tvillingkalvar födas, mockat koskit och fått träningsvärk av ridning. Träffat gamla och alldeles färska släktingar, från Finland, Ryssland och Sverige. Hört minnen av krig och flykt, om svält, fattigdom och införandet av kollektivhushåll (i Sovjet). Om arbetsläger i Sibirien och angiveri (ett allas paranoia för alla). Om döda och försvunna bröder, arkebusering av unga soldater vid husknuten, och björnar som inte räddes människor. Nog lever vi i en annan tid. Ändå är det mycket som är sig likt.


Juho - en av många som fördes bort till Sibirien

Har tänkt mycket på ansvar och perspektiv i ljuset av det fruktansvärda som skett i Norge och de berättelser jag hört under min resa kopplat till Spelets Regler. I det jag hittills gjort på kursen har jag undersökt yta och innehåll - om vad som skiljer det "onda" från det "goda" i handling och tanke, om skenhelighet och det vi inte förstår som ont, men som vi senare förfasas över. Om det dubbla, det skrämmande som vi så gärna vill se som "det andra", inte något vårt eget system, våra egna handlingar och tankar kan bära spår av. Jag har närmat mig det jag äcklas och ryser av - Dolt det under och inuti. Inte som en fredshandling, utan som ett undersökande av hur det känns. Ställt motfrågor (kanske främst till mig själv) om var gränsen går, vad som ses som provocerande och vad som är kulturellt accepterat (tänk tärningsspelaren och tankarna kring socialt accepterade dårskaper). Ändå har det hela tiden funnits en gräns - att se hur långt jag kan gå i mitt undersökande och ändå stå för det jag gör. Den gränsen handlar just om ansvar - att inte såra och sedan gömma mig bakom en mask, en regel, en lögn, en "sanning". Men det är svårt: som med mina betongklumpar - det kan vara svårt att förutse vad det vi skapar bär med sig. För någonstans frigör sig det vi skapar från oss och lever ett eget liv, blir allmängods för andra (tänk dynamit eller kärnfysik - ondskan bor inte i tekniken, utan i vad vi kan göra med den) - ting och idéer vi inte längre har kontroll över. Vi kan aldrig förutse allt vad som komma skall, men vårt individuella ansvar nu blir inte mindre för det (jmfr J.P. Carse, s. 67-68 om dialektik och samskapande).

Jag ska försöka förklara vad jag menar, men ämnet är brett och komplicerat så det kommer bli luddigt. Det är väl här mumlet kommer in - jag har inge klara, enkla svar, men håller inte med och ställer därför motrågor (Ställ motfrågor tillbaks! Jag försöker förstå ett nytt fält som behöver ett nytt språk; hitta ord att tala om det här med, och det språket kan bara läras/skapas i dialog).
Jag tänker att alla handlingar och maktsystem blir onda när de blir Den Enda Sanningen. När jag (som ensam eller kollektiv grupp) tar mig rätten att bestämma över dig (den andre som enskild eller grupp - samma gäller på både mikro- och makronivå). När min sanning blir sannare än din, som därför ska tystas till varje pris ("Once you decide to strike, it is better to kill too many than not enough, or you risk reducing the desired ideological impact of the strike,", citat från ur Breiviks manifest. Länk här). Alla -ismer, alla religioner, alla filosofier som tror sig besitta Den Sanna Sanningen, är onda. Alla handlingar som objektifierar Den Andre likaså. Min frihet må vara helig, men den kan aldrig tillåtas gå över din frihet, ditt liv. Framtida lycka kan aldrig rättfärdiga vedervärdiga handlingar i nuet (tänk revolution, eller tvingande skolsystem - Janusz Korczaks tankar om barnets rätt till ett meningsfullt liv i nuet; det kan faktiskt t.o.m. i vårt välståndssamhälle hända att det inte hinner bli vuxet), lika lite som mina behov nu går före dina i framtiden (tänk den illa hanterade frågan om slutförvar av kärnavfall; må vara att vi hade kunnat rättfärdiga vår handling om vi inte vetat om strålningens negativa effekter, men nu när vi vet, vad är då vårt ansvar?). Frihet under ansvar för våra handlingar och en ständig dialog om riktningsgivande idéer för vår samexistens blir de enda metod jag kan skriva under på just nu. Inga eviga sanningar alltså. Ett ständigt omprövande, där vi kan inspireras av idéer, men aldrig bara kopiera dem rakt av för att gömma oss bakom dem, slippa undan det personliga ansvaret, dialogen (att enbart ägna oss åt tillfällig välgörenhet istället för långsiktiga samhällsreformer, d.v.s. ytterligare exkludering ist för omskrivning av reglerna). Ta demokrati, till exempel. Kanske behöver vi säga att "nu har vi beslutat om de här (spel)reglerna som gemensamma ramar för våra handlingar". Men att sedan låtsas att dessa är för evigt givna (vilket de inte är, jmfr t.ex. Eurokrisen och de otal förändringar som gjorts under senaste tiden i de tidigare så "fasta" reglerna), eller i varje situation per automatik goda, är att hyckla för publiken. Att tro att vi nått fram till det perfekta systemet, låtsas att vi lever i ett Utopia, och se oss själva som mänsklighetens grädda; så långt komna som det är möjligt vad gäller moral och etik, rättvisa och godhet, är en lögn. Norgemassakern visar just på detta, att terrorism och extremism gror även i "vår" värld. Ondska är inget som bara tillhör "De andra". Många av de beslut som tagits i Europa i demokratins namn är i högsta grad särbehandlande och inskränker grundläggande friheter som vi påstår oss värna. Den retorik som genomsyrat politiska debatter under senare år vill hitta enkla lösningar, och skilja "det onda" (de andra) från det goda. Men skenet kan bedra. Världen har inga enkla, fasta uppdelningar (jmfr Carse s. 69-70).

Jaha (Spelets regler)

2011-07-19T20:40:00.015+02:00

Höll på att göra som Cia och låta slumpen/ödet bestämma idag. Varför? Jo, dagens mission har varit att a) ta upp mina gjutningar ur sina "jordformar" och fixa till dem lite (borsta av, samt förhoppningsvis elda lite) och b) fotografera mina skapelser för att ni, kära bloggläsare, ska kunna ta del av dem visuellt. Steg a) är nästan genomfört; väntar med eldning till i kväll för att få flammorna på bild. Steg b) verkar däremot motarbetas massivt av både öde och slump (glömde USB-kabel till kamera; det är min sambos, och jag glömde att den inte har SD-kort. Bluetooth funkar inte på min dator så kunde inte överföra mobilkamerabilderna till datorn, och min sambo glömde elsladden till sin dator, så den kunde jag inte heller använda). MEN, nu fick vi lånat en USB-kabel av grannen här ute, så slumpen var inte helt konsekvent. Därav bildbevis nedan.

Mina alster är alltså en undersökning av yta och mummel, och samtidigt en motfråga - en vidareutveckling om ni så vill av bomullstaggtråden: resultatet blev bättre än jag trott. Jag har ägnat mig åt något som mest liknar en hybrid av arkeologiska studier, begravningsriter, kriminaltekniskt arbete och minröjning. Först gräva ner, sedan gräva upp. Jord, hö, rost, betong, taggtråd, rep, spik, bomull, ståltråd, sand. Ur jorden föddes skrovliga klumpar, mer skrämmande än jag hade vågat hoppas (min sambo frågade förskräckt var jag hade tänkt förvara dessa högriskobjekt - tills HDK slår upp sina efterlängtade portar har jag faktiskt ingen aning ... Inte i lägenheten iaf). Associationerna går till en blandning av sjöborrar, klusterbomber, fågelbon, ägg och celler. Med spikar och taggar gör de avspärrningen jag satt upp med avspärrningsband till mer än bara en visuell effekt. Oroar mig på allvar för vilka skador man skulle ådra sig vid ett eventuellt fall på dem. Hoppas kunna få med mig ett par till morgondagens handledning (fler varken orkar eller vågar jag nog bära).

Betong

2011-07-19T00:23:00.004+02:00

Under veckan som gått har jag försökt fördjupa mig i det jag redan varit inne på - yta och det som märks eller inte märks igenom yta. Jag har även undersökt hud, vilket resulterat i en lite udda film, men inga panoraman jag är helt nöjd med. Får fortsätta slipa på det (Den yngsta brodern sa förresten att de roat sig med något liknande redan för tio år sedan - tydligen inte allt för ovanligt inom dataspelsvärlden, när man gör huden till "avatarerna"/"gubbarna"! Åh, nu börjar alla associationer och kopplingar igen! "[T]he outside guys believed in the company and were willing to put some skin in the game." Att satsa hårt. Tro på spelet. Hm.). Ang. förra veckans handledning så har ajg försökt interagera - via internet då jag befunnit mig på landsbygden. Har bett mina bekanta om bilder på märken av olika slag på huden (ärr/tatueringar/bristningar/sår ...) samt en kort beskrivning av märket historia, deras förhållande till märket samt omgivningens reaktioner/åsikter. Har lovat anonymitet, men ännu inte fått napp. Får försöka igen, kanske med en lite desperatare ton - eller locka med Trisslotter?

Förutom detta har jag blivit totalfaschinerad av betong - hjälpte den äldre av bröderna att gjuta trappa, och insåg att jag vill lära mig mer om detta medium. Så idag har jag gjutit - "celler" eller "ägg", eller kanske är de bon, fotbollar, planeter eller djur? Kroppar med yta hur som helst. Och i de flesta ett innanmäte med diverse ingjutna material och mojänger. En teknikstudie, där jag även försökt utforska just "mummel och motfrågor" som det där skenheliga, eller missvisande. Vad som syns är inte alltid vad saker är. Det kan vara tvärt om, eller både och. Eller bara svårt att definiera.

Men nu är klockan mycket, och alla datorer och intranätet har trasslat hela kvällen, så lägger upp fler bildbevis i morgon. Förhoppningsvis har gjutningen lyckats, så jag har något "konkret" att ta med på Onsdag.

Urval ur skype-handledning + skisser

2011-07-10T23:33:00.001+02:00

Jag har katalogiserat. Men hur går jag vidare? Vad gör jag? Kropp, hud, ärr - som yta och mummel. Jag föreslogs interagera mer med andra - lovar att jag ska försöka. Kanske gå ut och testa berörings/närhetsgränser. Fast jag vet inte - vill testa något nytt, utmanande (intelligent?). (Kanske borde jag just därför spela dum, ställa riktigt obekväma motfrågor till folk på stan, göra allt det som redan gjorts tusen gånger?) Och så har jag sökt brett - ett förslag var att snäva in mig. Har tänkt på detta flera dagar, men märker att jag bara låser mig. Kan nog verka som jag analyserar mycket, men mitt skrivande och arbete hittills är mer ett görande; nu när jag försöker ha en plan, hitta en tråd att fördjupa, så blir det inget. Tror jag tyvärr måste vara bred ett tag till - genom att bygga av det jag "researchat" - för att tydligare se vad som är intressant att söka vidare kring. Jag ser stigen först när jag vandrat den.

Ett förslag var att knyta motfrågor till Sokrates. Och gå loss mot mina "motspelare" (kursare) med motfrågor. Simon har redan fått känna på det. Någon mer som vill utsättas? Funderar på om jag skulle spola tillbaks, och faktiskt bara ställa mumliga motfrågor i min gestaltning, göra parafraser. Kanske inte bara på kursdeltagaralster, men samtidsrelaterat.

Vill hur som helst lägga upp lite av senaste tidens skissarbeten, som ett arkiv för att "se stigen". Först ut en film utifrån mummel och motfrågor. Yta blir här det medium och delvis det tema jag utgått från. Mumlet filmens form, bildberättandet. Motfrågorna handlar om - tja, det får betraktaren avgöra.

Untitled from Nadja Isaksson on Vimeo.

Interaktion och förändring (liten sammanfattning inför handledning 7/7, Spelets Regler)

2011-07-07T10:09:00.000+02:00

Jag trivs mer och mer med min fras "mumla och ställ motfrågor" - Det som först gjorde mig provocerad väckte en stark nyfikenhet, som urartat i lekfullt undersökande. Vad min slutprodukt ska bli? Ingen aning. Jag söker det i visualiseringen av orden. Tänker att min mening är som görandet: en process, där mumlandet är ett icke-definierande, liksom motfrågorna - men dessa är även ett svar, som tar det vidare, vidare, vidare (tänk viskleken). "Slutet" (på görandet, samtalet, frågandet - ett slutgiltigt "svar", en "evig sanning") kan vara en fiktiv invändning att få göra något annat, vara något nytt eller försöka befästa makt och status. Liksom yta, eller det definitiva svaret, är "slutet" en definitionsfråga, en kulturell/intellektuell gränsdragning för att ordna vår verklighet. Inte på något vis irrelevant, utan just därför väl värt att undersöka, då det rymmer en mångfald av kulturella lager och tankemönster. Som skolan: Är verksamheten inriktad på slutresultatet, på den tydligt avgränsade produkten, eller processinriktat öppen i sin frågeställning. Båda komponenter (processen och slutprodukten) finns ju alltid med, men frågan är vad som betonas.
När är något slut? Ordet - så definitivt, exakt - blir en paradox när fenomenet granskas närmare. "Slutet" blir en metafor, en symbolisk punkt som markerar en gräns mot något annat och på så vis öppnar upp för något nytt, annat, omorgansirat, omdefinierat. Ett slut som alltid följs av något annat; ett svar på, en antites, en vidareutveckling. Vi bygger på varandras axlar, reagerar och besvarar. Visst finns slumpen med, men slumpen är en följd av något annat, något tidigare. Inte ett fristående skeende, uppståndet ur intet. Eller hur var det nu - har tiden/tingen/skeenden alltid funnits? Om det inte finns något slut, finns det då heller ingen början?

Just nu faschineras jag (som ni kanske sett) av hud som yta. Som medium för berättelser. En levande duk vi interagerar med och genom. Som vi bearbetar, betraktar, analyserar. En metafor för mötet med omvärlden. För jagets yttre skal, för kropp och organ; kultur och tradition. Vad får vi göra med huden? Vad får vi visa? Hur berör vi? Hur berörs vi? Hur "läser" vi varandras ytor/dukar? Talar ytan "sanning"? (Mer bilder/filmer kommer)

Hur fria är vi att välja oss själva (kan vi alla bli tärningsspelare och "befria" oss? Och är det det samma som lycka? Är det inte bara att fastna i (ännu) en ständig flykt)? Dagens inspiration till "mummel och motfrågor" är He Chengyaos Needles från 2006.

He Chengyao. China. Needles. 2006.

‘I want to show that we are all seeking light in our lives but that it’s an illusory thing and you can never catch it … our destiny is in other people’s hands’.

He Cheng Yao

Yta, kropp, interaktion (Spelets Regler)

2011-07-04T22:41:00.002+02:00

"[...]en yttre tvådimensionell begränsning av en kropp, eller en avgränsning mellan två kroppar. På eller genom en yta sker den mesta kemiska och biologiska växelverkan mellan två kroppar." (Wikipedia igen)

Ytan som skydd och portal på samma gång. Som avgränsning och ingång. Att smälta in - glida in i sociala sammanhang, vare sig man blir en i mängden eller bara är socialt smidig (friktionslös). Yta som både avslöjar (det under, det som varit, det andra) och beslöjar (döljer, speglar, förvillar).

När vi träder in i nya grupper, när vi lär känna en ny vän, går på arbetsintervju eller läkarbesök - hur interagerar vi? Hur går växelverkan till mellan oss och omvärlden? Vad är respektfullt, vad är nödvändigt - vad blir tvång och våld? Hud - vår yta - av intryck och uttryck. Känsel som interaktion med omvärlden. Men människor eller ting. Vi berörs och berör. Tar in. Ger ut.

Att se igenom ytan, bli avslöjad, träda fram, inte tappa masken, hålla minen ...

Ang. hud i vårt samhälle: vi har ett ideal som förespråkar evigt ungdom där vi förväntas (så läge som möjligt) spela rollen/upprätthålla ytan av ung och ofördärvad, och lägga ner avsevärda summor pengar och tid på se ut att vara en sån som har tid och råd att vara ung och ha (en yta av) evigt liv. Odödlighet. Förfallet ska jagas bort, alla spår av ytans historia raderas. Vi ska, trots att institutioner och samhälle byggs upp av finita spel (James P. Carse), se ut som vi är "infinita" spelare mot tiden; som livet inte rår på. Därför förebygger, eliminerar, restaurerar och målar vi över. Illusionen/kulissen blir det primära, kroppens egna funktioner sekundära. Att huden är vårt största organ funderar nog få av oss över när vi applicerar allehanda hud(vårds?)produkter.

Liu Bolins Invisible Man från Stockholm får illustrera dagens yta som förklädnad. Att synas, men inte synas (mummel som är en motfråga):

The Invisible Man, Liu Bolin 2011

Non-stick ytor och skinn (Spelets Regler)

2011-07-02T12:34:00.007+02:00

Vatten- och smutsavvisande ytor - fashienrande rent fysikaliskt; de finns naturligt överallt omkring oss men i mänskligt framställd form blir konsekvenserna ofta inget vidare. Fast tänk att ha en non-stick beläggning på huden, eller en Gore Tex jacka mot negativa kommentarer och skitsnack. Eller är det i öronen och på hornhinnan det behövs? Kunde vara bra att ha vissa dagar, när skinnet på näsan inte riktigt håller måttet.

Här en del av gårdagens forskningsarbete. Jag har börjat med kartläggning/katalogisering:

Utsnitt av Huden - klicka för större bild

Trodde först de talade om varelsen som burit skinnet/lädrets sinnen i filmen, men det är visst konsumentens sinnen som ska ta in lädret ...
Min yta/hud avslöjar lite för mycket av mitt liv för att vara förstasortering. Kanske har jag levt för länge, för väl (eller så är det min lycka - jag är redan förlorad som vacker läderprodukt - tänk The Pillow Book)? För tydligen ska den personliga patinan uppstå efteråt, inte ta med sig den tidigare "ägarens" minnen.

Om yta (Spelets Regler)

2011-07-01T13:21:00.029+02:00

Konst i vetenskapens namn?

Yta utgör en yttre tvådimensionell begränsning av en kropp, eller en avgränsning mellan två kroppar. På eller genom en yta sker den mesta kemiska och biologiska växelverkan mellan två kroppar. Beroende på kropparnas fysiska faser (fast fas, vätskefas eller gasfas) blir reaktionshastigheten och möjligheten till växelverkan i begränsningsytan olika (från Wikipedia).

Den klassiska frågan: hur tjock är en yta? Eller hur tunn? Hur tjocka är våra ytor? Vad är vår yta? Rollen vi iklär oss, kläderna, sminket, huden? Var slutar ytan och vad kommer sedan? Är vi många ytor? Går det att dra en skarp gräns? Är vi (jaget?) som kinesiska askar av tusentals supertunna såpbubblor, genomskinliga lager som reflekterar omgivningen; ligger bubblorna an så det blir en såpsmet, eller är det mest en massa tomrum emellan?

Yta som skyddande membran. Som gräns. "Här är jag", här börjar och slutar mitt jag. Vad syns, hörs igenom ytan - mumlet, vårt inre i form av tankar, beteenden, eller det rent fysiska (tänk Rembrandt - jag har en nördig hang-up just nu: att lära mig måla hud i olja, att med lager på lager, tunt, tunt, skapa illusionen av levande vävnad, genomskinlig och samtidigt fysiskt påtaglig. Tvådimensionell, men tredimensionell). Hur transparent är ytan, hur genomsläpplig är den (utåt, inåt (går ju att diskutera vad som är ut och in), åt båda håll eller inget)? Vad avslöjar den om funktionen, tiden som gått, händelser som ägt rum?

Monica Bonvicini Don't Miss A Sec 2003-2004

Dagens mummel och motfråga aka yta och speglingar får representeras av Monica Bonvicinis Don't Miss A Sec.

Associerar till sociala medier och vår synlighet/osynlighet på dessa. Hur vi exponerar delar av oss, men inte andra, gömmer oss bakom alias eller Facebook-uppdateringar om alla ställen vi varit på, aktiviteter vi deltagit i och människor vi träffat. Fasad. Falsarium eller sannaste sanning? (tänk Paulo Freire och subjektets rätt att definiera sig själv. Om vi nu har något subjekt som kan definiera sig. Hm, hm ...).

Dagens mission: undersöka ytor.

Spelets regler, Handledning 2

2011-06-30T13:03:00.004+02:00

YTA. Det var väl det samtalet mest kretsade kring. Yta som bedrar. Som förför. Som lurar. Att leda någon i fördärvet. Att spela ett fult spel, där alla inte vet reglerna. Där man håller masken för att behålla sin makt, sin positition. Jag söker det provocerande. Inte blommor i ett vapen som en fredsmanifestation, utan rosor som camouflage för det dödliga, sårande. Vill utforska skenheligheten. Dubbelmoralen. Det vi inte vill, orkar, vågar se och därför döljer bakom en fasad av "humanism".

Mummel och motfrågor som yta och speglingar. Att spegla varandra. Hitta våra speglar, och spegla andra. Om vi blir till i mötet - Vad har vi för ansvar när vi speglar varandra (tänk skola: vårt ansvar som lärare när vi möter elever och kollegor - vad uppmärksammar vi, vad projicerar vi, vad uppmuntrar vi)? Vad har vi för ansvar när vi speglar oss i andra (objektifiering av den andre - tänk flirtar och förhållanden för att egoboosta oss själva, när vi vill stila med våra färdigheter för att få beundran och ära)? När vi svarar (gensvar, an-svar - se SAOB), an på något)? Svar genom ord och/eller handlingar som blir svar/motfrågor på skeenden.

Yta som identitet. Vi förväntas vara sociala kameleonter, ändå oss själva. Vara genuina, övertygande. Klara av många olika miljöer, situationer, sociala spel. Och vara personliga - bryta normer, men bara om vi känner spelet, reglerna tillräckligt väl (kan visa att vi egentligen klarar av normerna, men spelar i en högre liga och kan skita i dem). Men vilka är vi då? Vari består jaget, självet? Vi söker oss själva genom att försöka se den andre, förstå oss själva genom andra.Vad händer när vi inte förstår den vi möter? Rebecca Oras Watching Lilian får illustrera mummel (mumlighet - svårnåbarhet bakom yttre yta) och (mot)frågor genom handling och ansvar mot varandra:

Watching Lillian from rebecca ora on Vimeo.

Yta/Identitet som historia. Men om vi inte minns? Om vi inte vill minnas? Vilka erfarenheter räknas? Får vi välja det med? Tänker på Ellens handledningsstund, när vi kom in på idealet om att vara beläst, kunna så mycket - men hur ska vi ha tid när det finns så mycket??! Tänker att det är som identitet: om identitet till stor del är erfarenhet, minnen, självbild (projicerat på oss eller frammanat av oss), och vi förväntas vara både djupa och breda - kunna välja ytor, men samtidigt spela dem autentiskt (d.v.s. som en roll, inte ett mish-mash av många): är inte detta en motsägelse, en omöjlighet? Har funderat mycket på detta - jag är en motsägelse, ett mitt-emellan det mesta (språkligt, nationellt, sexuellt - you name it). Ändå känner jag mig rätt hel. Inte splittrad, inte mittemellan. Bara som något annat. Något som inte har ett enkelt ord. Men inte ensam. Som något många är - är skillnaden om man erkänner splittringen, eller till och med söker den (vurmar för tvärvetenskap, söker det bisarra - kopplingarna mellan vitt skilda fält, sambanden som spänner över till synes omöjliga områden. Hävdar komplexitetens nödvändighet i samtalet, etiken, betygsättandet, livet ...). Men visst, jag är också en naken kejsare som inte vill avslöjas i min låtsasdräkt. Vi försöker få syn på oss själva hela livet. Ändå skyggar vi så ofta för andras blick, för de sanningar vi inte vill låtsas om, utan vill att andra ska fortsätta spela med, låta oss behålla vår invanda självbild.

Skenet bedrar (Spelets Regler)

2011-06-29T12:14:00.002+02:00

Mummel och motfrågor som speglar och illusioner. Som kamouflage. Som yta som bedrar. Som skogsrået, djuphavsfiskar, greenwashing och miljöbil utan samåkning. Som falska leenden, eller landminor som ser ut som leksaker (Se även Landmine museum, Kabul).

Vad är mummel? (Spelets Regler)

2011-06-28T23:26:00.006+02:00

Ellinors konfliktgestaltning

Mummel som mutter? Försök att fånga ett ord/uttryck tar ofta underliga vägar. Eller vad sägs om översättning till engelska där fumla, stappla blir synonymer till mumla? Mycket fri (och trevlig!) tolkning må jag säga.

Vad är en motfråga, är en motfråga, en motfråga, motfråga, fråga ...?
(Vad blir det kvar av kommunikationen om svaren begränsar sig till motfrågor? Tänker lärare, skola; kravet på att elever ska ta ställning, vara "fria", men ändå bedöms efter en mall; en delvis osynlig sådan. En icke-normerande undervisning i en skola baserad på Värdegrunden, är det ens möjligt? Vari ligger friheten om begränsningarna dols, göms? All kunskap är ett ställningstagande, normativ - vad blir lärandet om vi inte skulle påverka varandra, lära av varandra? Som två speglar som speglar varandra? Här en diskussion som inte kommer ett dugg närmare svaret ... )

Ellinors konfliktgestaltning får stå som dagens exempel på mummel och motfrågor.

Mumla och ställa motrågor #1 (Spelets Regler)

2011-06-28T13:33:00.002+02:00

Här är mumlet:

(Från Simons blogg)

(Mummel beror väl ibland till viss del på mottagarens förmåga att uppfatta budskapet; jag uppfattade det som mummel. Otydlighet i kommunikation. Därav det upplevda obehaget.)

Jag mumlar motfrågor till svar:

Lite kriminalfoto:

Spelets regler: enskilt projekt

2011-06-24T13:25:00.004+02:00

mumla

Swedish

[edit] Verb

mumble (to speak unintelligibly)

(Från Wikipedia)
____________

Synonymer för mumla

knorra	:	knota
tala otydligt	:	prata för sig själv, brumma, muttra, prata i skägget, viska, knysta, sorla, tissla och tassla

(Från Woxikon)
____________
MOT-FRÅGA, r. l. f. fråga (ofta innebärande en invändning l. dyl.) varmed ngn bemöter en annan fråga som är ställd till honom. Besvara en fråga med en motfråga. 2LittAH 26: 324 (1869). BERGMAN LBrenn. 253 (1928). (Från SAOB)

Gårdagens grupphanleddning var en god idéhjälp (tack gruppen!). Här några associationer: Mummel/motfrågor som ett överläggande av ansvar på den andra att fatta beslut och ha en åsikt.

Mummel = otydlighet som martyrskap, då det är nästan omöjligt för omgivningen att läsa av korrekt och mumlarens/motfrågarens outtalade åsikt då ändå blir en maktfaktor (vi förväntas ta demokratiska beslut, men vad händer om en part är otydlig?) Konturlös, undflyende. Svårdefinierbar och därmed svårkritiserbar. Mummel som något man hör, men inte kan tyda. Otydlighet som ett skydd, ett sätt att vara okritiserbar. Mummel på grund av blyghet, rädsla eller som maktstrategi (kritik/yttranden som inte kan bemötas). Mummel i klassrummet - något väldigt tyst, som ändå kan fylla ett helt rum (Ellen drog en parallell till en Biblisk historia om hur ljuset från ett enda ljus kan fylla ett helt rum) och påverka stämningen i en stor grupp. Mummel som att spränga en bomb under ytan. Något större som bara anas. Bakom, skymt av fasad. Att inte "komma ut". En skugga av något. Mummel som otydlighet i uttal - eller åsikt? Som ett uttryck för osäkerhet, ilska eller irritation. Intetsägande, enerverande. Svår att få syn på. Svårt att begripa, kategorisera, ha en åsikt om eller besvara. Fegt. Att ha en (halvt) dold agenda. Ordlöst yttrande. (Mummelbyxor?).

Motfrågor som ett sätt att glida undan, slippa ta ställning, ett (mer sofistikerat?) sätt att inte svara på tilltal.

Lite förskräckt är jag än – hur gestalta "mumligt", otydligt? Eller otydligheten, mumlandet? Ska jag börja med att helt enkelt utforska fältet genom att i min vardag mumla och ställa motfrågor eller pröva att vara otydlig med vad jag tycker och försöka ta in det vaga i uttryck som text och bild?

Sen reflektion (Spelets Regler)

2011-06-22T00:17:00.003+02:00

Läste en recension av Nina Björk om Tigermammans stridsrop och kan inte annat än förfasas. Vad är skolan till för? Vad är livet till för? Vad är samhälle, jobb och vänskap till för? Lever vi nu eller för dagen vi kommer i "mål"? För livet, eller äran och rikedomen? Tänk om vi inte kommer i "mål" - om vi dör i förtid (tänk Janusz Korczaks tankar om barnets rätt att leva också nu). Vem skriver reglerna för hur livet ska levas av andra (läs: barn)?
Jag kan inte se att det finns inte inte något externt "mål", något kommande himmelrike för de få utvalda. Det är här och nu livet sker. Vi kan kanske spela ut varandra och nå tillfällig framgång (ära?), men aldrig vinna lycka (om nu inte pengar verkligen kan köpa lycka) i ett utopiskt "sedan" genom tvång och hot (vare sig vi tvingar eller blir tvingade).

Spelets regler 8,5: Slut på spel ett

2011-06-21T23:25:00.006+02:00

Genomgång av workshopen idag. Sedan städ. Kul att höra folk berätta om sina byggen: Om tvådimensionellt som blev tredimensionellt som blev tvådimensionellt igen, om att följa eller inte följa regler, om lek och/eller spel, om lust och olust. Om att känna sig själv. Fällorna i de fluffiga vita molnen berörde mig starkt. Obehagligt.
Skönt att riva bort sen. Det lät vackert av allt krash och pang och skrrruncsh. Och samtidigt lite sorgligt: Hejdå lilla stad, alla välartade medelklassfamiljer (Jag vet, jag generaliserar - men jag tänker mig invånarna som rediga kontorsråttor med pengar på banken, stilfulla gardinkreationer och ekbord i matsalen. Som gjort för en deckare!), alla välvårdade gräsmattor och dramatiska skuggor.

Hej gestaltning och grupp! Jag ska utgå från "kortet" (det var en handskriven lapp) "mumla och svara med motfrågor" i min gestaltning. Mummel som otydligt tal, motfrågor som otydlig åsikt/individ... Någon som är svår att få grepp om, kategorisera, definiera. Någon jag nog skulle kunna bli provocerad av. Är jag den någon? Ibland kanske.

Spelets regler 8

2011-06-21T08:23:00.003+02:00

Kom att tänka på ett program som sändes av K-special för nåt år sen som handlade om dataspelsutvecklare och hur de förhöll sig till sina "verk". Om de var domargudar eller skapargudar: de som agerar reglerande poliser och ser till så lag och ordning följs, eller de som bara skapat världens "ramar"/förutsättningar och sedan lämnat den åt människorna att omvandla och fortsätta utveckla (tyvärr hittar jag inte länken, men om någon vet vad programmet hette blir jag väldigt glad). Vem styr oss mer än vi själva och rädslan för "domedagen"? Gruppen eller lärarna? Självdisciplinering eller yttre ordningsmakt (hur stor inverkan har gruppen)? Bloggen som Panopticon. Funderar på skolsystemet, på den kontrollverksamhet vi kommer verka inom. På alla lagar och regleringar som kommer styra vår vardag, hur kommer vi förhålla oss till dem? Kan vi komma för sent, strunta i mitterminsbetyg, eller upprätthålla en låtsaslärarlagsaktivitetsfasad? Uppfylle vi regeln bara för att det är en regel (ögontjäneri), eller på ett sätt som känns relevant även för oss? Och allt kräver tolkning - tolkar vi ensamma på vår kammare eller i grupp? Kommer vi samarbeta eller köra vårt eget race? Kommer våra kollegor bli samarbetspartners eller rivaler, konkurrenter, motspelare?

Sen undrar jag över vårt samhälle, både uppe i HDK-salen och i "vanliga" världen: är de relations- eller funktionsfokuserade? Eller blandningar? Vad är värdefullt? Vad lägger vi tid och energi på? Ett samtal med en vän som är för viktigt för att avsluta, eller att komma i tid till ett arbetsmöte? (relationer det med)

Spelets regler 7.5 - kurskommentarer

2011-06-20T22:59:00.005+02:00

Var nödd att avvika tidigare idag, så har varken byggt tak (vilket jag i och för sig dragit mig för - tycker det är fint som det är, så jag har gjort allt annat än just det), målat parkeringsrutor eller bloggat om de andra kursdeltagarnas blogginlägg under dagen (men uppfyllt kortets regel: avbilda verket i två tekniker. Här återges en. Den andra var foto).

Men, angående bloggar: det verkar som vi alla är lite förvirrade över vad som egentligen förväntas av oss. Lite lätt paranoida. Ingen verkar veta vad spelet egentligen går ut på (Ville frågat det i början, men det känns lite som att be någon förklara livets mening. Visst, deras mening, men är det min? Fast å andra sidan kan en förklaring så mig att tänka vidare kring vad det då är som jag eventuellt inte håller med om). Ska vi följa eller bryta reglerna? "Vilka fuskar och vilka spelar på riktigt"? När spelar de andra sina kort, och när spelar de bara sina "vanliga" roller? Vilket är isf mest sant? (Varför reagerar vi så olika på en och samma handling beroende på avsändare och avsikt, om det är på skoj eller "allvar"? Och hur kan vi någonsin helt avgöra vad någon annan har för avsikter?) Ska vi vinna genom att spela emot eller med varandra? Vem är motspelare? Finns det någon motspelare? Och vad har vi i så fall för poängsystem?
Spel brukar ha en given mening, ett mål. Att komma först till slutrutan, ha mest poäng, kunna flest svar eller prestera mest i en fysisk aktivitet. Vad är egentligen målet med vårt spel, mer än själva spelet? Det är här jag inte blir klok på om de tär ett spel eller en lek. Jag har nog hela tiden utgått från James P Carse och hans tankar om att allt spel är frivilligt. Och ja, jag är här frivilligt. Jag vill spela/leka det här spelet, jag är nyfiken på reglerna. Men jag erkänner också spelet/leken, livet som en ständig process av tolkning och omtolkning. Även den striktaste handbok kräver läsarens tolkning. Även katederundervisning kräver att kunskap processas och omtolkas.

När det i en text står fönster tänker du fönster, jag fönster och någon tredje person fönster. Vem har mest rätt?

Spelets regler 7 - sociala regler och dubbelspel

2011-06-19T15:07:00.001+02:00

Fredag: Six Dollar Fifty Man, The Delicious och Two Cars One Night.

Sociala koder. Regler. Vem bryter dem? Och vad händer då? Sker det medvetet eller omedvetet, med omgivningens beundran och godkännande, eller med risken att bli diskvalificerad? Vem får gå i konstiga hattar, fula jeans eller med orakade ben? Är det den som har en privilegierad plats i gruppen och spelet eller redan visat att den behärskar reglerna? Den som har fullt av extraliv, bonuskort och bryter reglerna med måtta genom att hålla kvar vid andra regler desto starkare och därmed inte utmanar systemet i grunden kommer ofta undan med mer än den som inte står lika högt i rang (de som verkligen står utanför kan ofta också komma undan med udda beteende, men då för att deras sociala status redan är körd i botten och omgivningen snarast förväntar sig ett udda beteende. Detta ger då inte status i form av positiv individualitet, utan blir bara ytterligare bekräftelse på annorlundahet).

Har funderat på dem som "luras" i spelet, både dem som kommer undan med det och dem som blir misstänkliggjorda. Som glider undan betraktarens definitioner, antingen för att de utesluts, väljer ett utanförskap eller helt enkelt är frånvarande då de sysslar med annat. Den svårdefinierbara som har en dubbel identitet - som på så sätt kan passera mellan världar, spelar i flera spel samtidigt, öppet eller i smyg. Häxan, bedragaren, spionen, fuskaren eller resenären. Den som är något den inte ser ut att vara. Som hotar våra regler, kategorier och allvaret i spelet som Det Enda Sanna Spelet.

Är vi inte alla falskspelare med dubbla masker i någon mening? Med hemligheter, dolda agendor, romanser eller intriger. Det som skapas av oss när spelet blir för trist och förutsägbart. Det som kittlar och utmanar då vi riskerar att bli avslöjade.
Men vi kan också bli opålitliga i andras ögon då vi har en del av Den Andre i oss, speciellt om det inte direkt syns (Andra generationens invandrare, klassresenärer, de som konverterat till en religion; kort sagt alla de som inte bara är det de ser ut att vara vid första anblicken, eller inte går att enkelt placera in i ett fack utan har erfarenhet av andra spelregler och spelplaner). Det är en styrka och svaghet att tillhöra eller ha tillhört flera kategorier, då vi både kan flera spel och samtidigt riskerar att inte helt tillhöra något.

Och så konkret spel: Fredagens kort var en favorit i repris. #3 är dock en baddare på att genomskåda mitt spel (bra läraregenskap). Mina hus har fått skuggor. Dubbelskuggor. Vilken värld tillhör de egentligen? Den i HDK-salen, eller den där bilden tagits?

Parkeringsrutor, bilar och ev tak står på morgondagens schema, insallah.

Spelets regler mellanspel: Reflektion över plats och process.

2011-06-18T13:46:00.051+02:00

Vi är lite som Doozarna, och Fragglarna samtidigt. Bygger upp, river ner (inte så mycket rivande än, men lite). Så det finns plats för något nytt. Tänk er en statisk stad, ett perfekt samhälle. En färdigplanerad, utan plats för nya idéer, förändringar. Utan mellanrum att inspireras av, irriteras av. Ett Utopia som blir en dystopi då inget mer finns att göra (jmfr James P Carses definition av ondska igen). Inget behov av vidareutveckling, ingen plats för människor att förändra, vara delaktiga mer än som arbetskraft. Göra det redan förutbestämda. En evighetsmaskin som lika gärna kunde stå still. Så trist.

Självkolonisering - Frölunda torg som ett raderande av oviktig historia.

Tack och lov har vi många saker som behöver förändras, som kan förändras. Att konsensus inte råder. Tyvärr är många saker som borde förändras inte tillåtna att förändra, eller möjliga, enligt det stora spelets regler (lagar, förgivettaganden, förväntingar, tankemönster). Vi bygger fast oss i strukturer som blir svåra att förnya (Som vårt förhållande till bilen. Den tar upp en stor del av våra resurser, vår tid och vår gemensamma plats jämfört med fotgängare, cyklister m.fl. Den förbinder områden med varandra, men delar också upp områden då vägnätet saknar över- och undergångar för de boende att passera via, utesluter dem utan bil). Eller så tar vi bort allt. Raderar minnet. Bulldoozrar ner den prägel tidigare generationers liv haft på landskapet. Döper om. Bygger nytt. Glömmer.
Men vad är historier, det kollektiva eller individuella minnet bra för? Vilka minnen sparar vi, och varför? Vad glömmer vi? Hur förstår vi dessa spår av tidigare tid, plats, liv? Vad blir rutin, ritual, myt? Något vi repeterar, återskapar, reglerar - som högtider och ceremonier? Eller beteenden och koder för socialt uppförande?

Såg äntligen filmen Caracas. The informal city igår. Kan vi bygga städer, samhällen som open source? Gemensamma grundstrukturer som öppnar upp för interaktion, initiativ, nya läsningar? Hur bygger vi strukturer där vi lämnar delar öppna för förändring? Som säger: varsågod, skapa, lek! Kan både långsiktig stadsplanering/stabil organisation och snabbt genomförda medborgarinitiativ samsas, berika helheten? Kan historia, ansvar, nutid och förändring samexistera?
Wikicity skriver om aktivistgrupper som visar på ett behov, genom att skapa (ofta tillfälliga) lösningar, som visar på nya/andra möjligheter än de befintliga. Många arkitektfirmor arbetar med liknande idéer, bl.a. danska Gehl Architects (bl. a. i New York, se rapporten World Class Streets: Remaking New York). Eller konstnärer som Alfredo Jaar:

Men vad är plats utan historia? Vad blir platsen som enbart praktiskt funktion i nuet, utan fysiska spår av tidigare verksamhet (Utan tidens regler för vad som är möjligt utifrån vad som tidigare skett)?

If we cannot live there long enough to make them our own, and if they cannot develop over time, what makes them real places that create social and physical foundations for our experience of the world? [...] [W]hat if we ask the question the other way around and wonder whether the techniques developed in the world beyond bricks and stone, wood, steel, plastics and concrete, can help us shape a more ephemeral, quicker to rise and faster to disappear, community. Can we build the character of place instantly and let it fade away without fear? (Ur inledningen till arkitekturtävlingen Everyville, 2008)

Plats som tillblivande. Som process och känsla. Som Doreen Masseys definition av plats som rum i förändring (se bl.a. A Global Sense of Place). Skeende beroende på plats, av plats. Funderar över kursens arbete och våra bilder, områden (Vilka bor där? Vad händer, både i det befintliga rummet, i bilden och i gestaltningen? Massey skriver att: "Geographers have long been exercised by the problem of defining regions, and this question of 'definition' has almost always been reduced to the issue of drawing lines around a place". "Place" som utsnitt av rum vid specifik tid. Här en tolkning i statistik över olika områdens karaktär. Kan vi enkelt kategorisera, och säga att platser är lika, eller olika? Kan vi ge rättvisa åt en känsla i siffror? Eller avbilda en bild av en plats vi aldrig besökt i papp och frigolit, utan att omtolka den till något helt nytt?). Hur påverkar våra möten som deltagare i spelet oss – att ta tid och plats i anspråk, låta det flöda över. Inte skynda. Slösa med utrymme i tidsrymden. Vara närvarande på Platsen (bloggen och HDK). I kontrast till den västerländska s.k. tid-rumskompressionen, som lämnar iaf mig med en känsla av livsinflation, av upphackad tidspyttipanna (Högskolestudier har för mig ofta den karaktären; kolla tusen olika mailar, hålla mig uppdaterad med forskning och samhällsdebatt, kontrollera så ansökningarna registrerats, skriva rapporter, planera VFU, hålla liv i alla sociala kontakter och knyta nya o.s.v. Lite av mycket, hela tiden. En känsla av att förväntas göra så mycket; men desto mer jag skyndar, desto mindre hinner jag. Som att springa mot tiden i aldriggränd i Momo, av Michael Ende) så tar kursen, gestaltningen TID. Eller ger oss tid.
Men kanske är denna tids-rumskompression, som Massey beskriver som positiv för bara vissa grupper, att likna med motorvägar där den utan bil inte deltar i de fysiska avståndens krympande. Hur betalas räkningar av den utan internettillgång? Hur kontaktas myndigheter utan mail eller telefon? Vad innebär det att resa som charterturist, eller båtflykting? Vem har makt över informationsflödet, vem har frihet att röra sig, vem får vara med i leken/spelet och vem har (officiell) rätt att tolka och förhandla om reglerna?

Spelets regler 6

2011-06-17T08:20:00.000+02:00

Så här ser det ut nu. En del av det jag praktiskt byggt. De relationer jag byggt är svårare att dokumentera i bild, svårare att definiera, avslöja.

Igår skrev jag att jag ville leka. Ska förtydliga: leka tillsammans med, inte med, så som katten leker med sitt byte. Det är inte en lek som leder framåt, vidare, skapar möten och nya idéer. Bara en egoboost, en maktmarkör. "Jag leker med dig för att jag kan. För att du är i underläge. Och jag vill fortsätta ha det så". Att leka tillsammans är att vara i grunden jämlik, även om vi leker ojämlika. Att ha regler, men bara för att vi själva väljer dem, tillfälligt eller igen och igen. Vi förhåller oss aktivt till varandra, och världen.

Igår: "De ofrivilliga" Har sett den flera gånger, alltid lika otrevlig. För den är så verklig. Situationerna bekanta. När går vi över gränsen? När glömmer vi att lyssna in den andre? Eller struntar i, för att själva vinna?

När någon avslöjar det allvarliga spelets regler, det spel vi själva tror vi måste spela, som vi tror är den enda sanningen - så hotas vår identitet (tänk sexualitet som överskrider traditionella könsroller, whistleblowers m.m.). När vi tror att vår identitet är fast och den enda identiteten, så tror vi att också vi hotas om den hotas. Riskeras att avslöjas som en roll, en spelare (en hycklare?). Så vi hotar tillbaks. Hotar att förgöra. Eller åtminstonne stänga ute, tysta, skrämma. Förnedra.

Skuld och skam. Det sägs att vi inte har dessa känslor när vi är små; utan att vi lär oss det i det sociala samspelet. Vi lär oss också att ljuga. Kanske bara lite först. Hålla minen. Inte störa, förstöra "den fina stämningen". "För vi har det ju så trevligt. Vi är en så fin grupp/familj/etc". Men vad händer när det går för långt? När vi spelar vidare, fast vi inte vill? Tänker att det är som Katten: Vi blir bytet, som leks/spelas med.

Gårdagens kort var en stooor utmaning. Igen. Vågar jag? (En ny grupp - folk kan faktiskt tro jag är allvarligt rubbad) Hittar jag någon annan som vågar ställa upp? Igen genomskådades det dock tidigt - jag är en dålig skådis. Eller kanske feg. Skrattet bröt igenom min allvarliga mask.

Spelets regler 5 1/2

2011-06-16T09:02:00.000+02:00

Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa bara när hon leker.

Friedrich Schiller.

Gårdagens input: Filosofiska rummet om Lek och Lek och kreativitet. Tänker på spel och lek. Skillnaden - att leka tillfälligt eller hela livet. Att spela allvarligt eller leka med spelet. Att ha regler för att så många ska kunna vara med, eller så få. Att leka ihop, eller spela för att vinna. Hur spelar vi? Leker vi? Lyssnar vi av varandra? Är det retorik och övertalning eller dialog som dominerar kommunikationen? Är gruppen en grupp att spela med, eller i? Måste vi ha en vinnare, en som är bäst/sämst? Och vem bestämmer i så fall det? Lärare, högre makter (Skolverket, politiker ...?) Ser vi varandra som medspelare att passa till, eller rivaler, konkurrenter att tävla på liv och död (även om det bara är en fiktiv död i just det spelet, typ lägst betyg i skolan? För visst jämför sig många, trots att betygen ska vara relativa. Och visst bygger systemet på ett jämförande, då vi sedan räknar om bokstäverna till meritpoäng för att kvala in på högre utbildningar) om förstapriset och äran?

Kan vi spela ett spel allvarligt om vi vet att det vi bygger upp inte är för evigt? Om vi ser det viktiga resultatet som de erfarenheter vi tar med oss ur spelet/leken /kursen? Tänker liv - döden som det faktiska slutet för vårt deltagande. Vissa fysiska förutsättningar som ramar, regler (även om dessa inte är alls så fasta som vi ibland inbillar oss) påverkar oss trots allt. Tänk Nina Björk vs marknadsekonomi. Jordens resurser som ändliga (då vi "förbrukar" resurser och skapar skräp istället för att leva hållbart), inte mänsklig kreativitet.

Idag ska jag leka.

Spelets regler 5

2011-06-15T22:29:00.003+02:00

Ang.regler: Jag väljer att spela det här spelet. Vara så aktiv jag kan. Förhålla mig till reglerna, korten, alla som är med och det som sker. Jag vill se vart det leder. Få nya idéer. Leka!

Gårdagens kort spelade jag dock inte så bra. Försökte, men missade hela tiden alla fina tillfällen att surna till. Svårt i en ny grupp att veta var man ska lägga ribban också, vad konsekvenserna blir. Så det blev mer lite halvtjurigt mutter emellanåt. Sorry för det.
Idag var det lurigare, men lättare när det väl började rulla: "Ingå en pakt med # 1 och #7-gör något eget tillsammans, koppla era territorier." Tyvärr var inte #7 närvarande, men bygget realiserades ändå.

Det blev en golfbane-bro-tunnel. Och min bild förminskades - någon var på och rev av en bit. Inte mig emot dock - besparar mig en hel del arbete. Och så blir det, efter tips från allmänheten, prima parkeringsrutor till den nya golfbanan där istället. Ser fram emot morgondagen! (Undrar om något står kvar? Helt klart nödvändigt att dokumentera processen väl!)

Googlade förresten Mr Brainwash. Killen är ju inte klok. Är han på riktigt? Vad vill han??! Pratade med en vän som trodde han var en skådis. Kanske? En meta-ironi påhittad av Banksy, eller gravallvarlig mästerspelare (flest titlar - här på kortast tid - vinner)? Tom repetition - men nytänk? Han spelar helt klart störst - men skickligast??! Vad är det som räknas? Hur kul är det att leka när någon bara leker större och större, men helt efter reglerna? Tänker på Fanny Ambjörnssons bok "I en klass för sig", där tjejer som är "för perfekta" misstänkliggörs. Ses som bara yta. Men när blir ytan sann? Börjar vi inte alla som "amatörer"? När ska vi tas på allvar och inte skrattas åt? Kanske när vi kan skratta åt oss själva?

Spelets regler 4

2011-06-15T10:02:00.003+02:00

Igår: EXIT THROUGH THE GIFT SHOP.

Funderar på sociala regler, och att bryta dessa. Att skapa ett parallellt spel, som ändå utgår från det stora spelet. Att spela nattetid istället för dagtid. Att göra just det det stora spelets regler förbjuder (för att det är förbjudet?). Som att göra mål i halvlek? Kan vi nånsin helt frigöra oss från det stora spelet? Förhåller vi oss inte alltid till det som är - satanister till kristendom, revolutionärer till det rådande systemet. Kan vi tänka utanför systemet? Kan jag tänka utanför skolans ramar? Kan jag vara i ett system, och ändå tänka nytt? Är inte alltid våra försök att förändra knutna till det som är, eller påverkade, styrda av det? Förblindade av det vi tror är viktigt.
Tänker också på hur förtvivlat pinsamt det kan bli när någon avslöjar reglerna. Kanske speciellt om vi har VIP-regler. Om någon gör parodi på oss. Är det parodi, eller allvar? Kan vi skratta bort det? Konst som kapital. Stil och identitet som kapital. Något som kräver TRO. Tro inte bara från oss, utan från den stora gruppen, på värdet. Kapital, värde, som makt. Banksy trycker låtsaspengar att handla för och undergräver rådande system, riskerar hårda fängelsestraff genom att aktivt bidra till inflation (hur kan de vara mer låtsas än de pengar vi redan har? Inflation är något ofrånkomligt i vårt ekonomiska system, vi behöver stöndigt öka vår konsumtion, när pengarna krymper. Bankernas guld motsvarar inte heller våra pappers- eller digitala pengar. Speciellt inte nu, när räntorna överstiger det "reella" kapitalet), Terry gör "låtsaskonst" och tjänar miljoner. Vad är tomt, yta? Vad är sant? När vi lägger ner vår själ i det, gör det själv? När vi spelar det på allvar? När vi tror på det tillräckligt hårt? Gör vi någonsin något helt själva?

Spelets regler. Igår var mitt kort svårt. Idag ännu värre. Bygger och bidar min tid. Pratade igår om de trista husens individualitet. Men vet inte om jag vill ta fram det individuella i husen - ska jag falla till föga för förenklandet, av egen lathet? I mitt huvud fortsätter de att vara likadana kuber, med olika skuggor. Bilder kommer senare (min mobil behåller sin hemlighet). Inte kul att bara "fuska". Som att hoppa direkt i mål på fia med knuff. Men svårt att spela kortens regler, när andra inte spelar med samma regler. Känner mig lite så här:

Level - Erik Johansson

Spelets regler 3

2011-06-14T09:21:00.001+02:00

Igår såg vi två delar ur dokumentärserien ”THE POWER OF NIGHTMARES”. USA-Sovjet, och sedan Kriget mot terrorismen. Viljan att dela upp i gott-ont, vi-dem. Att få militär och politisk makt genom myten om Fienden. Retorik och lögner som spelstrategi, för att vinna (vinna utåt, för att få vinnartiteln i andras ögon. Publiken som en nödvändighet för handlingarnas mening). Skrämseltaktik och rädsla som ett sätt att kontrollera, få människor att inte våga tänka andra alternativ. Lögner som från början var medvetna, men sedan förblindar även avsändaren. Hur länge kan det fortsätta? När ska vi sluta vara rädda, sluta peka på varandra som "felet", som behöver rättas till. Syndabocken, som vi kan begrava allt ont med.
Tron på två grundkomponenter: religionen och nationen. Det komiska är att båda sidor har samma mål, strategi och svartvita världsbild. Kanske är det en nödvändighet med. Tänker på sverigedemokraterna.Eller den allmänna trend som råder, där vi som "svenskar" sägs behöva bli stoltare över "vår kultur" och våra traditioner. Som att vi har en enhetlig kultur. Som att vi skulle gå omkring och skämmas för hur vi lever våra liv. Eller ska vi ta upp gamla seder och traditioner vi inte har någon anknytning till? Skapa konformade förenklingar, nytolkningar av gamla (v)anor. Allt för en (fiktiv?) känsla av ett "vi".

Måste vi vara utåt likadana för att tycka om varandra, för att trivas och fungera socialt ihop? Och vari ligger likheten, (med)mänskligheten? I känslor av glädje, sorg, kärlek? Eller yttre regler för hur vi ska klä oss och fira våra högtider?

Har byggt tak med ihoplimmade dagstidningssidor. Än så länge försöker jag hålla mig till reglerna, även om det hela tiden är ett kompromissande, för att se vart de tar mig. För att kanske bryta mina egna regler. Mina konformade hus såg jag först mer och mer detaljer i, men märker i byggandet att jag faktiskt har stora problem med att tänka på dem som olika. Förfaller ideligen till förenkling, stereotypisering. Tidningstaken ger dem åtminstone en annan karaktär. Men vad ville de som ritade husen, eller de som köpte dem? En evighet av variationer på ett och samma tema.

Spelets Regler, blogg 2

2011-06-12T22:46:00.004+02:00

(Eftersom jag ännu inte avslutat LDB 440-kursen, så kommer jag hädan efter för tydlighetens skull markera vilken kurs jag syftar på imitt blogginlägg)

" I was blind, now I see." (John 9:25)

Gäller kanske inte mig än, men försöker så ögonen går i kors. Var är jag, vem är du? En ny grupp är alltid förvirrande. Full av nya möten, men också lite skrämmande. Ser jag vem du är? Ser du vem jag vill bli sedd som? Vet jag ens vem jag vill eller kan vara, spela, innan jag känner er?
I fredags såg vi The Game. Funderade över våra sociala regler - hur svårt eller lätt det kan vara att se dem som regler, släppa dem eller leka med dem. Vilka behärskar reglerna för skolan, universitetet, HDK? Vilka betraktas som "okej"? Vilka kan göra som de vill, testa gränserna - "på rätt sått"? Vilka är vi utan sociala regler, utan vännerna, sakerna, de sociala strukturerna som ordnar vårt liv, våra "jag"? Tänker på en vänskapskrets jag brukade hänga med förr, där sammanhållningen kan tyckas stark, men de sociala reglerna överskuggar all personlig frihet. Du är en i gruppen så länge du har en roll, en karaktär som passar in i pjäsen (den här pjäsen är inte en fri impro utan mer som en Hollywoodfilm, där karaktärerna ä statiska och intrigen lätt att förutse). Om du inte vill/orkar spela din tilldelade/tillkämpade roll en dag, så är gruppen snabbt där och påminner dig om "den du är". Genom skämt och jargong. Sätt att tilltala eller inte tala till. Sätt att tala OM varandra (för mytifieringen om den egna gruppen, värnandet om Varumärket, är en högt stående punkt på agendan).

Nåväl. Nog om sociala regler för nu.

Mer om konkret handling. Jag har, efter vånda och ångest, påbörjat mitt plagieringsarbete. Jag har, så klart brutit mot varenda regel som getts. Så klart. Formen på "planen" omöjliggjorde direkt den exakta kopieringen. Sedan var det perspektivet. Så jag gav blotta f-n i alla regeldilemman och gav mig hän åt byggnationsarbetet: Husen på bilden tycks vid första anblick vara exakt lika dana, men desto mer man tittar, desto fler skillnader och detaljer framträder. Så jag kan inte göra en Ctrl + C på alla hus och tro att jag är klar. Upptäckten gav ett än större mentalt motstånd. Det blev dock en grundritning (väggarna) som får vara en markör för var husen ska stå. En halvt förskjuten variant på det underliga perspektiv flygfotot illustrerar.Jag fick göra om denna ett antal gånger innan det var någorlunda "likt" (allt är relativt). Och plötsligt, strax före mitt arbetsskift var slut, slog det mig att jag faktiskt på något underligt vis njöt av eländet.

Fredag natt drömde jag sedan om att bygga hus. Bruna, fyrkantiga, lika dana. I hundratal, tusental täckte de golvet - och jag tyckte inte bara att det var en OK sysselsättning, utan faktiskt riktigt KUL. Läskigt.
Läste nyss om en undersökning om studenter som fick i uppgift att utföra en väldigt trist och monoton uppgift (kan tyvärr inte för mitt liv hitta var jag läste den längre!). En grupp fick en dollar i timmen och den andra gruppen 20. Sen skulle de rekrytera andra studenter för att utföra samma uppgift. Den grupp studenter som fick dålig lön beskrev över lag uppgiften mycket mer positivt än den grupp som fick bra betalt. Forskarna drog slutsatsen att studenterna med den dåliga lönen agerade som de gjorde, d.v.s. bytte inställning till den monotona uppgiften för att klara av att hantera den inre konflikt det innebar att utföra en till synes meningslös uppgift med en skitlön. För att helt enkelt stå ut fast de egentligen visste att det inte var OK. Kan det vara förklaringen till min plötsliga acceptans av dessa omotiverade regler, denna övning utan ett klart varför; att jag helt enkelt väljer sida i den inre konflikten. Vad är alternativen? Vad är lättast? Hur löser jag den splittring det innebär att sälja min skäl, min tid (mitt liv!) genom byggandet av små fultrista lådor? Jo, jag omfamnar reglerna, vilket i sin tur kräver att jag omtolkar upplevelsen av att följa dem till något roligt och givande. Kreativitet eller passivitet?
Tänk 68-generationen (en symbol för min föräldrageneration; de som en gång brann men nu falnat eller blivit förbittrade "förlorare") "Nytänkande är för naiva ungdomar. Vi har försökt, det gick inte. Acceptera världen som den är, omfamna den, dra nytta av den". En syn på livet som en samling fasta regler, omöjliga att ändra. Drar en parallell till James P Carses definition av Ondska.

Spelets Regler

2011-06-10T09:18:00.001+02:00

Nu började det. Först intro utifrån begreppen i James P. Carses bok "Ändligt och oändligt spel : en syn på livet som lek och möjlighet". Sedan workshop med regler, regler - traditionell, avbildande bildundervisning. Detta har vi att förhåll oss till:

Vi fick var sin ruta med tillhörande bild.
Denna bild ska avbildas tredimensionellt på respektive yta.
Hela ytan ska täckas, och hela bilden avbildas.
Kände motståndet komma krypande direkt! Har åtminstone asfalterat min spelplan ... Problemet, utöver mitt eget totala motstånd, är: Reglerna säger emot sig själva. Ska jag lyda en regel, måste jag bryta mot en annan. Frågan är bara vilken. Börjar jobba, lära känna reglerna, får se vilken som kräver civil olydnad i upprättandet av mitt samhälle.

Sökandet

2011-06-07T14:25:00.003+02:00

Slut på sökandet - här är svaret! Frågan är bara - var söka, och vad? Idealet, när det fångas, visar en verklighet, ett utsnitt ur tid och rum, likt kartan enligt Doreen Massey.
Jag står fortfarande handfallen inför idealet. Det finns där, men jag är alltid steget efter. Som att försöka greppa tänkandet medan tanken tänks. Jag kan föreställa mig det kommande (idealet som bilden av), och erinra mig det som skett (idealet som det som drivit fram något) - men att begripa nuet, där det är (det enda som egentligen är - idealet som drivkraften, själva strävandet efter det), förefaller mig omöjligt, utom genom handling. Performance blir en allt oundvikligare väg att gå.

En era är över - idealet som förgänglig dröm

2011-06-07T00:29:00.017+02:00

Telefonstolpar, Erik Johansson.

Vad händer när ett ideal blir besannat, när drömmen realiserats, föråldrats, byts ut? (Tänker Vygotskij och hans tankar om fantasin som vårt redskap att anpassa och förändra vår omgivning, våra liv. Hur drömmen blir verklighet, som föder nya drömmar att förverkliga - och hur vi därigenom också blir våra ödens egna gudar). Har äntligen hittat ett objekt för gestaltningen: Ett gäng telefonstolpar. Närmare bestämt en miljon sådana. En handfast, rejäl symbol för ett ideal, där Telia knöt samman vår nation från norr till söder, och lät oss kommunicera över gränser, bortom horisonten, i realtid. Svindlande frihet, omtumlande kommunikationsrevolution. Här och där blev ett, genom elektriskt reproducerade ljudsignaler. Och nu: en era går i graven. Inte drömmen, idealet som sådant - men det har utvecklats till något nytt. Vi har kommit längre än vi kunde drömma om då min farfars föräldrar delade på en linje ut över Bohusläns klippor med de närmsta grannarna en kilometer längre bort. Men det som var en symbol för något nytt, blir nu något gammalt. En svunnen tid. Våra liv har förändrats, vår tankevärld - och nu, även vår fysiska miljö, där stolparna tas ned. En stor död skog som tjänat ut sitt syfte som samtalsledare, förmedlare, underlättare, budbärare, trogna i ur och skur ska nu gå ur tiden. Men nu träder även baksidan fram och dessa grova, gamla, giftiga trädstammar ska osentimentalt kremeras, begravas, förintas, förgöras. Dö en andra död. Adjö kommunikationens rejäla grundpelare. Adjö stolta träsoldater i strikta rader. Adjö fysiska tecken på samtal som färdas genom rumtiden.

Jag blir nyfiken på detta ideals rot - vad drev människor till ett sådant jätteprojekt? Och hur har det utvecklats, gjort med oss, våra liv och drömmar, ideal? Vad händer när stödstrukturer blir normaliserade, onödiga, osynliga? Varför hålla kvar vid något som inte längre behövs? (Tänk scheman som tidsramar, organisatörer för lärande, arbete - Tidsramar som förkroppsligande något annat, ett ideal av struktur, kontroll?) Vad händer när idealet införlivas, approprieras, uppgår i vår (tanke)värld? Vad ser vi, förstår vi? Vad tar vi för givet så till den milda grad att vi glömmer det? Idealet blir här att synliggöra, uppmärksamma, accentuera.

Vad söker jag? Var söker jag?

2011-06-03T23:49:00.005+02:00

The vanishing point - det undflyende idealet, det gäckande. Det som ter sig som en punkt, ett samlat något att sträva mot - men är det det? Trådar, linjer, horisont. Plastband, snören, tejp? Synvillor! Felice Varini här - och här. Och här!

Vi strävar mot horisonten - men borde vi söka någon annan stans? Som Carl beskrev sig: - inte höger, inte vänster, utan uppåt! Koncentrerar vi oss alls på det väsentliga - som med betyg - vi talar om rättvisa, när hela systemet är uppbyggt på orättvisa, att särskilja individer så de får olika rätt och möjligheter i livet! Dömer människor till livstids lidande eller fröjd beroende på prestationer utförda under barndomen (minns att vi satt upp 18 år som den magiska gränsen för inträde till vuxenvärlden!). Kan en person ställas till svars för något som begåtts som omyndig, och bära straffet (nu tar jag i medvetet för att tydliggöra min poäng) resten av livet? Tydligen när det kommer till skolprestationer ... Vi talar om mänskliga rättigheter, men praktiserar sedan endast medborgerliga, klassbundna.
Ivan Illichs ideal blir mer och mer spännande för mig - han hävdade att i en sann demokrati bör vi inte ha rätt att ta reda på om hur kunskap uppnåtts, utan enbart vad personen kan och skapa skolsystem där den som väljer att studera senare i livet inte bestraffas, utan får det ekonomiskt bättre ställt genom ett räntesystem där innestående studiemedel skulle stiga i värde ju längre personen väntade med att studera (vilket skulle vara en rejäl fördel för arbetar- och underklass jämfört med nuvarande system). OK, det är inte Den Rätta Lösningen, men pekar på att vi kanske inte ska söka rätta till "felen" bara utifrån det som redan är, utan våga se utanför dessa begränsande ramar. Vad har vi för ideal och regler? Vem gynnar de, hur och varför?

Ideal som tankens kraft. Som görandet. Handlingen. Det dialogiska spänningsfältet mellan är och blir. Det möjligen möjliga, tanken före ordet, känslan som bär oss - framåt, någon annan stans eller tillbaks till "det egentliga" (Platon)? I skeendet att plötsligt (in)se det vi förut inte (in)sett, som får oss att se nytt igen - i en ständig kalla-det-vad-du-vill (cykel, linje, spiral, process?). Så åter igen: är idealet alltid långt ifrån det som är, eller kanske här nära - i? Och hur i hela friden greppa, gestalta detta gäckande, fånga det undflyende, frysa det rörliga är:et utan att det blir ett var?

Anamorphic typography - av Thomas Quinn

Den andra sidan?

2011-05-18T08:42:00.012+02:00

Är ideal det ljusa/rena/obefläckade/perfekta? Men varje -ism och handling som är "rätt" har sin baksida (som vi väljer att kalla "fel", inte se om vi själva "tror" på den?) Är idealet det vi ser från ljussidan? Eller en hägring/ett hologram som saknar en dimension genom sin avsaknad av baksida (och därmed också "brister")? Kommer att tänka på Flatland och hyperkuber, hm ... Vad är det vi ännu inte ser, vet? Idealet som en spegling av "det högsta" vi redan vet (det bästa av vårt mentala hologram av verkligheten), eller en transit, en (mental) portal till något nytt, något mer?

I mitt horisontsökande har jag använt spegeln som metafor för mig, hur jag försöker spegla horisonten (men i gestaltningen blir det ju ytterligare minst tre led till som tillkommer oavsiktligt; kamera, bildskärm, betraktare). Sedan har jag funderat kring kopplingen mellan jag/vi och ideal; det dialogiska som blir något mer. Kanske är idealets förenklande bild av sig själv/verkligheten att betrakta som ett vykort, en vacker representation? En livlös kuliss. Vad händer när vi förnekar baksidan, det mångtydiga, dubbla - paradoxen? Eller om vi glömmer våra ideal?

Ideal - förgänglighet - föränderlighet.

2011-05-15T22:42:00.004+02:00

Har ännu inte lyckats klippa ihop kondenseringsfilmen; men avslöjar ändå min insikt (nu är det inte bara en tanke, utan en befäst känsla, förståelse av sammanhang): Det ÄR i görandet, inte i den lilla flaskan idealet finns. Flyktigt, tillfälligt. Kanske i form av ångan, kanske i rörelsen, eller i båda. Det som blev kvar, produkten, påminner snarast om det vi ofta förväxlar med vetenskap: Ting. Sparade, bevarade - men lösryckta ur sitt sammanhang (tänk museevärldens kritik mot naturvetenskaplighet som det enda "sanna" berättandet, gestaltandet. Det Ideala. Här länk till en serie workshops, där konsten får gestalta, mediera, fördjupa förståelsen). Likt uppstoppade djur på museum. Det flyktiga är borta - livet. Kan vi likställa dessa med levande djur, eller är de endast avbilder, skuggor av vad som var? Kan vi någonsin helt efterlikna, och på så vis begripa "verkligheten" genom dessa lösryckta, bearbetade ting, eller skapar vi endast något nytt? Tänker att det är som med ideal - när jag vill fånga det, förvara det, presentera det så gör jag samtidigt oavsiktligt om det. Reducerar det (vilket inte behöver vara en nackdel) och omtolkar det.

Har varit inne på horisont länge - slogs av hur svårt det över huvud taget är att se en horisont i den stad vi lever i (en parallell till hur svårt jag ibland kan tycka det är att se mina ideal, trots att jag vet om att de existerar där bakom nånstans); försöker jag fånga den så är det genom en omvandling - genom ett redskap, medium. Film, foto, penna. Lägger upp en idéskiss i väntan på filmen.
Jag har ett ideal - en blickpunkt, en horisont. Du har en horisont, ändå är de alltid olika för oss. Mitt ideal är i ständig förändring, när jag rör mig, tiden rör sig, världen rör sig. Förgänglighet. Det förångas, eroderas, ackumuleras, förskjuts. Jag ser nya saker, förkastar andra.

Idealets svårfångade natur har ännu en gång lett mig tillbaks in på det flyktiga - tänker här uppstoppade djur igen. Eller torkade växter. Biologi. Liv. Död (För tanken till Nathalia Edenmont som var i ropet för några år sedan med sina bisarra kattbukettskreationer. Fräscht och nydödat skulle det vara. För livet försvinner så fort ur det döda). Nej; jag ska inte slöjda i kött. Men tänkte pröva växtrikets förgängliga material. För att sedan dokumentera det som inte kan bestå i sin ideala form. Söka det i görandet, ögonblicket (för visst kan ideal förkroppsligas, exixtera - men vanligen bara en kort stund, innan världen åter förskjuts. Frågan är hur vi kommunicerar det?).

Ideal en illusion av vilka vi vill vara?

2011-05-15T21:03:00.000+02:00

"We are all following someone we want access to. It all has a cumulative effect, and we are all both pushers and addicts." (The Illusion Of Social Networks - Semil Shah)

Bra om hur vi skapar oss själva utifrån de ideal vi vill uppnå, spegla, leva. Hönan eller ägget - tanke eller handling? Vad kommer först? Ser ytterligare en parallell till ideal - är det så att vi skapar det medan vi söker det, är det yttre, inre eller mitt emellan? Kanske snarare i själva bandet till det vi ser som ideal, i bindningen/förhållandet till som Mattias talade om.

Ideal som metamorfos

2011-05-11T22:34:00.005+02:00

(Denna blogpost är både lång och ännu ej komplett - videomaterial kommer så småningom. Håll till godo)

Har sökt idealet i vattnet; i isen som blev en formkropp, sedan flytande, för att lagras och sedan destilleras. Ett bearbetande, extraherande, där görandet blir Gnosis. Kunskap. Metamorfos - av både materia och ande. Att gå från ett stadium till ett annat. Utvecklas (men jag skyndade på - tanken var först att låta solen göra jobbet, men blev för otålig och fuskade med modern teknik).

Ideal som förändring, av det inre eller det yttre. Som sökande efter det som kunde vara. Som en avbild av tanken, som i sin tur inte bara är en avbild av verkligheten, eller det som alltid varit, utan något mer. Ideal som brytande verklighetens ramar, det vetbara. Ideal som fiktion, som framtid. Som process mot något, för vad händer om, när vi når fram? Eller är det som den nakrist tanken om människans ständiga litenhet, oförmåga att vara "perfekt". För visst ligger det nånstans i idealet alltid en tanke om förbättring, förändring, förädling? Även om detta ej behöver vara positivt (typ Pro Ana). Tänker att Ideal alltid är subjektivt; kan omfattas av många, men aldrig vara något fast och fixt (och därmed heller aldrig färdigt, uppnått?). Att idealet som gott-ont till slut handlar om hur vi söker det. I sig är det vare sig gott eller ont, bara ett redskap, symbolspråk för en strävan efter Det Goda. Så även om det goda i stort vore det samma för oss, är vägarna dit oändligt många, alltid föränderliga. Men det är här jag tänker att det blir än mer viktigt att vara vaksam på våra ideal, våra tankar, vår strävan. För om de inte är goda i sig, då är det på oss ansvaret ligger. Vi kan inte bara tillskriva oss en - ism, pålägga våra liv regler, och nå "salighet", bli Idealet. Att bli dogmatisk är inte att nå kunskap, gnosis. Det är att vara regelstyrd, fast i det som är; att glömma horisonten. För även om vi hävdar att vägen är resan och målet i våra liv, kan inte riktningen vara en färdigutstakad rutt utan att dö som resa. Resans väsen är sökandet, stigfinnandet. Något väsentligt tas ifrån oss det ögonblick vi förvägras rätten att söka själva, då vår tanke inskränks till redan givna ramar.
Är ideal något västerländskt, typiskt för vår kultur, eller något universellt? Måste vi ha ideal? Varför söker vi, skapar vi dem? Varför tänker vi i termer av ideal, arketyper?

Såg ett populärvetenskapligt brittiskt program om atomfysikens och vår moderna materieläras historia, "Världens byggstenar". Om hur samma atomer kan skapa så olika ämnen, och hur människan under de senaste hundra åren lyckats skapa en rad nya ämnen - alkemi i sin materiella form! Men vad består själva kunskapen om process/handling i? Vad lär vi av det som samhälle, människor? Det ställer hur som helst frågan om verklighetens ramar på sin spets. Att tanken kan spränga ramarna för logiken och varat, "sanningen". Vi lever i en flytande verklighet, en mångfacetterad, mångbottnad, där vi antagligen aldrig kan famna alla sanningar, perspektiv, på en och samma gång. Funderar åter över varför skolretoriken då envisas med att förenkla, dela upp, skapa chimärer av fasta sanningar (kursplaner och -mål är, vill jag påstå, konkreta exempel på viljan att hålla kvar vid "sanningar") och låtsas att stagnation är stabilitet? Men är lösningen att bygga fasta betongfundament vi gjuter in vår verklighetsbild i, när vi istället kan lära oss flyga, simma, segla? Någonstans vittnar det om den konfliktfyllda dubbelhet vårt tänkande och därmed livet innebär - att vara här, nu - och samtidigt på väg. Att värna traditionen, historien, minnet (som inte är att förakta), men samtidigt se att det inte har något egenvärde, utan enbart kan bära mening i vad vi gör med den (vilket kräver insikt och förändring, tolkning och omtolkning - får mig ibland att undra över historieämnets påstådda värde. Är vi inte bara fångar under det, vad lär vi av det, hur brukar vi vår kunskap? Klarar och tillåts vi dra paralleller, fundera över sociala skeenden och processer?). Klarar vi att välja båda, kan vi se dualismen som en helhet eller ett spektra, båda sidorna av myntet, vara både inuti och utanför på samma gång, här och på väg? Eller blir vi dogmatiska, enögda, dömande och fastlåsande (vid verkligheten/nuet eller vägen)?

Tänker på alla de vardagliga metamorfoser vi genomgår, eller skapar. Mitt morgonkaffe står just nu och droppar; en kemisk process och en ritual på samma gång, även om jag nu för tiden inte lär mig så mycket mer av denna ritual, utan mest genomlever den av gammal vana som jag ser som välbefinnande (trygghet?). Tänker på skolan: Kan den vara en plats för Gnosis? Kan det vara en plats både för det trygga, traditionella, välkända och en inspirerande grogrund där tanken får vandra fritt, pröva gränser utan att inskränkas av rädsla? Där kraven är höga, men reglerna få, om inte obefintliga? Där rättigheter och medmänsklighet inte är sanningar att uttala, bevara - utan något att leva, ett stoff att arbeta med.

Ideal - och regel, eller egen vilja. Vänder mig åter till Gnosticismens symbolik - vem sätter upp dessa regler, och varför? Vem dömer och fördömer andra? Handlar det inte ofta om personlig vinning? Tänker skola och betyg, bedömning. Där medlet blir mål och kunskapen ytlig skenhelighet (kunskap för betyg; symboliskt kapital som förväntas ge framtida personlig ära, inte upplysning, kunskap om något nytt). Där våra bedömningsmatriklar utgår från det redan kända, mäter tanken mot det redan tänkta, inte det vi kan söka utanför horisonten, nuet.

Horisonten

2011-05-03T22:16:00.002+02:00

Har sökt horisonten, men inte hittat den. Planerat att destillera, men inte hunnit. Kommit på en massa andra sätt att söka idealet, idén, den rörliga bilden inuti-utanpå. Men trasslat in mig i det fiktiva, men allestädes existerande tidsnätet, igen. Frustration.
Så tills vidare ett citat, för att påminna mig om min bakvända stress:

"Det infinita spelet är osynligt för den finita iakttagaren. Finita åskådare söker efter en upplösning, efter olika sätt att avsluta allt som ännu är oavslutat. De undrar hur tiden har förbrukat sig själv eller snart kommer att göra det." (Gissa vem?)

Och så projektet, mer konkret (om det nu går att vara konkret): Is, vatten. Tyngder. Horisont. Och eld, aska som jag ännu inte nämnt. Men som är under undersökning. Liksom horisonten. Och ångan.

Ideal som balans, jämvikt

2011-04-26T19:07:00.004+02:00

Gyllene snitt, cirklar och politiska ismer. Bilder av vad som kan vara, hur det borde vara? Drömmar om något bättre, fulländat, perfekt. Dystopiskt om det blir negativt, utopiskt och livsnödvändigt om det hålls positivt. Men var går gränsen? Mellan sund strävan och elitistism? Mellan vilja att förändras och självspäkning? Tänker att det ligger i fokus - ser jag möjligheter eller brister i det som är? Något att sträva mot, som barnet strävar efter att lära sig cykla. Ett ZPD-tänk, där idealet är rörligt, något vi (förhoppningsvis?) aldrig når fram till. Eller, som det oftare talas om med vuxna, "learning organisations".

Men är jämvikt och balans det ultimata? Är det inte snarare att stagnera? Som konsensusbeslut i sin negativa variant (när de blir en schimär av rättvisa, men egentilgen bygger på evighetslånga förhandlingar, maktkamper, där någon part till sluta "ger sig"). Eller är det jämnvikt i organisationen, oss själva - jämvikt som balans för att kunna rulla fort, glida obehindrat, även när vägen är ojämn.

ideal under konstruktion

2011-04-26T18:24:00.003+02:00

Vad är det jag gör?

Genom vetenskaplig metodik, det exakta mätandet och tillvägagångssättet söker jag Idealet. Men inte genom materien i sig eller nödvändigtvis resultatet, utan genom handlingen; den vetenskapliga rutinens ritual.

Jag tänker Alkemi. Att destillera livets vatten till – vad? Likt alkemisterna söker jag det högre (det ”rena”, förädlade?) Likt ”solens immateriella guld” (Alexander Roob, ”Alchemy and mysticism”s.23. Tashen, Köln 2009). Kan jag destillera fram idealets inneboende väsen, genom att söka det i handling – vilket jag inte handlar om ett antingen-eller (horisont eller inneboende idealbild), utan måste ske samtidigt på det inre och yttre planet. Inuti, som isens inneboende skepnad, och utåt bortom horisonten. Mitt sökande är inte ett sökande efter produkten – utan i processen av reningen, destilleringen. Det är en handling som parallellt föder insikt. En riktning, men inte ett mål. En framtidsdröm, men inte en plan?

Alkemi och Ideal. Vad är ideal, varför har vi ideal? The ”coagulated light of the world”, the ”secret central fire”, the ”salt of wisdom”

(ibid, s. 14). Ska jag destillera saltvatten, havets livgivande element? Jord, vatten, luft och eld.

Jag söker idealet. Det ogreppbara. Det flyktiga. Ångan och andedräkten. Livets ögonblick. Är det som att jaga min egen skugga, tänka på min egen tanke? Som Duchamps dubbla dörr - öppnas den, så är den ändå alltid stängd, jag på andra sidan. Innanför eller utanför? Som att ana i ögonvrån. Eller se på en svag stjärna om natten – lite vid sidan av gula fläcken, irriterande ur fokus. Ändå enda sättet att se, om vi inte använder redskap. Men då ser vi ändå bara genom redskapet, som medierar bilden i en annan form. Bilden av bilden. Bilden av idealet. Och samtidigt - det omöjliga blir det hoppingivande. Tänk att "lösa" problemet genom att mura igen dörren. Så förfärligt - det lockande är just olösbarheten, en evighetsmaskin av mening i sökandet (får nog utveckla detta resonemang med lite kulturkritik längre fram, tema tid och ändlighet).

Tänker att riktningsgivande idéer kanske likt är idealet något vi gemensamt förhåller oss till – och därför behöver tala om, rannsaka, hålla vid liv. Mitt vatten, elixiret i glasflaskan – något att vårda, ta hand om. Men inte gömma, glömma, försöka hålla intakt eller oförändrat, skyddat. Utan förädla, dricka. Jag rannsakar idealen, inte för att jag vill göra mig av med dem utan för att jag vill veta att de håller. För att de först då blir levande – något vi ingår i dialog med, och på så vis på riktigt en (dynamisk) del av vårt jag. Inte bara som en hegemonisk kraft, en oemotsägbar, fast och fördömande sanning. Som en dogmatisk Gud, där vi blir passiva offer för ”det goda” - som då förvandlas till ett "ont". Som religion, demokrati eller kunskap. Det som skulle vara bra, blir i tvingande, fastlåsande, fasthållande form något annat (Får nog komplettera med ett utlägg om konstens väsen med. Hm).

Handling

2011-04-18T17:49:00.013+02:00

Steg 1 - jag har sökt idealet, den inneboende idén i is. Den var förföriskt len, men händerna frös och domnade (blocket var nästan omöjligt att hålla i en längre stund!). Har ett större block på frysning, men tyvärr är det lite fel årstid för att jobba i riktigt stora format med materialet.

Hur nära kan jag komma mitt ideal, om jag inte ens vet vad idealet jag söker är?
Tog med "idealet", det inneboende, hem i sin lilla "födelsekista" (Det tillverkades i Småland). Smälte under bilfärdens olidliga hetta (så klart). Skulle jag ha låtit den behålla sin ideala form i frysen? Eller är det just idealets ogreppbarhet jag skall söka i - vi kan bära med oss det i tanken, men kan vi verkligen "bli ett" med det, utan att det ändrar form och blir något annat?
Ska hitta en lämplig flaska att hälla över det i (Ideal:1 kallat hädanefter - oj, inser nu att jag ägnar mig åt omedveten Göteborgshumor). Känns som jag fått ett nytt litet husdjur, eller kanske mer som en sån där svampkultur folk hade hemma förr i en burk och höll på att mata. Eller en tamagucchi? Fast jag behöver inte mata den, bara vakta så ingen häller ut den.

Frågan är vad jag ska göra med den? För det känns som jag framställt ett destillat, ett idealmaterial att arbeta vidare med. Kan jag dricka det och få något av det i mig? Frysa om det? Koka upp det? Låta det sakta förångas i solen?

Jag har en plan

2011-04-17T01:00:00.006+02:00

Kan inte sova. Har tänkt på ideal mycket, och det jag inte blir klok på är om jag ska söka det inuti eller utanför, i den inneboende idén eller i horisonten, det o(upp)nåerliga. Hela veckan. Men nu - rastlöshet.
Jag ska söka det på båda plan, samtidigt. Jag ska söka formen, i och utanför - idealidén. Var finns den, vad är den?

Ska börja med vatten (oj, inser nu att jag gestaltat i vatten tidigare - men det faschinerar mig som medium - så väldigt fast, flytande, förångat. 0 till 100 C. En måttstock (ett ideal på så vis). Ett måste. Kultur och natur in absurdum, i ett och samma medium. Befolkat med och omgärdat av mängder med myter, drömmar och rädslor - många för mig osynliga).

Får se vart det bär hän.

Handledningsträff

2011-04-13T20:58:00.006+02:00

Process - börja göra.

Men innan dess, några utredande tankar till om termen: Ideal som idé, en horisont vi siktar mot. Laddad med goda konnotationer (för den vars ideal det är). Personliga ideal, samhällsideal - ser vi skillnad på dessa? Vad har vi för ideal - privat och socialt? Kan vi se skillnad på våra egna och andras ideal, vilka övertar vi, när och hur? Hur tar sig dessa uttryck? Är det idealt att eftersträva, eller nå, ideal? Går det att nå ett ideal? Ideal som idé - okroppslig? Ännu ej realiserad. Men levande i vår tanke. Vilket innebär att våra ideal inte behöver vara det ultimat ideala - då det kanske ligger utanför det vi ännu ej har förmågan att tänka, föreställa oss. Idealet blir på detta vis bundet till det vi redan vet. Eller vet vi ens vad vi tror oss veta? Ser vi bara det vi tror? Ideal som högre kall, som religion och politik. Etik - men okomplicerat, förenklande? Eller nödvändigt som mål och mening?

Jag ska börja söka i det idéburna. I det jag ännu inget vet om. Vänder mig till min bibel SAOB igen för råd om hur jag ska börja min process (Och jag svär; hädanefter ska ni slippa denna bok!):

IDÉ. [ ... ] 1) filos. om varje särskilt av de tidlösa, oföränderliga tanketing som enl. PLATONS åsikt äga reell existens o. tillsammans bilda den sanna värkligheten samt ss. urbilder ligga till grund för tingen o. företeelserna i sinnevärlden, på samma gång som de utgöra de högsta absoluta värdenormerna; i senare idealistisk filosofi (med på olika sätt modifierad anknytning till PLATON) om förnuftsbegrepp uppfattat ss. i o. för sig varande l. ägande objektiv realitet [ ... ] Den högsta idén, Gud, allväsendet, det absoluta. Högst står i Platons filosofi det godas idé. Platons idæer. [ ... ] Ideen är öfver och utom all verklighet. [ ... ] Klädda i slöjor af stoft, kring materiens nattliga öcknar, / Vandra idéerna här (på jorden), eterns gudomliga barn. 2) estet. om inre, för tanken l. fantasien svävande bild l. ngt intuitivt förnummet, högre o. fullkomligare än vad värkligheten har att giva (l. det allmänna, typiska i ngt individuellt) o. som ligger till grund för l. söker sig uttryck i ett dikt- l. konstvärk o. d.; äv. allmännare, motsatt: form. Grundelementerna för all skön konst (äro): idée och form, eller med andra ord: det som skall framställas, och det, hvarigenom detta framställes. [ ... ] I den konstnärliga fantasins bilder bor.. städse någon regel, hvilken utgör hvad man kallat deras idé och som bestämmer deras form.

Idé som urbild och evig sanning - nja. Men att som Mattias säger börja göra och på så sätt söka idén i materialet, kan vara en ingång. Ett sätt att forska efter det okända idealet genom den inneboende, ännu beslöjade idén. Och vända mig utåt - fråga andra.

Ideal vs Normal

2011-04-13T09:55:00.004+02:00

Ideal - idén om det åtråvärda, det vi bör eftersträva. Ideal som en riktlinje, eller något att verkligen uppnå? Fanny Ambjörnsson skriver spännande om problemet med att framstå som allt för ideal för att vara normal:

"Normalitet är [ ... ] inte enbart en neutral beskrivning av det mest genomsnittliga och vanliga sättet att vara, utan även en uppmaning om hur man bör vara. Därigenom har begreppet närmat sig föreställningen om det ideala [min kursivering]. Det åtråvärda med det ideala stavas nämligen sällan genomsnittlig. Och den person som, mot alla odds, kan visa upp helt igenom genomsnittliga värden är i sig inte representativ och därigenom inte normal."

(Fanny Ambjörnsson. I en klass för sig, s. 299. Ordfront förlag. Stockholm, 2008.)

LBD440: IDEAL

2011-04-05T22:52:00.008+02:00

Vi startade upp med en workshop med Fredric Gunve förra veckan och fick i uppdrag att ta fram en lärarkollektion utifrån olika lärartyper/stilar. Det blev det här:

Fyra dräkter blev det. Från vänster: Stöd-dräkten, värdegrundsdräkten, process/projekt-dräkten och debatt/dialogdräkten. Vårt gemensamma tema för kursen blev sen, självklart: IDEAL.

Jahaja. Och var börja? Citerar SAOB för att ytterligare komplicera det:

1) filos. motsv. IDÉ 1: utgörande en översinnlig idé l. bestående av översinnliga idéer; urbildlig; som hänför sig till l. sammanhänger med en översinnlig idé l. värklighet; äv.: som existerar blott i l. för tanken l. åskådningen; jfr II 1. CA EHRENSVÄRD (SVS) 1: 178 (1782). Då vi abstrahere ifrån de subjektiva vilkoren för vår mänskliga åskådning, äro rymd och tid blott ideala ting d. ä. et intet. LUTTEMAN Schulze 29 1799. Den urbildliga, eviga, ideala menniskan – menniskan sådan hon är i Gud. GEIJER I. 1: XXXIII (1843). Det gäller i universum en förnuftig, d. v. s. en teleologisk eller ideal ordning, hvars förverkligande utgör det existerandes bestämmelse. REIN Psyk. 1: 284 (1876). Vergelin.. började.. överbevisa Jonas om plåtkaminens subjektivt ideala natur (dvs. att den fanns icke utanför, utan inom honomsjälv). SIWERTZ JoDr. 43 (1928).

[IDEAL I.2]

2) estet. motsv. IDÉ 2, om konst o. litteratur, konstvärk l. litterär skapelse, konstform o. d.:. som söker att (icke fotografiskt återgiva värkligheten, utan) framställa ngt utöver det individuella gående, allmännare o. fullkomligare l. att fånga det väsentliga l. typiska (idén) i det som avbildas l. skildras; jfr II 2. Då man nästan ännu icke hade något exempel af en allmän Satir, en ideal Målning, en litterair Granskning. KELLGREN 3: 125 c. 1790. Mästers försök att göra Fabbe till tecknare med ideal formgifning hade fortgått flere år. RYDBERG Vap. 81 (1891).

[IDEAL I.3]

3) andlig, immateriell, osinnlig; övervärldslig. upphöjd, 'högre'; om sinnesriktning, världsåskådning o. d.: vänd åt resp. uppbyggd l. grundad på högre, andliga värden. CA EHRENSVÄRD Brev 2: 158 (1797). Jag lärde mig inse, att jag hade en högre bestämmelse än en hustrus, en vidare, idealare sfer än hemmets fyra väggar. LUNDQUIST Nepos 14 (1875). I all mensklig skönhet uppenbarar sig, der hon är äkta, något himmelskt och idealt. WIRSÉN i 3SAH 2: 532 (1887). (Materialisten) förnekar ideala makters betydelse. PT 1897, nr 162 A, s. 3. Svedelius var med sin ideala läggning alltför sansad att hängifva sig åt politiskt missionsskap. LVetA IV. 4: 6 (1904, 1909).

[IDEAL I.4]

4) == IDEALISK 4. LEOPOLD 3: 392 (1797, 1816). Hjältelifvet var för nordbon det ideala lifvet. WISÉN Oden 54 (1873). Don var blifven en förstklassig räfhund... En ideal hund. KNÖPPEL SvRidd. 185 1912. – särsk. fys. i uttr. ideal gas, gas som lyder gasernas allmänna tillståndslag ideal vätska, vätska som är fullkomligt osammantränglig o. utan viskositet; jfr IDEELL 4 slutet. 2UB 2: 87 1901. BonnierKL 1924.

[IDEAL I.5]

5) nat.-ekon. i uttr. idealt mynt, ideala pänningar == IDEELL 5 slutet; förr äv. om oinlösbart pappersmynt, oinlösliga kreditsedlar o. d. LBÄ 5– 6: 62 (1797). Riksgälds-Contoiret (har) igenom detta ideala mynt (dvs. kreditsedlarna) ofta blifvit satt i förlägenhet i anseende til upfyllandet af sina förbindelser til Utrikes Långifvare. AdP 1800, s. 607.

Ideal. Idealt. Idealisk. I idévärlden. I opposition till normal (jordisk, medelmåttig) - som dock ofta används just som "ideal"? Smakar på ordet, bilderna. Det här är INTE ett idealt blogginlägg; allt för mycket och krånglig text, men med underbart underliga "bilder" i citaten. Vad skulle vara idealet? För vem? Mig? Eller jo - Mitt ideal är nog någon form av bisarrt anti-ideal, där det överdrivna, eller urtrista blir det spännande och därmed eftersträvansvärda? Får nog plocka fram filmkameran igen. Eller mp3-spelaren och mick. Hm.

LAU275: Fotogestaltning

2011-04-05T21:44:00.008+02:00

Så äntligen hade vi gestaltning! Vi arbetade kring temat "storstad" i mindre basgrupper, men frågorna vi diskuterade berörde allt från himmel till jord; en sanning/oändligt många sanningar, fotot som subjektivit eller objektivit, bildens berättelse, blickens makt, yttrandefrihet, lagar och fotoetik, vetenskaplighet, estetik, processbaserat lärande, "sant" lärande och tidshets, gott om tid eller gott om tid - om samhällets tendens att skynda bort allt relevant i livet, all kreativitet, allt djup och alla minnen.

Processen gav verkligen möjlighet till fördjupning, till samtal och framför allt reflektion - både enskilt och i grupp. Vi tog oss tid. Vi lyssnade, både till bilderna och på varandra - och inåt, på oss själva. En läkande process som fick oss att undra varför skolan insisterar på att fortsätta hacka upp tiden, stressa och pressa med tentor. Begära kvantitet istället för att skapa möjligheter till kvalitativt lärande. En tro på att desto mer, desto bättre - men ingen egentlig tankeverksamhet efterfrgåas, bara ett behärskande av formen; det akademiska språket.

LAU 2

2011-02-01T18:00:00.009+01:00

Januari försvann snabbt i år, livet händer - inte för fort, men förvånansvärt frekvent. I ett nu, nu - nu.

Förändring, lärande, nya erfarenheter - tankar om det jag tidigare tänkt och det jag aldrig förut tänkt. Gamla tankar återupptäckta, avtäckta - underligt nakna i det granskande ljuset. Av(be)slöjade? Världen i gungning - ska jag vara rädd? Förväntansfull med tillfällig oro är en bättre beskrivning av magkänslan. Politik och samhällsströmningar - vart är vi på väg?
Vad vill vi med vår strävan? Eller flyter vi bara med i strömmen av händelser, som blir fler händelser som drar med vår nästa, oss alla?

En sträcka utan synbart mål, dock inte nödvändigtvis oändlig. Ett vara som är ett göra - ett liv för var och en, som börjar där någon annans slutat och tar slut just när när ett nytt börjar. En tid av många tider. Många livstrådar.
Ett polyfont nu - nu - nu.

Skapelse, omskapelse, mönster, förnyelse

2010-12-20T00:27:00.002+01:00

Skrivprocess och det känns som jag upprepar, bygger kollage. Förhoppningsvis skymtar något nytt, en association av kopplingar värd att bygga vidare på.

Nokta . from Onur Senturk on Vimeo.

Diana Laufenberg: How to learn? From mistakes | Video on TED.com

2010-12-15T21:23:00.005+01:00

SAPE i Hammarkullen läggs ner som kurs inom lärarprogrammet, men idéer och tankar i samma anda lever och frodas världen över. Skolan behöver inte vara en institution som kopierar in faktakunskaper i elevernas hjärnor, utan kan vara en plats för görande; för lärande igenom prövande handling, kritiskt tänk och reflekterande. På så vis kan vi hålla fokus på de stora frågorna, på skolans uppdrag och ha en positiv syn på eleverna som kompetenta och lärande, inte halvfärdiga, "dåliga". Att misslyckas är att lära, att veta något mer än vi gjorde innan. Att sätta ord på det som inte gick som vi ville/förväntade oss är en minst lika lärorik, om inte lärorikare, process som att lyckas på första försöket. Vad är det vi bedömer? Resultat eller lärande? Att alltid bara göra det vi redan kan må ge sken av att vi är "duktiga", men det utvecklar oss inte i bemärkelsen göra nytt, tänka om, våga. Och låta oss bli överraskade - här kan en lagom självdistans vara till pass, där vi kan tillåta oss att skratta åt det oväntade, det vi ännu inte (men snart!) kan.

Diana Laufenberg: How to learn? From mistakes | Video on TED.com

Meningsfullhet

2010-12-07T07:58:00.008+01:00

Nina Björk har åter igen gjort en fantastisk krönika, denna gång om meningsfullhet utanför pengavärdets förringande gräns. Om nödvändighetens värde, om känslans värde. För vad är meningsfullt i livet, om bara pengar räknas? Vad blir ansvar, människovärde, erfarenhet, om den enda måttstock vi förmår använda är den ekonomiska?

Tänker på skolan och de ständiga ekonomiska incitament och straff som föreligger kopplat till elevers mätbara resultat - både direkt för läraren som höjd lön (praktiseras på vissa håll för "bästa lärare" redan, plus införandet av olika "karriärvägar" inom skolan), för skolan i form av eventuella böter, och i framtiden för eleven som genom "bra" eller "dåliga" resultat -de senare som böter resten av livet genom försämrade chanser att komma in på "högre" utbildningar m.m. Utbildningar som ger jobb som ger pengar får en hög "meningsfullhet". (visst finns det jobb som inte ger mycket pengar, men är meningsfulla- men argumentet är ofta att det skall löna sig att arbeta, och att arbetets värde på något sätt skall speglas i den ersättning det ger i form av lön). Arbeten som anses mindre statusfyllda får lägre betalt. Arbeten som anses tråkiga likaså. Borde det inte istället vara dessa yrken som var högst avlönade, just för sin tråkighet, sin oförmåga att skapa verkligt meningsfullhet i nuet? Borde inte vi, som som konsunerar dessa arbetens produkter, också kunna tänka oss att betala för det utförda arbetet, om vi nu skall upvärdera det? Och, som Nina frågar sig - är allt arbete meningsfullt bara för att någon kan tänka sig att betala för det?

Det är här jag ifrågasätter den nya arbetslinjen i Sverige som säger att all utbildning skall leda fram till ett jobb. Vilket jobb? Jo, de som samhället erbjuder, det de olika sektorerna på arbetsmakrnaden efterfrågar. Men det är ett kortsiktigt tänkande, där vi utgår ifrån det rådande nuet när elever skall skolas - för resten av sitt liv. Avhumaniserande, då vi talar om "marknadens behov" av arbetskraft, inte människors behov - av förvärvsarbete, javisst, men också av andra livsvärden. Människovärdet, livskvalitén, blir avhängigt producerat kapital då allt fler sfvärer av livet kommersialiseras.

Samhället i sig fyller ingen egen funktion - det samma gäller marknaden. Att utbilda kommande generationer för en allsmäktig arbetsmarknad är att frånta oss själva vår bestämanderätt. Mammon blir en gud att blidka och följa. Var tog de humanistiska tankarna om människans frihet vägen, om vår förmåga att skapa oss själva och det samhälle vi eftersträvar? När blev drömmen om det goda livet liktydigt med en god inkomst (en inkomst vi sedan kan spendera på nöjen och upplevelser), inte livsinnehåll?

Livet pågår varje dag, varje minut. Inte bara efter arbetsdagens slut, på helger och fyra veckors semester.

Det är här skolan kan förändra - om inte revolutionera samhället, så se till att inte indoktrinera elever i ett enkelriktat "rätt" och "fel"-tänk. Där det ena är bra, det andra dåligt. Det ena belönas, det andra bestraffas. En gammal kursare skriver spännan de om "Röda pennan-mentaliteten" i sin examensblogg. Om att utesluta ett "rätt", och därmed "fel". Om att se lärande i en mycket bredare, djupare kontext - att komma ifrån det bristfälliga bristtänkandet, det förminskande felsökandet.
Att se lärandet bortom den tvåpoliga måttenheten - lärande som utvecklande, inte uppfyllande - är inte kravlöshet, utan att erkänna elevens erfarenheter som kunskap och utgå ifrån dennes fulla potential.

Motorstopp?

2010-12-06T16:46:00.008+01:00

Känner att jag skulle behöva en skrivretreat - allt för mycket annat pockar på uppmärksamhet och avbrotten är väl inte fler än vanligt, men ändå fruktansvärt irriterande i sin kraftslukande karaktär. Jag vill ha långa, oavbrutna skriv- och lässessioner, oceaner av tanketid med spontana avbrott av grubbel och samtal, inte planerade möten och träffar som avbryter tanken när den väl börjat rulla. Alla dessa små avstickare och avbrott från den tankestig jag försöker hitta, tar på krafterna. Åbräket till text jag försöker få att rulla vill inte gärna röra på sig i uppförsrsbacke, mer än bakåt möjligtvis.

Får man ta strategisk time-out från det samhälleliga livet? Vet inte om jag har så mycket att bidra med i kollektiva processer, när min egen är så splittrad. Trådarna i väven trasslar sig. Jag vill ha ett vackert mönster, inte en härva jag bara trasslar till ytterligare när jag snubblar fram och tillbaks mellan allt annat och min "vävstol" (dator).

Så även om tiden vid böcker och dator är mycken är det den sammanhållna tiden jag saknar. Den oavbrutna tankens frirum.

Bilden är från Šejla Kamerics utställning No more drama på Röda Sten tidigare i höstas.

Lägesrapport: uppförsbacke

2010-11-26T14:33:00.003+01:00

Försöker formulera mina tankar - läser lag, styrdokument, kunskapsmål. Skriver, skriver om. Men får inte riktigt till det - sammanhanget, sambandet, formen för mitt skrivande är ännu oklar, osynlig. Kanske behöver jag distans? Helheten var ju vad jag ville! Ska ta mig i kragen, skriva ut allt jag hittills skrivit, klippa isär det, visualisera teman på min fina white board och börja pusslandet, vävandet, igen. Vill ha tydligare mönster och sammanhang. En retorisk poäng, klarare tankegångar. Frågan finns där, det jag vill - men trots att jag skär ner och skär ner, växer den ständigt. Känns som jag upprepar. Jäseffekten igen. För mycket socker i degen? Det mentala motståndet verkar alltid växa till sig i takt med att tiden rinner ut ... Mentalt straff eller oförmåga att hantera stress? Jag måste erkänna att jag fortfarande är ganska lugn. Kanske bara ett sätt att förtränga processens kravfyllda tidsramar?

Kort om betyg

2010-11-19T16:39:00.010+01:00

Betyg utgår från att kunskap kan mätas, på ett rättvist sätt. Men om kunskap är något vi aktivt tar till oss, genom erfarenheter, och utvecklar då vi sätter ihop det med tidigare erfarenheter, då är ingen kunskap den andra lik eller jämförbar; inte människor emellan och inte från dag till dag. Vi är varelser i rörelse, liksom vi ständigt omtolkar och "omförstår" våra erfarenheter, vår kunskap. Dessutom är det alltid bara bakåtsyftande, då de bara säger något om var personen stod just då, enligt den betygsättande instansens normer, kunskapsmässigt. Trots detta följer de oss genom hela livet. Betyg ger, trots vackra ord om lärandets karaktär i böcker om pedagogik och didaktik, en schimär av att det finns en viss summa kunskap och att denna kunskap går att gradera på en tvådimensionell skala. Dessutom har vi två grader av "icke-kunskap" på väg in med det nya betygssystemet.

OK, men om vi då ändå tycker att vi skall sätta betyg "för rättvisans skull" (eller någon annan outgrundlig anledning), baserat på det lärande vi tycker är relevant att mäta - d.v.s. har ägt rum under en viss tid i en viss miljö och går att mäta - då återstår fortfarande minst ett dilemma:
Även om mycket i världen också består så skapas idag ständigt, i allt snabbare takt nya innovationer, nya moden, sätt att tänka, prata, leva. Ny kunkap och tidigare okända "fakta" produceras ständigt. Att utgå från en betygsskala/läroplan som bygger på bilden av kunskap som mätbar inom ett visst fält, och därmed i något avseende ändlig, tror jag är ett logiskt tankefel. Om vi däremot ser kunskap som något oändligt, bör också betygsskalan (om vi nu skall vara "rättvisa" - fast vi kunde lika gärna använda oss av lottning, eller som försäkringsbolagen för att räkna ut premien för en försäkring utifrån förväntade resultat, som utgår ifrån tidigare statistik kring personen i fråga) vara oändlig, i fler än två dimensioner och bara mätas på plussidan. Jag har aldrig hört om någon som går ur en situation med mindre erfarenheter (och därmed kunskap) än vad de hade före (om det inte handlar om rena trauman och därav förorsakade minnesluckor, vilket ju i och för sig inte är helt omöjligt). Här uppkommer dock ett krux: i ett oändligt perspektiv blir allting ett "ingenting", då det alltid finns oändligt mycket mer. Men ingen kunskap är ett noll, utan något mycket mer än det vi vet att beräkna och mäta, vilket komplicerar betygsättandet avsevärt.

Precis som internet sätter den fysiska världens lagar om tid och rum ur spel så ger det oss också ny hjälp att tänka oändlighet. Många filosofer har funderat kring detta genom tiderna, men i internet möter vi dagligen detta rum utan rumsliga gränser och begränsningar, ett universum där resan från en "plats" till en annan begränsas mer av bredbandets hastighet än i vilket land hemsidans server är belägen, och där ctrl + c betyder oändligt många kopior av en bok till nära nog noll förbrukad energi.

Tillräckligt om det, hoppas jag förtydligat min poäng något. Här vackert om vad skolan kan vara i Visionen som kom av sig:

"Oavsett stadium, kan varken lärare eller elev slå sig till ro när en kurs är avslutad eller en examen är avlagd. Liksom i barnets lek, väntar ständigt nya horisonter att utforska. (Lars Lindström, Publicerat i PM 2010-09-23)

Torsdagsreflektion

2010-11-18T09:32:00.013+01:00

Många dagar utan skrivande. Har engagerat mig i uppstartandet av en lokalfilial av SSWB - Social Scientists Whitout Borders, gått på disputation, läst och lyssnat på allt som kan tänkas handla om skola, deltagande och demokrati. Dags att försöka börja summera, knyta ihop en första påse.

Det som slår mig på alla dessa fält är, att så många, oberoende av disciplin, har liknande tankar. INTE så att vi går mot en grå massa, där alla tänker och gör samma, utan en värld där fler och fler specialiseringar skapas/utvecklas, samtidigt som fler och fler också får upp ögonen för att det behövs ett mer holistiskt tänk, en helhetssyn, ett nytt perspektiv på det vi tänker/gör som inkluderar människor, kultur och samhälle. En etik kan det väl liknas vid, som ser till långsiktighet i tid, och en större skala i rum. Som bejakar olikheter som en rikedom, de många sanningarnas verklighet, men också strävar efter nån sorts minsta gemensamma nämnare; förståelse via möten och dialog, och en strävan att gå utanför klass- eller etnoocentrisk rangordning. Utan att för den skull förfalla åt en låt-gå mentalitet, tvärt om! Det handlar det om aktiva ställningstaganden. En tro på subjektets förmåga att ta ansvar på ett sätt som går rakt emot den utveckling av ökad regelstyrning och vilja att förenkla genom att klassifiera och dela upp i ett fåtal fasta kategorier. En vilja att aktivt och kontinuerligt reflektera vad vi håller på med, och genom denna kritiska hållning hela tiden sträva efter att inte förblindas av vårt eget perspektiv, påminna oss om att det alltid finns, och kontinuerligt skapas, andra berättelser jämte de nu förhärskande.

Målet är inte klart och kommer aldrig bli (låt ooss hädanefter undvika att cementera fast oss i sanningar och institutioner, lagar och mallar - låt oss söka aktivt deltagande i dynamik och förändring där regler blir något vi alla skapar och upprätthåller, så länge de gagnar Det Goda Livet); men i förståelsen av problemet och viljan att gemensamt begripa för att förändra föds handlingar som skapar nutid/framtid. En nutid/framtid där mänskligt värde inte handlar om ändligt mätbara resultat - förväntade eller fullgjorda (i form av pengar, prestationer, förmågor, antal vänner, födda barn o.s.v.) utan är en oändlig summa, ett värde utan slut, och därmed omätbar. En värld som förhoppningsvis går mot ett samhälle där mänskligt kapital och meningsfullhet, inte ekonomisk vinning och tävlan att vara i topp genom att slå ut andra, blir ledord.

”Ecce homo sapiens – och Homo Rapax!⁴Tag er i akt! Ditt och dina barns öde beror på detta – på vilken av dem som kommer triumfera, den mänskliga eller den omänskliga människan.”

⁴ Se människan, den tänkande varelsen – och människan vilddjuret. (Ur förord av Igor Newerly, s. 30, Korczak, Janusz. Gotab, Stockholm, 1992)

Vi behöver på allvar fundera över skolans roll i samhället. Och bilden av samhället som skolan förmedlar. Vad lever vi för idéer? Som lärarstudent står jag med ett ben i vardera värld - jag utbildar mig till en blivande utbildare, jag är i ett utbildningssystem, som förvisso inte är den påtvingade grundskolan, men samtidigt en utbildning i en institution med gamla anor och regler. Jag är både och, mitt emellan - och ändå fortfarande utanför. Denna tredelade (om inte mer!) roll hoppas jag kunna använda för att vrida min blick runt, se min egen nacke och betrakta skolan som fenomen och institution från flera vinklar. Förhoppningsvis med någon ny insikt som resultat.

En sak är jag dock ganska säker på, redan nu: Att följa order och på förhand givna regler, att se förutbestömda mönster, är inte vad vi behöver träna mer på. Det kan vi redan. Simultankapacitet och att se det annorlunda, det vi inte förväntar oss, är däremot något vi är i akut behov av att utveckla, både i skolan och i samhället!

Det är skillnad på folk och folk

2010-11-04T14:21:00.007+01:00

Läser Jenny Ingridsdotters artikel i Fria Tidningen (30-10-2010) om hur reklam idag reproducerar rasbiologiska synsätt och tänker att "det där är ju precis det jag vill skriva om!" - fast med ett skolan-i-samhället-perspektiv. Vad vi (åter)skapar för bilder - och varför.

Läser Pedagogik som motstånd (Alba och Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) och tänker att "jamen, det var ju just vad jag försökt formulera!". Hur vi som pedagoger, som arbetar med att undervisa, behöver medvetandegöra oss om maktstrukturer och etik i vardagssituationer.

Ingenting nytt under solen. Tankar vävs i kollektiva processer, samtidigt på många olika håll. Eller för länge sedan, i annan skepnad - nyupptäckta när behovet återföds. Ändå - ständig förändring.
Jag vill bli medveten om de historiska processerna - de politiska strömningarna, de filosofiska tankarna, de pedagogiska idealen, de sociala normerna och reglerna. Och hur de hänger ihop. Om hur bilden av mig och dig varierar beroende på ekonomiskt system, familjekonstellationer, nationalstater och skolformer. Jag vill veta allt, kunna allt, förstå! Avbeslöja min blick, se utan samtidens raster. En omöjlighet, jag vet - så naiv är jag inte att jag på allvar tror på min dröm, men har en stark längtan efter att greppa - fatta - om inte allt så åtminstonne konturerna av de större sammanhangen. Frustration! Att skära ner ambitionerna, inse mina begränsningar - ytterst i tiden, livet - är smärtsamt. Jag kommer aldrig fullt ut förstå, bli klar över, hur världen hänger ihop. Men har trots allt börjat försöka - ett utkast till vad frågan kanske handlar om tar form i samtal, möten, reflektioner. Vad annat kan jag tro på än vår förmåga att göra gott? En strävan mot "det goda"?

Mötesplats Skola

2010-11-03T14:04:00.018+01:00

Har tillbringat två hektiska dagar på Mötesplats skola - bara hunnit med tre seminarier och en "workshop" (?), men det duger gott och väl. Här några av de seminarier som gavs, och direktsändes: http://www.justin.tv/pedagogiskt_centrum_gbg/ Har inte sett något via webben än, men hoppas på ännu mer spännande input. Årets modeord är helt klart entreprenöriellt lärande, men det är kanske lite svårt att missa. Dagarna har gett en massa uppslag till mitt skrivande, och jag börjar långsamt känna att ett överblickbart tankenät börjar bildas. Nu gällerdet bara att smida medan stålet är varmt; inspirationen glödande.

Vill, apropå entreprenöriellt lärande och pedagogik i ett vidare perspektiv tipsa om Jenny Wickfords disputation som äger rum den 15/11 under Göteborgs Universitets Globala Vecka (som för övrigt, vad jag förstått det som , ska ges företräde då obligatorisk undervisning planeras - och som säkert inehåller en massa spännande punkter att ta del av!) Jenny har skrivit avhandlingen Physiotherapists in Afghanistan. Exploring, encouraging and experiencing professional development in the Afghan development context. (Klicka på titeln för att bli länkad till avhandlingen i pdf-format). Hon har bedrivit aktionsforskning i Afghanistan där hon utbildat sjukgymnaster och varit med och utvecklat sjukgymnastutbildningen. Det banbrytande i hennes avhandling är att den är normbrytande inom fältet för vad sjukgymnastik traditionellt setts som, då den lyfter perspektiv som handlar om bl.a. lärande, bemötande och vikten av att väga in den kontext verksamheten föregår i.

Kommer att tänka på de nya läroplanerna och den vilja att skriva fram ämnens och programs "karaktär" (ett ofta använt uttryck under de två av Skolverkets informationsseminarier skolreformerna som jag besökte under gårdagens Mötesplats Skola), ett försök som kan verka positivt i många fall, men som jag är rädd förmedlar en förenklad verklighetsbild snarare än den komplexa, rörliga kontext vi lever i. Skolreformernas vilja att kategorisera och dela upp (trots vackra ord om att det för lärare fortfarande är fritt fram att planera in "samarbete", "entreprenöriellt lärande" och "ämnesövergripande projekt". Skolverkets representanter betonade dock under informationstillfällena att reformen genomförts med mycket feedback från aktiva inom skola och utblidning, samt att det nu "är upp till lärarna att bedöma om de nya styrdokumenten ger ökade eller minskade förutsättningar för samarbeten över ämnesgränser"), verkar gå helt stick i stäv med den utveckling som faktiskt sker (globalisering) utanför skolans väggar, vad man sen än tycker om denna. Jag frågar mig om inte flexiblare ämnes- och inriktningsramar är lösningen, inte fastare, för att möta en värld i förändring?

Även regeringens beslut om att införa avgifter på upp till 100 000 kr/läsår vid Göteborgs Universitet för studenter från länder utanför EU/EES kan ses som ännu en motreaktion på den ökande rörlighet och flexibilitet som präglar så många andra delar av samhällsutvecklingen. En dubbelhet i det som sker - hit, dit. Frihet -regler. Rörlighet - begränsningar. Detta beräknas innebära ett bortfall på ca 50% av de utomeuropeiska studenterna.

"För att kompensera det väntade studentbortfallet kommer regeringen att avsätta 30 miljoner kronor till ett nytt stipendiesystem för studenter i svenska biståndsländer. Det är Svenska institutet som ska hantera dessa ansökningar.
– Vi kommer att arbeta mer aktivt med både Erasmus Mundus-programmet, som vänder sig till utvecklingsländer, och med EU." (GU Journalen 4/10)

Fågan är då vad Sverige tjänar på de nya reglerna, om "de svenska skattebetalarnas pengar" inte ska gå till att bekosta utomeuropeiska studenters uutbildning, men sedan kompensera detta med skattemedel i form av stipendier, om inte stipendiepengarna ändå är en mindre summa (besparing) jämfört med de "kostnader" dessa studenter beräknas innebära. Vilka studenter blir lidande? Jo, de som inte har råd att betala dyra studieavgifter. Även om vi räknar med att de flesta utländska studenter som kommer hit har akademiker till föräldrar, så blir det en än hårdare social skiktning. Den som har råd kan köpa sig en ljus framtid, ett avlatsbrev in i den västerländska akademiska världen. Den liberala idén om frihet, gäller bara den som har råd. Och stipendiesystemet blir bara en vacker dekoration; en allmosa och välgörenhet ett fåtal blir förunnanade. Tacksamhetsskuld är ordet. Dessutom får vi "svenska" studenter än mindre utbyte med utomeuropeiska idévärldar och kulturer under vår studietid. Att möta människor som har andra erfarenheter av studier och lärande, av traditioner och sätt att se på världen, ser jag som enbart berikande. I möten kan vi också bli medvetna om våra egna tankemönster, och synilggöra det faktum att det finns många parallella sanningar, sätt att betrakta världen, liksom stora likheter emellan oss och kulturer/länder vi ser som avlägsna, exotiska.
Vi tenderar att sluta oss inom oss själva i rädsla för att förlora oss i en värld som förändras - och att stänga gränser stärker kanske den nationella/västerländska gemenskapen för en stund, men frågan är hur vi ska lära oss orientera oss utanför dessa murar? Världen är större än det vi kallar västvärlden.

Vi behöver fundera över vårt demokratiska arv - för vem är ord som utbildning, frihet, delaktighet, val och inflytande till för? Vilka inkluderar eller exkluderar vi, och på vilka grunder? Vad ses som "bra"/"dåligt", vad betingas värde (ex. meritpoäng vad gäller valbara kurser, eller vilket medborgarskap som är rätt för att få tillträde till gratis högre utbildning), och vem/vilka grupper har makt att råda över detta? Vad värnar skolan, staten för kultur? (Och då menar jag Kultur i vid bemärkelse - all mänsklig handling, inte bara sådan som tar sig konstnärliga uttryck) Vad är vår tids sanningar? Var är de alternativa berättelserna, sanningarna, rörligheten och friheten - för dem som inte inkluderas i det svenska, västerländska "vi:et"? Om vi inte reflekterar över hur idéer och handling hänger ihop, blir orden bara tom retorik och den värdegrund vi säger oss ha gemensam bara ett pinsamt dåligt samvete.

Att konservera genom att avgränsa - kultur, ämnen, lärandefält - kan ske för att kunna språkligt gripa efter något, förätt lättare kunna tala om det. Men att göra dessa av oss påhittade kategoriseringar till fasta regler och samtidigt inte tala om dem som just de av oss uppfunna förenklande kategoriseringar de faktiskt är, ser jag som roten till negativ uppdelning, rangordning, och i förälngningen legitimisering av särbehandling. Det är en allmän trend, som inte enbart Sverigdemokrater eller uttalade nationalister är skylldiga till. Kultur rör sig - för att vara levande. Idéer, tankar, uttryck, historier - blandas och blir nytt stoff. En konserverad kultur är en död kultur, precis som en konserverad tanke/kunskap är en död tanke/kunskap. Alla som lever kulturen, tänker tanken, är legitima bärare av denna tradition; levandegör och förnyar den. Att låtsas att vi har patent på idéer, sätt att vara, eller att vi kan sätta upp gränser för dessa (och att dessa skulle "hotas" av nya inslag) är en självförhärligande schimär.

Swedish Waltz taught by Jean-Pierre Yvert several years ago (from the Franco / Swedish svart kaffe)

Skola?

2010-10-26T15:14:00.009+02:00

Mitt stora sökande handlar i grund och botten om vad skolan egentilgen går ut på - vad ÄR skola och utbildning i västvärlden idag? Vad fyller den för funktioner, både de uttalade och de outtalade? Vad sägs utbildning leda till, och vad leder den till? Vad är det för symbolhandlingar vi genomför? Vad är det för ritualer vi gestaltar? Hur motiverar vi skolplikt och högre utbildning?
I den förändring som äger rum, där betydelser förskjuts, vill jag granska legitimiteten av skolan som institution - vad säger vi att skola är, och vad gör vi/skolan? (Både hur vi som verksamma inom skolan legitimerar vår verksamhet, och den bild av vad skola är och/eller bör vara som samhället har är intressanta att tydliggöra) Och, vare sig det vi säger att vi gör stämmer överens med det som sker inom skolans verksamhet eller inte så är följdfrågan: vem tjänar på det? Vilka syften tjänar skolan? Och vad händer med vårt "människovärde" (för att återigen använda ett tvetydigt begrepp)? Är det de demokratiska värdena vi tjänar i utbildningsväsendet, eller helt andra värden?

Citerar Niclas Rönnström "Pedagogik mellan dialog och monolog —
kommunikativa reflektioner över moderna samhällen och institutioner i ljuset av förintelsen":

Baumans varningar om att alltför ensidiga rationaliseringstendenser kan urholka moraliska och demokratiska aspekter i offentliga sektorer och skolan bekräftas idag av forskare som pedagogen David T Hansen och statsvetaren Erik Oddvar Eriksen.¹⁵ Inom pedagogisk forskning rapporteras tecken på på ensidig rationalisering som en effekt av den globala re-kontextualiseringen av skolor som aktörer på en marknad. Skolforskaren Carl Bagley menar till exempel att marknadiseringen av skolan formar skolkulturer, yrkesroller, identiteter och relationer utifrån konkurrens och överlevnad i en problematiskt stor utsträckning.¹⁶ Peter McInerney menar att det nya skolledarskapet har ökat avstånden mellan aktörer i arbetsprocesserna, och att ett ensidigt fokus på resultatuppfyllelse och kostnadseffektivitet medfört att moraliska och demokratiska aspekter av skolledarskap trängts undan.
(s. 36, Pedagogik som motstånd. Alba och Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010)

Även Henry Egidius tar i sin bok Pedagogik för 2000-talet (Natur och kultur, Stockholm. 2009) upp den förändring av ideal som skett från 80- och 90-talet till nu där skolan gått från frihet mot hårdare styrning. Målstyrning blir nu blir synonymt med kravstyrning och prestationer ska vara tydliga, mätbara och tidsangivna till skilnad från 90-talets mer svårmätbara bildningsideal (ibid, s. 172). Han drar vidare en parallell mellan Performace management inom näringslivet och skolutvecklingen och skriver att: "[l]iksom anställdas mål ska vara kopplade till företagets övergripande mål enligt denna modell för företagsledning, ska elevers och studenters mål i skola och högskola stämma överens med och samordnas med kompetensbehoven i svenskt och europeiskt näringsliv i ett globalt perspektiv." (Egidius, s. 173)
Var kommer den fria tanken in här? Och tankar om demokrati, medbestämmande? Vems ideal blir "goda" ideal (de eftersträvade, de som genomsyrar verksamheten); vilka elever behöver sålunda ändra eller inte ändra sina ideal? Sina planer, drömmar, mål? (Vare sig det handlar om att uppnå skolans mål, eller inte uppnå målen och därmed riskera att inte kunna fullfölja sina drömmar). Att vara motiverad handlar i det här sammanhanget om att vilja det skolan vill - och vad är det? Vilka normer lever i undervisningen och betygssystemet, så som det praktiseras? Vem formulerar och beslutar om mål för lärandet - och vad har dessa personer för åsikter, ideal? Jag funderar än mer över skolans självdisciplinerande verksamhet - om du inte följer skolans ideal, blir det straff. Skolan som auktoritär makt.

Ur janusz Korczaks "Barnets rätt till respekt", s. 44 , skriver han om vårt krav att blint respektera de äldre - och den dubbelhet det innebär (tolkar jag hans ord som), då vi samtidigt ser ner på tonåringar (som ju är både barn, och de äldsta bland barn):

Dessa obalanserade knölar driver omkring och muckar gräl med allt och alla, de slåss och gör skada - och utgör ett dåligt exempel. Och barnen själva delar ansvaret för detta, för ibland driver de också oss till vansinne. Det är dessa undantagsfall som upprör den respektabla allmänheten, som sätter ytliga men tydliga fläckar på barnens liv. Det leder till rutinåtgärderna: strama tyglar, även om det skapar förtryck, hårda tag, även om det sårar, stränghet, med andra ord - brutalitet.

Vad händer med barn som uppfostras aktoritärt?
Vad händer med samhället? Både det samtida och det kommande.
En hemsk, men tänkvärd film som tar upp dessa frågor är Das weiße Band, eller The White Ribbon på engelska. Här en trailer:

Om rädsla, döden och livet

2010-10-24T10:44:00.015+02:00

Min guru Nina Björk har, åter igen, gjort en fantastisk krönika i P1, denna gång om det livsfientliga i att konkurrenssamhället har institutionaliserad rädsla som drivkraft - rädslan för att hamna efter, bli sist, sämst. Förlora i livets lopp.

Så låt oss fundera på vad det linjära tänkandet kring tid gör med våra liv. Så tvådimensionellt! Hit eller dit, fram eller bak - (för att "stå still" är ju i denna logik att bli lämnad efter, och automatiskt "bakom") alltid bara två alternativ. Där det ena är "bra" och det andra "dåligt", bara för att de motsvarar en "riktning" - utan att ta hänsyn till egentliga följder. Vi lämnar alla livets nyanser (och alternativa vägar - krokiga, backiga, cirkulära, hackiga eller svårbestämbara) därhän, och visst är det svårt - jag kommer hela tiden på mig själv med att också använda samma sorts förenklande terminologi, där ett antingen-eller tänkande lyser igenom. Kan det inte vara fler alternativ? Antingen -eller - och? Svart eller vitt eller rosa? Metaforer - som de vi har om tid - som istället för linjen brukar andra bilder, som för tanken till puls, andetag, något som inte bara har två. Sen och Då. Nu är ett mitt-emellan, ett bindeord som förbises, trots att det är det enda existerande (det som skett blir alltid till på nytt i nuets sken).

Det är en utmaning att lära om - tänka nytt. Eller våga det annorlunda. Både i språk, tanke och i fysisk handling.

Kirsten Grönlien Zetterqvist skriver spännande i Svenska Korczaksällskapets skriftserie "Pedagogik som motstånd" (Alba & Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) om livet som mer än en förflyttningssträcka mellan två punkter. Ur hennes bidrag Varför skall vi minnas? En filosofisk betraktelse plockar jag ut följande:

"Om vi lever med föreställningar kring människans liv endast i förhållande till vetskapen om att vårt livs riktning är döden, riskerar vi att summera och därmed reducera människans existens i förhållande till denna slutpunkt.
Det är en linjär tidsuppfttning där ögonblick efter ögonblick ordnar sig efter en linje som så i och med att döden inträffar plötsligt klipps av. Inom en sådan livsbild för döden den sista repliken.
Vi kan ha olika religiösa eller sekulära uppfattningar om livet före födseln och efter döden, men har vi fullt ut utforskat människans livsvillkor mellan detta tvåspann som ramar in existensen? Vilka livsbilder skulle bli möjliga om vi låter födelsens faktum vara utgångspunkt för de tankar vi gör oss om verklighetens beskaffenhet?
I den filosofiska undersökning som jag har gjort om födelsens fenomen väcks frågan om varat, särskilt förhållandet mellan 'är' och 'blir'. En poäng som blev tydlig i min forskning handlar om risken med att förstå det mänskliga varandet endast som ett ständigt blivande. Då kan 'är-et' lätt komma i skymundan, den varaktighet som följer med människan och mänsklighetens historia genom skiftande ögonblick av ständig tillblivelse." (ibid, s. 19-20)